• Anonym (TS)

    Hatar min man

    Jag träffade min absoluta drömkille och vi blev förälskade i varandra med en gång. När vi berättar om hur vi blev tillsammans låter det som en saga och vår kärlek var jättestark. Vi har varit tillsammans länge och jag trodde att vi kände varandra jättebra.

    Det var svårt att oss att få barn. När vi väl lyckades fick vi trillingar. Överallt tycker folk synd om oss, men vi ville ha tre barn så det är bortkastat ojande. Barnen är roliga och fantastiska. Det är min make jag inte klarar av längre. Han blev som förbytt av att bli pappa.

    Från att ha varit någon jag beundrat och sett upp till tycker jag nu att han är SVAG och jobbig. Han har skitstora problem med att sätta gränser. Antingen låter han barnen köra över honom totalt, eller så är han bäng i bollen och bara ryter som en galning. Noll balans. Stackars barn. Jag hatar honom faktiskt när jag ser honom med barnen.

    En del av mig vill bara ta ut skilsmässa på en gång och slippa token, men samtidigt tänker jag att han då kommer att ha barnen 50 % av tiden och jag litar inte på att han klarar av det, helt ärligt.

    Känner mig lurad. Det här är inte alls killen jag valde som partner. Vad f-n hände?

    Det hjälper inte att tala med honom heller för han blir bara arg och sur. Det är som att vår familj är en fin sommardag och han är regnmolnet som pajar allt.

    P.S. Barnen är nu tre år och toppenglada, men förvirrade av alla dubbla signaler. Rynkar på näsan

  • Svar på tråden Hatar min man
  • FlamingRed
    Anonym (TS) skrev 2013-07-27 22:01:42 följande:
    Ok. Tack.

    Precis så är det. Frustrationen över att han är Mr Mussla är enorm. Han verkar inte tänka alls utan har någon slags (idiotisk) autopilot på och han verkar inte förstå alls att han gör fel. Barnen kan ta skada av hans destruktiva beteende. Det har hänt att han kallat barnen både det ena och det andra så att de hört honom. Rynkar på näsan Hur sjutton ska man kunna stanna kvar hos och älska en sådan person?
    På din beskrivning låter det som att det inte kommer att gå, och du närmar dig en gräns där barnen kommer påverkas negativt av att du stannar kvar och blir mer "hatisk" och frustrerad.


  • traveler
    Anonym (TS) skrev 2013-07-27 21:52:44 följande:
    Jo, kanske. Har börjat göra saker som jag egentligen inte vill göra för att "trösta" mig. Är så ledsen över hela situationen och vet inte hur jag ska kunna lösa den. Mina känslor har gått från bergstark kärlek till ... ja... Obestämd
    Hur mycket har ni som binder er förutom barnen. Har ni huslån eller andra stora materiella saker som är en bromskloss. Om vi leker med tanken att ni skulle gå skilda vägar skulle det innebära en stor sänkning av din och barnens levnadsstandard då?
  • Anonym (???)
    Anonym (TS) skrev 2013-07-27 21:12:09 följande:
    Jag träffade min absoluta drömkille och vi blev förälskade i varandra med en gång. När vi berättar om hur vi blev tillsammans låter det som en saga och vår kärlek var jättestark. Vi har varit tillsammans länge och jag trodde att vi kände varandra jättebra.

    Det var svårt att oss att få barn. När vi väl lyckades fick vi trillingar. Överallt tycker folk synd om oss, men vi ville ha tre barn så det är bortkastat ojande. Barnen är roliga och fantastiska. Det är min make jag inte klarar av längre. Han blev som förbytt av att bli pappa.

    Från att ha varit någon jag beundrat och sett upp till tycker jag nu att han är SVAG och jobbig. Han har skitstora problem med att sätta gränser. Antingen låter han barnen köra över honom totalt, eller så är han bäng i bollen och bara ryter som en galning. Noll balans. Stackars barn. Jag hatar honom faktiskt när jag ser honom med barnen.

    En del av mig vill bara ta ut skilsmässa på en gång och slippa token, men samtidigt tänker jag att han då kommer att ha barnen 50 % av tiden och jag litar inte på att han klarar av det, helt ärligt.

    Känner mig lurad. Det här är inte alls killen jag valde som partner. Vad f-n hände?

    Det hjälper inte att tala med honom heller för han blir bara arg och sur. Det är som att vår familj är en fin sommardag och han är regnmolnet som pajar allt.

