orolig
Jag har många tankar kring vår drygt åttamånaders gamla son. Vi har kontakt med en BVC-psykolog som förstår vår oro och som uttrycker att det inte går att säga något så hr tidigt. Jag förstår ju också att ingen kan säga något säkert men känner ändå ett behov av dela våra funderingar och tankar med andra.
Sonen var sen med att hålla uppe huvudet men börjar ta sig motoriskt, ålar nu ganska bra. Han var ven sen med att ge svarsleende.
Tidigt reagerade jag på att han inte hade behov av att vara nära. Han har adrig tyckt om att vara i famnen och vrider sig undan.
Vi upplever inte att han blir tröstad av oss. Upplever någon gång att han urskiljer oss från andra men ofta inte alls. Han visar aldrig komma till oss. Om en av oss föräldrar är ute med honom och träffar den andra reagerar han inte. kan dock le när den andra pötsligt dyker upp hemma. Han vet att maten kommer från mig då han, när han är hungrig, spottar ut nappen nr han kommer i min famn.
Han söker inte själv ögonkontakt. Vi kan få ögonkontakt men korta stunder och inte gärna på nära håll. När vi busar är det lättare att få kontakt. Om vi säger roliga saker eller partar teatraliskt är det också lättare att fånga hans intresse. Vissa ljud och miner vi gör tycker han är väldigt roliga.
Både jag och min man får känslan av att han är mer intresserad av saker än av människor. Andra som hälsar kan ha svårt att fånga hans intresse, oftast är dt lampan, fönstret eller deras hår som fångar honom. Han kan dock titta dem i ansiktet. I övrigt r han nyfiken och tittar sig väldigt omkring i nya miljöer.
Såklart svårt att få en bild utifrån detta men det här är vad som oroar oss. Skulle tycka det vore skönt att höra från er andra, vad ni tänker och vad ni har för erfarenheter