Frun inte trogen.

@plaskaren: klart alla har sina problem, men det lät på dej som om du tyckte att ts var väldigt svag och osäker som tyckte det var jobbigt att konfrontera och var rädd att bli lämnad.
Jag håller med om att den bedragne kan ha en del i det hela, tex att vägra prata om problem och att missköta förhållandet, men det behöver inte vara så.
Jag är mest ute efter att få ts att förstå att en konfrontation inte behöver betyda slutet utan kan bli början på nåt bättre i deras förhållande om han håller i henne och kämpar lite.
Det bygger jag bara på min erfarenhet att jag var förblindad men kunde vakna.(av mej själv).
Men det är ju inte säkert, kanske är det kört och då är det klart det är läskigt att få svart på vitt att det är så.

@plaskaren: klart alla har sina problem, men det lät på dej som om du tyckte att ts var väldigt svag och osäker som tyckte det var jobbigt att konfrontera och var rädd att bli lämnad.
Jag håller med om att den bedragne kan ha en del i det hela, tex att vägra prata om problem och att missköta förhållandet, men det behöver inte vara så.
Jag är mest ute efter att få ts att förstå att en konfrontation inte behöver betyda slutet utan kan bli början på nåt bättre i deras förhållande om han håller i henne och kämpar lite.
Det bygger jag bara på min erfarenhet att jag var förblindad men kunde vakna.(av mej själv).
Men det är ju inte säkert, kanske är det kört och då är det klart det är läskigt att få svart på vitt att det är så.

Man har ett ansvar mot den som man säger sig "älska"... hur pirrande det än må vara mellan benen. Lever man INTE i ett s.k. öppet förhållande, hör inte otrohet hemma i en relation. Lämna fanskapet till kvinna, är min uppfattning. Träffa någon istället där man gör upp om ramarna innan man sätter igång och gör varandra ledsna. Allt det här pratet om att det kan boosta förhållandet, står för nått annat, som borde kunna lösas på annat vis.

Jag håller med om det du skriver.

Det jag ville få fram var faktiskt att det samlade intryck jag fick av de små ledtrådar som fanns i texten var att det fanns en del mindre attraktiva egenskaper som är till TS nackdel. Det är ju ett foruminlägg så jag kan inte mer än gissa, men det kan ju vara sådana egenskaper som gjort att partnern tappat intresse. Men likaväl kan det vara situationen i sig som är orsaken.

Att inte vara säker på att det man observerat är verklighet eller fantasier ger mig vibbar om psykisk ohälsa.
Att inte ha nära vänner att kunna prata med ger mig vibbar om att TS lägger en väldigt stor vikt på att partnern skall vara den stora källan till lycka i hans liv.

Han tycker även synd om sig själv och skriver något i stil med "att det aldrig skall få gå bra för mig"

Dvs det finns nog en del baggage, och tyvärr är detta inte attraktivt.

Är man inte attraktiv så kan detta vara en anledning till att ens partner inte vill vara kvar i förhållandet.

Är man medveten om detta så kan man faktiskt ta tag i "problemet" och jobba lite med sig själv.

Om detta är något som TS skall ta till sig eller om jag missar målet totalt har jag givetvis ingen som helst aning om, jag sitter ju bara och slösurfar... 

Kunde nästan varit jag som skrivit detta. Det började med sms (om helt vanliga saker). Vi kände varandra ett bra tag innan otroheten, gillade varandras sällskap m m. En gemensam bekant till mig och min man. Allt eskalerade, vi har hånglat otaliga gånger, haft oralsex osv osv. Det har pågått i ett år. Just det där du skriver, att man vill bli påkommen känner jag igen. ("Jamen, berätta för din man" vet jag att många ropar nu). Så att man får ett slut på eländet. Jag veeeet, ni kommer att skriva att det är bara att bestämma sig, att säga nej, att man gör ett aktivt val och bla, bla, bla. Och visst, så är det ju  naturligtvis när man ser det hela ur ett intellektuellt perspektiv.

Jag har alltid varit den som sagt att jag aaaaaldrig kommer att vara otrogen. Så fel jag hade.

I början var det nästan som en boost för mitt och min mans äktenskap. Jag menar, jag var ju på sätt och vis hög, blev glad, full av energi, blev mycket mån om mitt utseende, svävade på små rosa moln (även om varningsklockorna ringde för fullt, vilket framförallt kom fram i mina drömmar när jag sov).

Den andre mannen är som ett gift, precis som du skriver. Som en drog. Och nu känns det som om skadan redan är skedd, det har pågått så länge och vi (jag och den andre mannen) bara låter det rulla på. Visst har vi pratat om det en del, men nu har vi slutat prata om att vi skall bryta med varandra, blir ju bara löjligt när vi vet att ingen av oss kan hålla det löftet. Jag är kär i honom, men jag är även kär i min man, fast det är på olika sätt. Jag vill inte leva med den andre mannen. Eftersom vi har en del kontakt när det gäller "andra saker" än oss, så har jag även sett en del av hans nackdelar (för alla människor har ju både för- och nackdelar), så det är inte som så att jag sätter honom på piedestal.

