• Anonym (TS)

    Hatar min man

    Jag träffade min absoluta drömkille och vi blev förälskade i varandra med en gång. När vi berättar om hur vi blev tillsammans låter det som en saga och vår kärlek var jättestark. Vi har varit tillsammans länge och jag trodde att vi kände varandra jättebra.

    Det var svårt att oss att få barn. När vi väl lyckades fick vi trillingar. Överallt tycker folk synd om oss, men vi ville ha tre barn så det är bortkastat ojande. Barnen är roliga och fantastiska. Det är min make jag inte klarar av längre. Han blev som förbytt av att bli pappa.

    Från att ha varit någon jag beundrat och sett upp till tycker jag nu att han är SVAG och jobbig. Han har skitstora problem med att sätta gränser. Antingen låter han barnen köra över honom totalt, eller så är han bäng i bollen och bara ryter som en galning. Noll balans. Stackars barn. Jag hatar honom faktiskt när jag ser honom med barnen.

    En del av mig vill bara ta ut skilsmässa på en gång och slippa token, men samtidigt tänker jag att han då kommer att ha barnen 50 % av tiden och jag litar inte på att han klarar av det, helt ärligt.

    Känner mig lurad. Det här är inte alls killen jag valde som partner. Vad f-n hände?

    Det hjälper inte att tala med honom heller för han blir bara arg och sur. Det är som att vår familj är en fin sommardag och han är regnmolnet som pajar allt.

    P.S. Barnen är nu tre år och toppenglada, men förvirrade av alla dubbla signaler. Rynkar på näsan

  • Svar på tråden Hatar min man
  • Anonym (TS)
    Julia1245 skrev 2013-07-28 01:11:08 följande:
    Jag har svårt att se hur du skulle kunna börja älska honom igen. Du hatar honom ju. Även om han börjar må bättre och ändrar sitt beteende mot barnen och dig så kommer du alltid minnas att du hatat honom. Jag förstår inte hur den känslan skulle kunna gå över i kärlek. Men jag är ingen psykolog. Om jag får fortsätta gissa så låter det som om han har komplex gentemot dig, vilket gör honom bitter. När du säger åt honom känner han sig tillrättavisad som en unge och eftersom han inte kan hantera det blir det värre och värre. Det är förstås inte ditt fel, en vuxen människa ska man kunna resonera med.
    Jag "hatar" honom bara när han beter sig illa eller idiotiskt med/mot barnen och mig. Men ja, du har rätt i att det är en lång väg tillbaka om vi ska bli lyckliga igen.

    Ja, det låter som att du beskriver vår situation faktiskt. Vilken slags komplex menar du?
  • Anonym (TS)
    Lindsey Egot NO1 skrev 2013-07-28 01:36:50 följande:
    Du kanske skulle låta honom ta över rollen att laga mat så han får känna på hur det är när du sticker till dom en banan 5 minuter innan maten är färdig. Ibland måste de få upptäcka besvikelsen själva. Sedan är familjeterapi oerhört bra!
    Jo, men han vägrar terapi. Skulle aldrig klara att sabotera maten på det sättet och jag tror inte på hämnd riktigt. Glad
  • Snultan

    Jag kan inte låta bli att tänka om TS är perfekt. För de verkar hon vara. ALLT är hans fel!! Antagligen har ni båda förändrats, det är en stor omställning ni gått igenom. Vill du inte fortsätta kämpa, typ parterapi?, så tycker jag faktiskt ni borde göra slut. INTE bara för din skull utan för hans skull, kan inte va kul att leva med nån som hatar en.


    Gravid med första barnet som beräknas komma 6 Oktober!
  • Anonym (TS)
    Anonym (???) skrev 2013-07-28 08:35:49 följande:
    övriga frågetecken var upptagna :) 

    jamen om du inte älskar din man-lämna honom ! man kan ju inte leva med nån man hatar då går man under, det kommer äta upp dig illa kvickt och då har dina 3 ingen mamma utan bara en sur och arg pappa

    eftersom det är han som är den trötta arga sura så får han väl ta och flytta ut ?  
    Han vägrar flytta ut och jag har inte råd att bo kvar själv.

    Jag vill först veta vad som har hänt med honom. Varför är han sådan här? och sen ta ställning till om det går att "få tillbaka" honom. Sen kan jag lämna honom, när jag prövat allt. Mitt bland allt svammel här på FL brukar det finnas flera vettiga röster. Jag startade den här tråden för att kunna sålla fram dessa guldkorn. Jag har säkert missat något (annars borde jag ju förstå bättre vad det är som händer) men jag fattar ingenting av det här.
  • Anonym (TS)
    Anonym (what) skrev 2013-07-28 08:58:20 följande:
    Han förändrades direkt... Du då?