    P.S. Barnen är nu tre år och toppenglada, men förvirrade av alla dubbla signaler. Rynkar på näsan
    kan det inte vara så att dina känslor har förändrats därmed din toleransnivå..

    omvänt alltså

    samt att kritiken att du är en bättre mamma än han pappa gör att han blir ett offer. han känner sig kanske sämre och oälskad, så din kritik tar hårt
    vi är ju alla olika, låt han vara olika. hans sätt är lika bra som ditt bara inte likadant.. jag tror att du gör barnen förvirrade eftersom det är du som kritiserar -inte han

    det är mycket svårt att tala med någon som man tycker är betydligt bättre än en själv om djupa personliga saker 
  • Anonym (TS)
    traveler skrev 2013-07-27 22:03:47 följande:
    Hur mycket har ni som binder er förutom barnen. Har ni huslån eller andra stora materiella saker som är en bromskloss. Om vi leker med tanken att ni skulle gå skilda vägar skulle det innebära en stor sänkning av din och barnens levnadsstandard då?
    Hjärta

    Ja, vi har tyvärr stora "bromsklossar" och min man är den som lyckats bäst vad gäller inkomst. Vi skulle inte ha råd att bo kvar här och det är lång kötid till bostäder (jag står i kö). Köpa bostad på egen hand går inte i dagsläget. Jag älskar att bo här. Barnen har gott om lekkamrater och det är ett tryggt område.

    Jag bryr mig inte så mycket om prylar och sådant. Däremot äter vi ganska dyrt. Jag handlar specialmat. Det är dock ingen anledning att stanna. Man klarar sig alltid på något sätt. Jag får sluta vara ett sådant hälsofreak och nöja mig med havregrynsgröt och blodpudding ett par år i så fall. Men ja... det hade ju varit lättare att lämna om jag haft en ekonomisk frihet.

    Samtidigt känner jag att den största "bromsklossen" är att jag är förbrukad på något vis... Inte som älskarinna eller vän, tvärtom har jag mycket att ge där, men vilken man skulle vilja satsa på någon som har tre så små barn att ta hand om? Jag satsade på den här mannen och det vore ju bäst för alla parter om det gick att få någon slags familjelycka istället.
  • Anonym (TS)
    TaaDaa skrev 2013-07-27 22:03:39 följande:

    Men varför kritiserar du din man hela tiden? Och gör du det framför barnen? Anledningen till att det är enklare med barnen när han inte är där är nog inte för hans frånvaro ,utan för att när ni båda är där kan de manipulera er föräldrar emot varandra och få sin vilja igenom, eller för att de känner sig osäkra de vet inte riktigt var gränserna går. Du säger en sak, deras pappa en annan. Ni måste prata med varandra utan barnen närvarande, om hur ni kan få saker och ting att fungera så att ni BÅDA gemensamt kan dra gränserna och då också stå som enad front. Det betyder inte att du bestämmer vart gränserna ska dras, utan ni måste komma överens om hur ni båda vill ha det. Man väljer sina fighter ts, Mannen du gifte dig med har ju klart förändrats, pappa till tre nu, och du har också förändrats även om du kanske inte ser det. Ni måste hitta tillbaka till varandra igen helt enkelt. Gör saker ihop på tu man hand, lägg barnen lite tidigare och ät sen middag tillsammans med levande ljus, Ett bubbelbad , massage. Förför din man lite, låt honom inte glömma varför han föll för dig från början, och han kommer att få nya krafter med familjen. Låt honom inte känna sig värdelös ytan visa honom att du behöver honom och behöver hans stöd. Mer respekt för din man , och han kommer behandla dig som den man han är!
    För att han skriker på barnen och jag skriker till honom att sluta.

    Alternativt att han o-uppfostrar dem och förstör saker som jag kämpat för att uppnå. Ett litet exempel  av många:
    Jag kan stå och laga mat och så går han in till köket och ger banan till alla (händer så gott som dagligen), trots att jag säger att maten är på gång. Sedan sitter de och petar i maten jag planerat, köpt och lagat till. Hur kul är det? Jag lagar bättre mat än de flesta och har ofta fått beröm för det tidigare i förhållandet.

    Han raserar och förstör nästan varenda sak jag gör för barnen. Det är som att bo med en intern motståndsrörelse. Pallar inte!

    Jag är helt med på grejen att uppskatta sin partner och visa respekt och bjuda till. Men var är respekten för mig? För våra älskade (?) barn? Jag önskar att den sista meningen vore sann. Att det vore så enkelt, men det som händer är att vi får en stunds paus när jag skämmer bort honom, men sedan återgår han till sina gamla vanor direkt efter igen. Dessutom är det förmodligen det mest avtändande jag varit med om i hela mitt liv att höra honom prata illa om sina egna barn. Död
  • Anonym (TS)
    Anonym (???) skrev 2013-07-27 23:43:31 följande:
    kan det inte vara så att dina känslor har förändrats därmed din toleransnivå..

    omvänt alltså

    samt att kritiken att du är en bättre mamma än han pappa gör att han blir ett offer. han känner sig kanske sämre och oälskad, så din kritik tar hårt
    vi är ju alla olika, låt han vara olika. hans sätt är lika bra som ditt bara inte likadant.. jag tror att du gör barnen förvirrade eftersom det är du som kritiserar -inte han

    det är mycket svårt att tala med någon som man tycker är betydligt bättre än en själv om djupa personliga saker 
    Varför så många frågetecken?

