Beroende av min pojkvän

Jag har en egen lägenhet inne i stan så jag ska kunna gå skola, så jag bor själv. Jag har tre bröder, men två av dom bor inte i samma stad. Jag var hos en psykolog två gånger, men jag tycker inte om att prata om vad som har hänt så jag struntade i att gå dit igen.. 

Snacka med skolkuratorn. Vem är vårdnadshavare för dig?

Jag känner igen mig så väl i det du skriver bortsett från att jag har både mamma och pappa vid min sida. Nu är jag några år äldre än dig men förstår verkligen känslan av att vilja vara med honom HELA tiden och hela tiden få bekräftelse från honom. Men jag insåg precis som du gjort att det inte kommer hålla i längden så jag såg till att planera min vecka, vara mera med kompisar, träna flera gånger i veckan och ha vissa dagar som bara var "plugg" dagar. Jag slutade även upp med att smsa och ringa honom hela tiden utan lät honom ta kontakt med mig. Ibörjan var det sjukt svårt och jag mådde väl inte bäst men det gick snabbt över. Jag hade kul utan honom och han började sakn mig, nästan lite omvända roller ;) nu har vi en fin balans och båda är lyckliga. Så mitt tips är låt honom sakna dig, låt honom inse att det är tomt utan dig oxh låt honom ta kontakt med dig (:

Jag vill absolut inte gå till någon skolkurator... Min mormor är, men hon bor 6 mil ifrån mig. 

Jag hade samma dilemma med min f.d. flickvän. Jag fick sån jävla separationsångest bara hon kom hem någon timme senare än hon sagt hon skulle. Några gånger hände det t.o.m. att jag ringde polisen och bad dem efterlysa henne, fast de gångerna var jag ganska berusad.

Kärlek är farligt på det viset att om du älskar en person för mycket så kan du inte vara utan denne mer än högst 1 dag, och det är ju viktigt att bägge får känna att de har sin frihet. Jag försökte att suggegera mig själv att inte ha så starka känslor för henne och det hjälpte lite. Men än idag kan jag vakna med panik och kallsvettas efter att jag drömt att hon försvunnit från mig, trots att vi bott ifrån varandra i över 1 år och jag vant mig vid singellivet.

Starka känslor skapar starka band, så är det bara. Och känslor är i regel ingenting man kan rå för.

Du måste söka hjälp. Klarar du inte av det själv, så får din mormor ta tag i det. 

Du är 17 år, du har hela livet att leva. Och med det du har med dig och hur du beter dig så måste du få hjälp att bli en hel individ som kan stå på egna ben och leva ett eget liv. 

Men du behöver ta ansvar för ditt eget välmående och ta tag i psykolog-kontakten för din egen skull,annars kväver du din kille till slut. Ditt liv har inte börjat så bra men det är bara du själv som kan se till att du mår bättre. Ta den hjälp som finns istället för att skjuta ifrån dig känslorna. 

Känns som att ingen kommer ta mig på allvar, utan tycka jag är fjantig och bara är kär i en kille. 

Men det du behöver hjälp med är inte i första hand din kille utan att bli en hel människa efter det som hänt dig. Hur du agerar med killen är bara ett symtom på annan "sjukdom" tror jag.

den psykolog som inte kan sätta ihop din separationsångest med din historia behöver gå om sin utbildning. Sök hjälp. Du kan inte sabba hela livet på att du har haft en dålig start.