Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Varför inte hålla det sakligt? Du förklarar för sonen att du inte kan lägga dig i deras (inte hennes) uppfostran av barnbarnet men att du själv tycker att barnbarnet ofta uppträder otrevligt (vid fråga exempel på vad som stör dig) och därför inte gärna vill umgås med honom. Kanske kan det bli en givande diskussion, kanske landar det i att man inte frågar mer.
Om det inte ställs begäran om mer umgänge med svärdottern behöver inte din åsikt om hennes uppträdande dras in i detta.

Usch, det här låter för mycket så som hur min svärmor skulle kunna skriva om mig och vår äldste son , vi som båda har NPF  
Hon bryr sig inte ett s*it om våra barn, utan bara om deras kusin(hennes gullunges barn)..

Skrämmande hur en del dömer TS och drar absurda paralleller till sina egna liv med konflikter som inte har något med TS situation att göra. En blir rädd för mänskligheten. Tycker du verkar väldigt vettig, TS. Jag undrar dock, liksom flera andra, över pappans/din sons roll i barnets uppfostran. Har inte ditt folkvett överförts till honom? Men det är ju egentligen en bidiskussion om än en pusselbit i hela situationen.

Man ska leva det liv man har på ett lyckligt sätt, och göra saker som man mår väl av - med människor man mår väl av.
Varje relation har sin takt - den frekvens i vilken man hanterar den. Med människor man uppskattar kan man ha hög relationstakt, med människor man inte fungerar bra ihop med måste man ha en låg relationstakt för att hantera den. Annars lägger man allt för mycket energi på att irritera sig, ta sig ur situationer etc.

Full respekt för dina känslor. Med de människor som jag inte uppskattar, som inte har samma prioriteringar och grundvärderingar som jag känner jag mig inte avslappnad, och vill därför ha en låg takt. Så även du med din svärdotter och ditt barnbarn. Man måste inte avguda sitt barnbarn, självklart finns det barnbarn som är odrägliga, överdrivna, ytliga etc till sättet - och varför skall man inte få tycka det?

Om du säger som det är kommer du möjligen att förlora relationen till både sonen och hans familj, så det tycker jag inte.Däremot måste du hitta något sätt att förklara för dem att du inte önskar passa barnbarn mer än du nu gör - inte varför du inte önskar det. Säg att du uppskattar att umgås med dem alla, men att det blir för mycket för sig att ensam passa ditt barnbarn. Punkt. Mer förklaring behövs inte.

Jag uppskattar inte alls min svärmor. Tycker att hon är ytlig, har extremt tångsynta värderingar, pratar om sig själv hela tiden, har total oförmåga till självdistans. Jag kan uppskatta att träffa henne större högtider, födelsedagar och någon gång emellanåt - inte mer. Jag vet att hon tycker att jag är urtråkig som inte fikar med henne, shoppar kläder och pratar om recept och bordsdukninga. Men skulle jag göra allt det där skulle jag gå utanför mina egna inre gränser, och börja störa mig otroligt. Då skulle jag inte klara av att vara trevlig längre, och det skulle bli jobbigt för oss alla.

Så håll den distans du behöver, men säg inte som det är, är mitt råd. 
 

Vi läser ut lite olika information från TS inlägg. Jag har inte läst in att TS vill bryta kontakten helt med sin son och hans familj, ej heller att det skulle bubbla inom henne. Jag har läst in att sonen med familj vill att TS ställer upp ännu mer än hon gör idag. Men TS känner att det hon ställer upp med idag är precis vad hon orkar med. Hon vill inte ställa upp mer (ingenstans ser jag att hon skriver att hon vill ställa upp mindre). Hennes undran är hur hon ska lyckas säga nej till MER utan att det blir obehagligt. Så vi har verkligen läst in helt olika information.

Min son är inte frånvarande. Jag kan inte bedöma om han är en syltrygg, dels för att jag inte är bekant med uttrycket och således inte vet vad det betyder och dels för att jag inte är involverad i hans liv på det sätt som jag en gång var. Jag menar, det är skillnad på vad en mamma får veta när ens ungar är små och sedan tonåringar och på vad man blir meddelad och insatt i när de är över de trettiofem. 

Sonen arbetar heltid. Sonhustrun är hemmafru och har alltid varit (på eget initiativ, det är inget min son förväntat sig av henne), hon vill vara det och har alltid velat vara det. De har också på hennes initiativ en mycket gammaldags könsbunden uppdelning av just skötseln och uppfostran av barnet. Sonhustrun vill ha och har alltid krävt att få ha fullt inflytande över den saken. I övrigt sköter hennes man (ja, min son) hemmet och allt omkring. När det gäller barnet så har hans invändningar alltid mötts av hotelser om att hon i sådana fall flyttar och aldrig kommer att låta honom träffa sitt barn om han lägger sig i.  Därmed inte sagt att jag tycker att han är ansvarsbefriad när det gäller hur det blivit. Men jag känner mig bakbunden, jag vill inte kliva över deras gränser (och jag älskar honom, han är min son). 