    Jag har också ställt mig den frågan, för jag vill vara rättvis mot honom, men nej. Jag var väldigt kär i min man väldigt länge efter att barnen fötts trots att han ändrades redan när de var nyfödda. Han blev som förbytt. Till saken hör att han alltid har blivit väldigt grinig när han varit trött. Jag har ju vetat om det och har därför aldrig brytt mig om att han muttrat de gånger han sovit dåligt. Jag visste ju att det skulle lossa direkt efter att han fått sova en stund.

    Men nu är han ju konstant trött och därför också konstant grinig. Jag har haft en make som varit sur och butter i över tre år nu. Vem orkar med det ovanpå allt annat?

    Jag brukar ofta säga till honom att han är en bra pappa och säga uppmuntrande saker när jag kan och det känns bra.
  • Anonym (man)
    Anonym (TS) skrev 2013-07-28 00:08:34 följande:
    Varför så många frågetecken?

    Jag har också ställt mig den frågan, för jag vill vara rättvis mot honom, men nej. Jag var väldigt kär i min man väldigt länge efter att barnen fötts trots att han ändrades redan när de var nyfödda. Han blev som förbytt. Till saken hör att han alltid har blivit väldigt grinig när han varit trött. Jag har ju vetat om det och har därför aldrig brytt mig om att han muttrat de gånger han sovit dåligt. Jag visste ju att det skulle lossa direkt efter att han fått sova en stund.

    Men nu är han ju konstant trött och därför också konstant grinig. Jag har haft en make som varit sur och butter i över tre år nu. Vem orkar med det ovanpå allt annat?

    Jag brukar ofta säga till honom att han är en bra pappa och säga uppmuntrande saker när jag kan och det känns bra.
    Googla lite på narcisism och sådana personlighetsstörningar.

    Jag har nästan exakt samma erfarenhet, efter tre-års drömförhållandet kom vi hem från bb. Min sambo var då som förbytt och omvandlad till ett kränkande barn.

    Min terapeut säger att det beror på att barnen kom hem, och då tog en del av den viktiga totala uppmärksamhet min sambo fått innan barnen fanns.
  • Anonym (TS)
    Anonym (man) skrev 2013-07-28 00:11:11 följande:
    Googla lite på narcisism och sådana personlighetsstörningar.

    Jag har nästan exakt samma erfarenhet, efter tre-års drömförhållandet kom vi hem från bb. Min sambo var då som förbytt och omvandlad till ett kränkande barn.

    Min terapeut säger att det beror på att barnen kom hem, och då tog en del av den viktiga totala uppmärksamhet min sambo fått innan barnen fanns.
    Förvånad

    Oj!

    Stackars dig.

    Det här måste jag läsa på lite om och smälta innan jag kommenterar. Berätta gärna mer om dina erfarenheter. Kan du ge ett par typiska exempel på hur hon kunde bete sig?
  • Anonym (TS)
    Anonym (TS) skrev 2013-07-28 00:14:23 följande:
    Förvånad

    Oj!

    Stackars dig.

    Det här måste jag läsa på lite om och smälta innan jag kommenterar. Berätta gärna mer om dina erfarenheter. Kan du ge ett par typiska exempel på hur hon kunde bete sig?
    Nej, nu har jag läst på lite och jag kan säga med en gång att det inte är något han lider av. Han är inte sådan, men jag förstår att du och dina barn måste ha haft (och kanske fortfarande har) ett rent helvete.

    Däremot verkar min man ha problem med minnet, för han minns allting som svart eller vitt (gärna svart då). Han svartmålar hela vårt förhållande, medan jag tycker att vi har haft goda och bra år, även fast vi har haft en hel del jobbiga händelser. Som jag ser det kan man inte hjälpa att man råkar ut för olika tragiska saker, men man kan ta hand om varandra och "må bra i det lilla" och se till att jobba framåt, uppåt.

    Jag minns alla de saker som vi gjort tillsammans och hur det har känts när vi varit nära, medan när han pratar om vårt liv tillsammans tar han upp de stora tragiska sakerna som ingen av oss kan rå för. Jag har svårt att förstå varför man vill fokusera på sådant och det känns jobbigt att höra honom säga att han tycker att det har varit bortkastade år om vi går isär.
  • Respekt

    Du delar alltså ditt liv o säng med någon du hatar !!

    Varför ???  

Svar på tråden Hatar min man