Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Tror vi alla kan vara överens om att det helt enkelt är skillnad från person till person :) en del älskar sina syskon, andra inte. En del hade det alldeles utmärkt som ensambarn, andra inte. Det är helt enkelt up till föräldrarna att ta beslutet efter sina egna förutsättningar. Själv kan jag inte vänta på min stooooora familj :)

Har inte läst nånting utom TS.

Jag är ensambarn och har haft en toppenuppväxt. Bodde 10 meter från min bästis, våra föräldrar turades ibland om att vabba om vi bara var för förkylda för att vara i skolan eller som när vi båda hade kikhosta och den värsta veckan var över. Semestrar, jul, nyår, valborg, midsommar, osv spenderades med min kusin+man och mina kusinbarn (generationsknas, min kusin är som min mamma och mina två kusinbarn hyfsat jämnåriga med mig ) så jag hade aldrig en "ensam" uppväxt. Däremot kunde jag sakna den där personen som stod där i vått och torrt som var med en mot världen. Som när vi blev osams på semestrarna. Hur mycket kusinbarnen kunde bråka med varandra så stod de alltid på samma sida om vi alla tre blev osams. Jag stod som ensam.

Som vuxen kan jag också sakna att ha nån som man alltid vet, no matter what, att den finns där för mina föräldrar kommer ju inte alltid vara i livet. Det är absolut inget jag är bitter för eller skulle lasta mina föräldrar för men ibland kan jag känna ett litet sting av avundsjuka mot folk i min närhet som har den där relationen som bara syskon kan ha. Typ som när mina föräldrar går bort, då står jag ensam i den sorgen för de är bara mina föräldrar.

själv tänker jag planera för två barn :) sen får jag se. men blir det bara ett så är jag nöjd ändå :)

men det jag tänker på är att barn som inte har syskon eller är rejäla sladdisar i kombo med att börja fsk först vid 3 års ålder har svårt att dela med sig och vänta på sin tur. (jag jobbar på fsk)

 

Har inte läst något mer än TS så någon kanske skrivit ungefär samma sak.

Min sambo har syskon men de var så mycket äldre så han växte upp som ensambarn, han har nu två egna barn (mina bonusar) och vi planerar väl att skaffa egna barn också. Skillnaden på honom och mig, som växte upp med syskon, är att vi ser olika saker som händer mellan barnen och har olika syn på rättvisa.

Han tänkte inte på att om han är strängare mot ena barnet bara för att barnet skriker när det blir arg medans det andra barnet grinar och det kommer tårar fast det har betett sig lika illa så skulle barnen märka det och känna sig olika behandlade. 
De borde ju i mitt tycke få samma "straff" eller tillsägelse om de gjort något lika dumt vare sig de grinar eller skriker för det är ju deras sätt att visa ilskan. Det har har min sambo insett själv nu också men han hade bara inte tänkt på det innan. 

Han tänkte inte heller på att syskonen känner orättvisa om den ena får något fast inte det andra får det. Det är något barnen borde lära sig att det funkar så ibland men min sambo tänkte inte riktigt på att det blir så. 

Lite exempel, skulle komma på fler saker om jag haft tid men det är några exempel :)

Måste bara fråga. Många som tar upp att barn med syskon skulle vara mindre ensamma när de är små, att det pga att de varit ensambarn har haft svårt att vara sociala på dagis osv.

Många skaffar ju inte barn nr 2 förren den första är kanske 5-6 år eller ännu äldre. Då har ju den första ändå växt upp själv, och inte haft syskon att träna sig på att vara sociala med innan de börjar dagis. Borde det inte vara på samma sätt för de i såfall? De vet ju inte att de ska få ett syskon flera år senare?

Vi har som sagt bara tänkt att skaffa ett barn, men vårt barn kommer ha kusiner som är jämngamla. Jag och mina syskon har väldigt tät kontakt och träffas mycket. Min ena bror fick barn tidigt, hans äldsta dotter har alltid fått vara med hem till hans kompisar osv, då som enda barnet. Samma sak på släktmiddagar mm. Nu har hon en lillasyster, och deras vänner har barn. Men hon är fortfarande äldre än de andra, och vill gärna att vi vuxna ska leka med henne istället för de andra barnen. Vårt barn kommer ju som sagt alltid ha barn i samma ålder omkring sig då både släkt och vänner har barn i samma ålder.

Brorsans dotter verkar må hur bra som helst, även om hon ibland tycker det är tråkigt när ingen vill leka med henne. Men så måste det väl vara för alla barn ibland?

Så sammanfattning av frågan: Även barn med syskon borde väl känna igen sig i hur ensambarn har det om det är många år mellan barn 1 och barn 2? Det barnet hur ju dessutom också varit ensambarn i många år och borde väl då också hinna bli väldigt bortskämda?          

Det är mycket prat om ensambarn och att ha syskon. Men det finns en sak många glömmer och det är stora ålderspann mellan syskon. Jag har 2 större syskon men de är 7 och 14 år äldre än mig. Så när jag var 12 hade båda mina syskon flyttat hemifrån och och den ena även skaffat barn. Vilket gjorde att den som skaffat barn och jag hade inte längre något som helst gemensamt för att vi var i helt olika stadier i livet. Så under hela mitt liv har vi bara varit på en enda familjesemester hela familjen tillsammans. Så jag har syskon men har levt som ensambarn större delen av mitt liv.

Mina föräldrar har många gånger ångrat att de inte skaffade ett till barn nära mig i ålder. För att jag alltid var ensam på semestrar och lov.