Jag tror (observerar att jag tror, inte tycker mig veta) att det främsta skälet till varför hon kan hållas är att han verkligen älskar henne och är mycket rädd för att hon ska lämna honom. Hon är och förblir hans soft spot. Jag tror vidare att han till vissa delar imponeras av hennes konfrontativa sätt, och jag vet (eftersom han sagt det) att han tilltalas av henne färgstarka personlighet. Att hon gör sig omöjlig hos folk förklarar han med att hon är blir missförstådd av alla alltid. 

Vad gäller barnet så bidrar han med massor av kärlek men vad gäller uppfostran så litar han på sin hustrus omdöme.

Jag vet inte varför folk i den här tråden tror att jag inte pratar och har pratat med min son? Det har jag gjort under hela hans liv (även om jag efter att blivit vuxen respekterar det; att han är just vuxen) och vi har talat om en massa saker vad gäller detta, helt utan att det egentligen blivit någon skillnad. Han älskar henne och litar på henne. Han tror alltid, precis som hon också verkar göra, att alla problem är någon annans och inte någonsin har med henne att göra. Och han tilltalas av hennes idé om att barnet bara mår bra av att vara väldigt tuff eftersom det kommer att gagna barnet i framtiden. 

Jag har läst dina inlägg ts och vill först påpeka hur otroligt väl du uttrycker dig i skrift. Det är väldigt få som kan uttrycka sig och beskriva det de känner i skrift, lika många har också svårt att läsa och förstå vad en människa skriver. Många hoppar på dig och drar paralleller med sig själva och egna erfarenheter och verkar inte kunna förstå ditt bekymmer. Du har en svärdotter som verkar vara väldigt dominant vilket hade varit ok om det bara gällde henne. Men när hon nu för över sitt beteende på barnbarnet så förstår jag att det är tråkigt. En 9 (?) är dessutom ingen liten krabat längre som busar och är trotsig som småbarn kan vara. Han är ett stort barn med en personlighet som faktiskt kan vara både bra och mindre bra. Hade det handlat om att killen springer och stojar eller är uppkäftig ibland så hade man kunnat dras med det tills han växt ifrån det. Men det du beskriver, och vi kan endast bedöma det du skriver, är en person som blivit lika dominant och "rak" som sin mor. Jag antar att detta är en kvinna som tyvärr även kör över sin make och håller i tyglarna hemma. Din son är antagligen hemmablind. Umgås de med vänner ofta? Blir de bortbjudna? Vi har ett par vänner där kvinnan är otroligt jobbig på olika sätt. Vi undviker faktiskt att bjuda hem de och träffar mannen själv ibland. Det du berättar om nyckeln bland annat är ett så stort övertramp att det är ett under ni fortfarande umgås. Kan det vara så att hon känner att du inte vill dansa efter hennes pipa och vill på något sätt kontrollera dig genom att kräva saker ifrån dig. Till exempel fler barnvaktstimmar? Jag skulle pratat med sonen och tagit upp några utvalda händelser som beskriver deras sons och svärdotterns beteende och hur det påverkar dig. Kanske kommer det fram att han själv känt likadant mot frun men inte vågar säga ngt? Jag tycker absolut inte du måste umgås med de bara för att det är ditt barnbarn, att vara farmor eller mormor innebär inte bara skyldigheter man har också vissa rättigheter.

Ja, jag vet inte men jag undrar: är du verkligen intresserad eller vill du bara ha rätt i det du antar, tror och tycker? För jag tycker inte att det verkar som om du läst och förstått vad det är jag försöker berätta. Vad är det som inte passar? Jag har bemött sonhustrun och fått på skallen för det. Jag har INTE explicit sagt att jag ogillar henne, jag har förhållit mig saklig och bemött saker undan för undan. 

Du verkar inte alls förstå att det här INTE är en person som man sitter ner med över en kaffe och i en dialog ger och tar vad gäller de synpunkter man kan ha gällande den inbördes relationen eller något annat. Om så varit fallet så hade vi haft den sortens fikastunder redan. Jag förstår inte varför du önskar göra om mig och henne till några vi inte är? Jag vet heller inte varför du skriver att jag överväger att bryta kontakten? Jag försöker hitta ett sätt att bibehålla kontakten på en nivå som jag med möda klarar av. Jag försöker att göra det på ett sätt som inte sårar någon. Jag är, trots allt, RÄDD om barnet - begriper du verkligen inte det?

Jag är inte på väg att bubbla över. Inte alls. Jag förstår inte ens hur jag förväntas bemöta den här sortens egna uppfinningar. Känns det inte märkligt alls för dig att tillskriva mig en massa saker som jag över huvud taget aldrig skrivit mycket mindre känt, sagt, gjort eller upplevt?  

Jag hoppas att alla ni som lagt tid på att skriva ibland mycket utförliga svar med goda råd och förståelse inte känner er ignorerade, jag har läst och uppskattar ert engagemang och er rättvisa behandling. Det gläder mig att se att det finns människor som tycks sätta en ära i att läsa det som står även om de inte alltid håller med om innehållet. Det är betydligt mycket svårare att veta hur man ska ta sig an människor som läser in något annat än det som står skrivet och som, ännu värre, pådyvlar en åsikter och gärningar som är en totalt främmande.