Anonym (villmenvågarinte) skrev 2013-10-04 15:48:35 följande:
Ojdå, här har det hänt lite sedan jag var inne sist! Ni verkar visst lite oense huruvida man kan ändra sig eller inte. Jag vet inte hur det ligger till med den saken men det är klart att jag hoppas att man kan ändra sig. Jag lever lite på det just nu. Vi träffades ju inte på ett tag efter vårt samtal och det kändes bra för mig även om det var jobbigt. Dock fortsatte hon att smsa en del och skriva på facebook, bara om småsaker. Jag tyckte att det kändes som en bra nivå att lägga sig på så under ett tag (har så dåligt tidsperspektiv, vill skriva "några veckor", men så länge kan det ju inte varit...) pratade vi bara på det sättet och träffades alltså inte alls.
Förra helgen stötte vi på varandra på en förfest med gemensamma vänner. I början var det ganska obekvämt mellan oss, vi var båda stela och tysta och försökte nog mest undvika varandra så mycket som möjligt men framåt kvällen var det som att vi drogs till varandra och det slutade med att vi struntade i de andra och gick och käkade själva och tog en promenad hem till mig där hon sov över. Sedan dess har vi träffats flera gånger och jag skulle säga att hon beter sig precis likadant mot mig som innan vi pratade... Vi har inte pratat något mer om det så jag vet inte om detta är hennes sätt att känna sig fram om hon kanske ändå vill vara med mig eller vad hon håller på med egentligen. Jag försöker att hålla henne lite på avstånd samtidigt som det är svårt då hon är ganska "på" just nu och det ju finns en del av mig som inte vill något hellre än att vara med henne...
Hon sa även massa saker i stil med att hon har saknat mig, att hon inte kan hålla sig ifrån mig och att jag betyder så himla mycket för henne osv.. vet inte riktigt hur jag ska tolka något av det. Vill ju inte bli för hoppfull och sedan bli besviken igen.
Du skriver och beskriver dina känslor så bra!! Tycker jättemycket om dig utan att ens veta vem du är. Konstigt men lite mysigt. Tänker på dig då och då, önskar så innerligt att du ska bli lycklig.
Förstår din oro, rädslan, hoppet men också svårigheten att säga nej.. Du vill ju.
Efter det som hänt så är det ju jättesvårt att säga men jag skulle inte vilja ge upp hoppet riktigt än. Tror att många som har förmågan att älska någon av samma kön går igenom en process som tar tid. Man har inte tänkt så under sitt liv, kanske lever med många fördomar runt sig och förtränger allt i den vägen.
Vet inte om det är så med din vän men det skulle stämma in på hennes beteende i så fall. Att hon (som du säger) känner sig för, kanske har gett sig själv tid att vänja sig vid tanken/känslan.
Men var rädd om dig. Det kan ju lika gärna vara att inget har ändrats. Hur ska man kunna veta nåt sånt..?
I grunden så behöver du ändå vara beredd på att det som är sagt är det som gäller ända tills hon säger eller gör något annat..
Om jag var i ett liknande läge (försöker sätta mig in i situationen, inte helt lätt) så hade jag försökt att hamna i en situation nån gång där ni vågade prata igen om vad som hänt, vad hon har tänkt under tiden ni inte träffades.. Om hon kan förstå "mina" känslor, att det känns så nära, mysigt.. att det finns en slags attraktion.
Om hon hade gett med sig ett par millimeter så hade jag "utmanat" henne. Lite lekfullt sagt nåt i stil med: "Vi kan väl testa..? En liten puss bara.. inget mer." Känner du inget så vet vi båda och då lovar jag att släppa alla andra tankar. Då kanske jag kan tänka om och nöja mig med att vara bästisar..."
typ nåt sånt.
Men förstår verkligen att det inte är lätt.
Hoppas hoppas hoppas såå att det blir ni. kram