Nu låter jag som värsta "vill-äta-kakan-och-ha-den-kvar", men det är ju som så att den andre mannen står för passion, åtrå, lite galenskap (ibland), en grym kemi mellan oss. Samtidigt som jag i vissa andra sammanhang kan känna mig oerhört irriterad på honom av olika skäl.

Av naturliga skäl så finns ju inte passionen kvar mellan mig och min man (vi har varit ett par i väldigt många år), men det finns så många andra oerhört bra bitar mellan oss. Och vi har bra sex.

Men jag blir rädd för mig själv. Jag vill ju att jag och min man skall dela resten av vårt liv tillsammans. En skilsmässa är helt otänkbar! Ändå riskerar jag allt det fina som vi har pga en man som egentligen inte betyder ett dyft för mig.

Är ju jättesvårt att bryta när man av olika skäl tvingas till nästan daglig kontakt.

För det första, så lider jag inte av psykisk ohälsa.

Att jag skriver att det aldrig kan gå bra för mig grundar sig i att jag tidigare träffat tjejer som visat sig ha missbruksproblem av olika slag, jag har hamnat i otrevliga situationer där jag hamnat i rättegångar för att jag tydligen "umgicks med kriminella, har haft flera dödsfall i familjen och bekantskapskretsen nyligen.

Att jag inte har någon nära kompis, beror på att han nyligen åkte till Nya Zeland i ett år framöver.

När jag skrev att jag inte var säker på om jag verkligen läst det, var det för att försöka få fram att det verkligen inte är likt min fru att göra något sånt här, då hon inte har något sånt i bagaget sen tidigare (och jag därför har svårt att förstå att hon gör det mot mig).

För min del så kan jag inte vara skyldig till att hon varit otrogen mot mig, eftersom hon alltid har valet att lämna mig, innan hon påbörjar något nytt.

I min värld finns det inget som gör en otrohet befogad, vad någon än säger.

Hur illa ett förhållande än går, är inte otrohet svaret. 

Anyway, jag konfronterade henne och killen rakt ut i stället för att försöka lösa det genom internetforum.

Jag mår mycket bättre än jag gjort på ett tag, och jag kände att det var bra att jag väntat så pass länge innan jag tog upp något.

Till alla Er som tycker att jag är skyldig till att frun varit otrogen; Lycka till med livet. 

Du mår inte bra.
Du har svårt att skilja fantasi från verklighet.
Din fru har uttalat att hon vill lämna dig.
Din fru är otrogen mot dig.
Du har inga nära vänner att prata med.
Du klarar inte av att konfrontera din fru.

Jag anar lite tecken på att du borde jobba lite "på dig själv" för innan du styrt upp dina egna personliga problem kommer du att vara mindre attraktiv och förmodligen vara en energitjuv i dina förhållanden.

Ta mod till dig nu och sätt dig och prata med din fru. Visa det som skrivits i den här tråden. Sök hjälp av familjeterapeut för att få riktig hjälp att reda ut både dina personliga och era gemensamma problem. 

Går ni skiljda vägar så styr upp dina egna svagheter lite innan du ingår nya förhållanden.
 

För det första, så lider jag inte av psykisk ohälsa.

Att jag skriver att det aldrig kan gå bra för mig grundar sig i att jag tidigare träffat tjejer som visat sig ha missbruksproblem av olika slag, jag har hamnat i otrevliga situationer där jag hamnat i rättegångar för att jag tydligen "umgicks med kriminella, har haft flera dödsfall i familjen och bekantskapskretsen nyligen.

Att jag inte har någon nära kompis, beror på att han nyligen åkte till Nya Zeland i ett år framöver.

När jag skrev att jag inte var säker på om jag verkligen läst det, var det för att försöka få fram att det verkligen inte är likt min fru att göra något sånt här, då hon inte har något sånt i bagaget sen tidigare (och jag därför har svårt att förstå att hon gör det mot mig).

För min del så kan jag inte vara skyldig till att hon varit otrogen mot mig, eftersom hon alltid har valet att lämna mig, innan hon påbörjar något nytt.

I min värld finns det inget som gör en otrohet befogad, vad någon än säger.

Hur illa ett förhållande än går, är inte otrohet svaret. 

Anyway, jag konfronterade henne och killen rakt ut i stället för att försöka lösa det genom internetforum.

Jag mår mycket bättre än jag gjort på ett tag, och jag kände att det var bra att jag väntat så pass länge innan jag tog upp något.

Till alla Er som tycker att jag är skyldig till att frun varit otrogen; Lycka till med livet.