• Anonym (TS)

    Hatar min man

    Jag träffade min absoluta drömkille och vi blev förälskade i varandra med en gång. När vi berättar om hur vi blev tillsammans låter det som en saga och vår kärlek var jättestark. Vi har varit tillsammans länge och jag trodde att vi kände varandra jättebra.

    Det var svårt att oss att få barn. När vi väl lyckades fick vi trillingar. Överallt tycker folk synd om oss, men vi ville ha tre barn så det är bortkastat ojande. Barnen är roliga och fantastiska. Det är min make jag inte klarar av längre. Han blev som förbytt av att bli pappa.

    Från att ha varit någon jag beundrat och sett upp till tycker jag nu att han är SVAG och jobbig. Han har skitstora problem med att sätta gränser. Antingen låter han barnen köra över honom totalt, eller så är han bäng i bollen och bara ryter som en galning. Noll balans. Stackars barn. Jag hatar honom faktiskt när jag ser honom med barnen.

    En del av mig vill bara ta ut skilsmässa på en gång och slippa token, men samtidigt tänker jag att han då kommer att ha barnen 50 % av tiden och jag litar inte på att han klarar av det, helt ärligt.

    Känner mig lurad. Det här är inte alls killen jag valde som partner. Vad f-n hände?

    Det hjälper inte att tala med honom heller för han blir bara arg och sur. Det är som att vår familj är en fin sommardag och han är regnmolnet som pajar allt.

    P.S. Barnen är nu tre år och toppenglada, men förvirrade av alla dubbla signaler. Rynkar på näsan

  • Svar på tråden Hatar min man
  • Anonym (TS)
    Lajkie skrev 2013-07-27 21:27:01 följande:
    Vi har i stort sett samma värderingar kring uppfostran, jag förstår att det är jättejobbigt att vara den "dumma" hela tiden.
    Hela situationen låter jättejobbigt, säkert även för honom, men enda sättet är väl egentligen att han ger med sig och inser att ni har problem. Familjerådgivning kanske vore på sin plats, men även att han sökte vård för sitt mående.
    Ja, jag står inte ut med att "allt" ska vara negativt, svårt och jobbigt. Jag är en positiv person. Hade jag vetat att vi skulle få det så här så hade jag aldrig blivit tillsammans med honom.
  • Anonym (TS)
    FlamingRed skrev 2013-07-27 21:31:11 följande:
    Men vad är hans åsikt kring detta? Att han gör "rätt", eller kanske att han känner sig begränsad, eller har du helt enkelt ingen insikt i hur han upplever det?
    Jag vet inte hur jag ska få honom att dela med sig av sina tankar. Han gör det inte av sig själv och inte när jag frågar heller. Jag försöker förstå. Ställer frågor, lyssnar och vill hitta lösningar, men jag börjar bli desperat (och jävligt irriterad) på att inget funkar.

    Det är svårt att få ur honom vettiga svar. När jag frågar lite mer envist blir han antingen arg-anfallande eller arg-undfallande. Inget av det leder någon vart.
  • Anonym (TS)
    Anonym (TS) skrev 2013-07-27 21:36:06 följande:
    Jag vet inte hur jag ska få honom att dela med sig av sina tankar. Han gör det inte av sig själv och inte när jag frågar heller. Jag försöker förstå. Ställer frågor, lyssnar och vill hitta lösningar, men jag börjar bli desperat (och jävligt irriterad) på att inget funkar.

    Det är svårt att få ur honom vettiga svar. När jag frågar lite mer envist blir han antingen arg-anfallande eller arg-undfallande. Inget av det leder någon vart.
    Exempel (vanligast):
    "Så där kan du ju inte göra. Du lär henne ju att hon kan skrika sig till saker."
    "Ja, skyll på mig bara. Du tycker alltid att allt är mitt fel"

    eller:
    "Det blir orättvist mot barnen om du gör så där"
    "Ja, jag är en helt vääärdelös pappa"
    "Men det sa jag inte. Jag tycker du är en bra pappa, men du behöver bli mer konsekvent"
    "Nää, jag är helt sämst"

    Skrikandes

  • FlamingRed
    Anonym (TS) skrev 2013-07-27 21:36:06 följande:
    Jag vet inte hur jag ska få honom att dela med sig av sina tankar. Han gör det inte av sig själv och inte när jag frågar heller. Jag försöker förstå. Ställer frågor, lyssnar och vill hitta lösningar, men jag börjar bli desperat (och jävligt irriterad) på att inget funkar.