    Klart man blir grinig om man är trött! Hur mycket bidrar du till era gemensamma kostnader osv?

    Han behöver kanske gå ner i arbetstid medan du kanske behöver arbeta mer för att fylla upp hålet det blir i ekonomin?

    Varför ljuger du för honom?
    Jag bidrar med allt jag tjänar, precis som han.

    Jag jobbar redan mer än heltid, han jobbar deltid.

    Varför tror du att jag ljuger för honom?
  • FlamingRed
    Anonym (TS) skrev 2013-07-28 09:28:56 följande:
    Han vägrar flytta ut och jag har inte råd att bo kvar själv.

    Jag vill först veta vad som har hänt med honom. Varför är han sådan här? och sen ta ställning till om det går att "få tillbaka" honom. Sen kan jag lämna honom, när jag prövat allt. Mitt bland allt svammel här på FL brukar det finnas flera vettiga röster. Jag startade den här tråden för att kunna sålla fram dessa guldkorn. Jag har säkert missat något (annars borde jag ju förstå bättre vad det är som händer) men jag fattar ingenting av det här.
    Jag är tillbaks lite till det här med hur mycket har han varit ensam med barnen?

    Du har skrivit ni båda varit föräldralediga, men hur mycket har han haft hand om barnen helt ensam?

    Och ärligt, hur mycket har du från början kontrolloret/styrt/påpekat/försökt hjälps/osv/osv i hans föräldraroll under er gemensamma föräldraledighet?
  • Anonym (TS)
    traveler skrev 2013-07-28 09:05:03 följande:

    Oj, oj, ja det är inte lätt men jag vet inte om jag håller med om det där med att du skulle vara förbrukad. Även om du skulle ha sån otur att du inte skulle träffa någon ny så säger man ju hellre ensam singel än ensam i tvåsamhet. Det tråkiga är ju att han inte vill ändra sitt beteende utan blir arg när du för det på tal.

    Det tråkiga är att det här problemet är så vanligt. Oftast är det tjejen som tröttnat på killen men har svårt att lämna pga barnen, det ekonomiska, etc. På sätt och vis så blir det ju som ett slags psykologiskt fängelse. 

    Jag antar att du får följa ditt hjärta... Lycka till        
    Tack för dina ord. De värmer.
  • Anonym (TS)
    Snultan skrev 2013-07-28 09:27:20 följande:
    Jag kan inte låta bli att tänka om TS är perfekt. För de verkar hon vara. ALLT är hans fel!! Antagligen har ni båda förändrats, det är en stor omställning ni gått igenom. Vill du inte fortsätta kämpa, typ parterapi?, så tycker jag faktiskt ni borde göra slut. INTE bara för din skull utan för hans skull, kan inte va kul att leva med nån som hatar en.
    Om jag hade varit perfekt hade jag till exempel inte börjat skrika på honom när han skriker på barnen. Obestämd Man kan nog sammanfatta det som att han är mycket bättre än mig när det gäller karriär, jag är mycket bättre än honom på det sociala (som att förstå vad barnen vill och behöver).

    Jag vill gå i parterapi. Han vägrar.

    Den här tråden handlar om hans brister som förälder och min förtvivlan över en situation som jag inte klarar att bryta på egen hand. Jag skulle kunna starta en tråd om att jag är sämst på att göra karriär, men det är ett annat problem. Han brukar alltid passa på att påpeka att han tjänar mer än mig och det är inte heller schysst tycker jag.
  • Anonym (what)
    Anonym (TS) skrev 2013-07-28 09:30:15 följande:
    Jag bidrar med allt jag tjänar, precis som han.

    Jag jobbar redan mer än heltid, han jobbar deltid.

    Varför tror du att jag ljuger för honom?
    Arbetar du heltid? Yrkesarbetar ni lika många timmar per vecka? Bidrar du lika mycket i kronor?

    Och ändå tjänar han mer? Har svårt att tro att det handlar om yrkesarbete utan tror att du räknar in varenda timme hemma som arbetstid, men jag kan ha fel.

    Du skriver att du hatar honom och tycker att han är en usel pappa och förebild. Klart det är en lögn då om du säger till honom att han är en underbar pappa...
  • FOA

    Ok, då förstår jag. Skulle nog ta ett ordentligt snack med honom och säga att om ni inte själva kan gå till botten med hur han känner/mår eller gå och prata med tex familjerådgivningen så är det kanske dags att fundera på en ev separation.

    Försök att prata ur ett "jag" perspektiv, hur det som händer får dig att känna dig, istället för att fokusera på hans fel och brister.

Svar på tråden Hatar min man