    Det är svårt att få ur honom vettiga svar. När jag frågar lite mer envist blir han antingen arg-anfallande eller arg-undfallande. Inget av det leder någon vart.
    Så du har inte en blekaste aning om hur han själv tänker kring sina "gränsdragningar"??
  • traveler

    Njadu, kommer du inte gå under om du stannar? Det blir väl varken bra för någon, varken för dig, barnen eller relationen

  • Anonym (TS)
    FlamingRed skrev 2013-07-27 21:41:56 följande:
    Så du har inte en blekaste aning om hur han själv tänker kring sina "gränsdragningar"??
    Du har onödigt laddade ord som stämmer dåligt med min situation. Projicerar du? Jag är en mjuk, glad, intresserad hustru som försökt lyssna, förstå och lösa på många sätt, men jag kan inte läsa tankar som han inte vill dela.

    Han säger ofta saker som att han "inte orkar" vara konsekvent och "jaha, men vad ska man göra då?" fast jag svarat honom ofta, ofta.
  • Anonym (TS)
    traveler skrev 2013-07-27 21:48:53 följande:
    Njadu, kommer du inte gå under om du stannar? Det blir väl varken bra för någon, varken för dig, barnen eller relationen
    Jo, kanske. Har börjat göra saker som jag egentligen inte vill göra för att "trösta" mig. Är så ledsen över hela situationen och vet inte hur jag ska kunna lösa den. Mina känslor har gått från bergstark kärlek till ... ja... Obestämd
  • FlamingRed
    Anonym (TS) skrev 2013-07-27 21:49:29 följande:
    Du har onödigt laddade ord som stämmer dåligt med min situation. Projicerar du? Jag är en mjuk, glad, intresserad hustru som försökt lyssna, förstå och lösa på många sätt, men jag kan inte läsa tankar som han inte vill dela.

    Han säger ofta saker som att han "inte orkar" vara konsekvent och "jaha, men vad ska man göra då?" fast jag svarat honom ofta, ofta.
    Fast jag är allvarlig, och hur mjuk och bra du än är, så är det ju som du säger, vill han inte dela sina tankar så kan du inte veta vad han tänker.

    Och då är ju det i sig ett lika stort problem, att ni kring en så svår fråga inte ens kan få honom att säga vart han står.

    I all välmening.
  • Anonym (TS)
    FlamingRed skrev 2013-07-27 21:56:39 följande:
    Fast jag är allvarlig, och hur mjuk och bra du än är, så är det ju som du säger, vill han inte dela sina tankar så kan du inte veta vad han tänker.

    Och då är ju det i sig ett lika stort problem, att ni kring en så svår fråga inte ens kan få honom att säga vart han står.

    I all välmening.
    Ok. Tack.

    Precis så är det. Frustrationen över att han är Mr Mussla är enorm. Han verkar inte tänka alls utan har någon slags (idiotisk) autopilot på och han verkar inte förstå alls att han gör fel. Barnen kan ta skada av hans destruktiva beteende. Det har hänt att han kallat barnen både det ena och det andra så att de hört honom. Rynkar på näsan Hur sjutton ska man kunna stanna kvar hos och älska en sådan person?
  • TaaDaa
    Anonym (TS) skrev 2013-07-27 21:40:08 följande:
    Exempel (vanligast): "Så där kan du ju inte göra. Du lär henne ju att hon kan skrika sig till saker." "Ja, skyll på mig bara. Du tycker alltid att allt är mitt fel" eller: "Det blir orättvist mot barnen om du gör så där" "Ja, jag är en helt vääärdelös pappa" "Men det sa jag inte. Jag tycker du är en bra pappa, men du behöver bli mer konsekvent" "Nää, jag är helt sämst"

    Men varför kritiserar du din man hela tiden? Och gör du det framför barnen? Anledningen till att det är enklare med barnen när han inte är där är nog inte för hans frånvaro ,utan för att när ni båda är där kan de manipulera er föräldrar emot varandra och få sin vilja igenom, eller för att de känner sig osäkra de vet inte riktigt var gränserna går. Du säger en sak, deras pappa en annan. Ni måste prata med varandra utan barnen närvarande, om hur ni kan få saker och ting att fungera så att ni BÅDA gemensamt kan dra gränserna och då också stå som enad front. Det betyder inte att du bestämmer vart gränserna ska dras, utan ni måste komma överens om hur ni båda vill ha det. Man väljer sina fighter ts, Mannen du gifte dig med har ju klart förändrats, pappa till tre nu, och du har också förändrats även om du kanske inte ser det. Ni måste hitta tillbaka till varandra igen helt enkelt. Gör saker ihop på tu man hand, lägg barnen lite tidigare och ät sen middag tillsammans med levande ljus, Ett bubbelbad , massage. Förför din man lite, låt honom inte glömma varför han föll för dig från början, och han kommer att få nya krafter med familjen. Låt honom inte känna sig värdelös ytan visa honom att du behöver honom och behöver hans stöd. Mer respekt för din man , och han kommer behandla dig som den man han är!
Svar på tråden Hatar min man