Förklara det här

Så om du går upp i vikt beror det inte på att du gör något fel, utan på att fysikens/biologins lagar har upphört att fungera? Interesting.

För att vara mer konstruktiv än vad jag var i mitt senaste inlägg:

Börja dagen med att gå upp hyfsat tidigt. Drick ett stort glas kallt vatten. Motionera före frukost. Ät mer frukt/grönsaker (kanske bara en sån där rågkuse istället för två, byt ut osten mot ett magrare pålägg). Ät inte pajer och sånt, utan välj istället att bara äta sånt som du vet vad det innehåller: Väg upp en ok mängd kolhydrater (i form av potatis, pasta eller ris), protein och grönsaker/frukt. Eventuellt lite sås, smör eller olja som tillbehör till måltiden. Då vet du precis vad du får i dig. Skippa godiset helt och hållet. Drick ingen läsk, saft eller alkohol. Ha stenkoll på vad du stoppar i dig de första veckorna.

Jag tror också att du äter mer än du tror. Ät ett kokt ägg till frukost istället för bröd. Och skaffa shapeup eller någon annan app där du skriver i vad du äter. Det du beskriver här med gratängsås och bröd låter rätt pointsdrivande om man ser till viktväktarna så där måste det vara väldigt små mängder som man inte blir riktigt mätt på om man väljer den typen av mat.

Spännande, jag la upp samma fråga på Facebook. Där var folk övertygade om att jag åt för lite. 

Det där tycker jag är lite roligt, det berömda svältläget... :) märkligt att människor i fattiga och svältdrabbade områden inte är gravt överviktiga hela bunten...

Visst kan det finnas kombinationer av kaloriintag, kosthållning och träning som är mer optimalt för viktnedgång, och man kan äta och träna på sätt som är bättre eller sämre när det gäller ämnesomsättningen. Men sanningen är ändå den att äter man 'för lite' så kommer man INTE att gå upp i vikt...

Vad du gör för fel, det vet jag däremot inte. Som andra sagt, prova att skriva ner och väga precis ALLT du äter så att du har stenkoll. Prova ev att ändra kosten något när det gäller uppdelningen mellan kolhydrat/protein/fett. Olika människor svarar olika bra på detta. Fortsätt träna och ge det hela tid. Prova t.ex. Att vara stenhård i en månad, men väg dig inte förrän månaden har gått.

Du har ju i tidigare trådar sagt att dina värden för sköldkörtelproblem legat precis på gränsen, så oavsett om du har hypotyeros eller inte så är väl din ämnesomsättning relativt låg? Har du varit hos fler läkare och fått en "second opinion"?

Men, oavsett detta, så huruvida kalorier in/ut innebär viktuppgång eller inte (LCHF-förespråkar hävdar ju som bekant att det beror på vad det är för källa på kalorierna) så är det ju ändå så att om kaloriintaget är mindre än kaloriförbrukningen så går man ju obönhörligen ner i vikt (man kan ju inte skapa materia ur tomma luften, om man inte är en blomma förstås och kan ta hjälp av fotosyntesen!? ;).. 

Kan det vara så att din "vardagsrörelse" minskat i samband med att du gjort denna omläggning och börjat träna mer och äta mindre? Alltså att du börjat träna, men omedvetet minskat på vardagsrörelsen så att totalt sett minskat din förbrukning?
http://traningslara.se/begreppet-neat-och-varierande-energibehov/ 

Eller har du några kalorikällor som du inte reflekterat över (har du provat att föra matdagbok? Eller fotografera alla måltider/mellanmål)...  Dricker du (som jag) enorma mängder kaffe, fast med mjölk eller något sånt? Eller te med honung osv? Eller något annat som man kanske tar mellan måltider utan att reflektera över att det tillför kalorier? Eller äter du strikt liknande det matschemat tidigare i tråden varje dag?
 
Eller kan det helt enkelt vara så att det är muskelvolym och vätska som samlats på i kroppen? En veckas viktförändring kan ju bero på massa olika saker (det behöver ju inte vara fett)... Jag själv kan ju ibland variera i vikt +/- 1kg från en dag till en annan, så jag skulle nog fortsätta med samma motions- och matvanor ett tag och avvakta och se hur det utvecklar sig. Dessutom tror jag det är bra att lägga in styrketräning (vilket jag såg i en annan tråd att du funderat på) eftersom det hjälper till att behålla (och bygga) musklerna under viktnedgången!

Har du mätt upp mängden Bregott?
33 kcal är innehållet i 5 g Bregott, vilket motsvarar en tesked. Och det är faktiskt inte mycket. Att få ut en tesked ut  två halvor rågkuse som är rätt stort bröd med grov och skrovlig yta  är riktigt svårt.

Det är väldigt lätt att underskatta mängderna man får i sig, och för energitäta livsmedel som fett, och för livsmedel man äter i större mängder som tex pasta så kan det få stor betydelse för det totala energiintaget. Så eftersom ditt energintag kontra din vikt vållar dig en hel del bry så tycker jag verkligen att du ska lägga lite tid på att verkligen mäta och väga maten. Det är inget man behöver göra för alltid, men det kan ge en hel del nya insikter om man gör det under en period.

Annat som kan bidra till viktökning är om man samlar på sig mycket vätska, tex om man äter salt mat, äter vissa mediciner osv.

Men jag rekommenderar som sagt att väga och mäta ett tag eftersom du inte verkar gjort det. Och inkludera allt. Många glömmer faktiskt saker de äter utanför huvudmålen, som lite snacks som man plockar på sig i skafferiet, en skiva ost man äter när man gör mackor till barnen. Det kan låta lite fånigt men jag tror verkligen inte det händer för att man är korkad eller har dåligt minne, det är bara att man har fullt upp med så mycket så man inte registrerar det. Jag säger inte att det är så i det här fallet, bara att det är betydligt vanligare än många kanske tror.

Jag har vägt brödet före och efter att jag brett dem.

Idag svullnade jag upp väldigt mycket så jag tror jag bundit vätska under en tid.  

Ja, om man pratar generellt så finns det studier om detta där en del underskattar och en del överskattar sin energiförbrukning och sitt energiintag. Det handlar inte om att man ljuger eller medvetet försöker förvanska utan att man helt enkelt ofta är dålig på att uppskatta det hela. I t.ex. en kontrollerad studie från -92, där syftet var känt av deltagarna, så uppskattade de ändå fel, trots att de visste att de skulle kontrolleras: 
http://traningslara.se/svaltlage-lag-amnesomsattning-del-2-de-som-sticker-ut/

"Resultaten visade att deltagarna i studien feluppskattade sitt kaloriintag med 47 % och sin fysiska aktivitet med 51 %. Deltagarna trodde med andra ord att de åt mycket mindre och rörde på sig mycket mer än vad de faktiskt gjorde. Om man använt deras  angivna värden så hade man kommit fram till att de förbrukat långt mer kalorier varje dag än vad de åt och att de borde gå ner i vikt. När man däremot gjorde faktiskt mätningar av deras energiförbrukning och energiintag så tog dock dessa ut varandra och deltagarna var därför viktstabila."

och

"Viktigt att påpeka här är att man inte gjorde några försök att dölja interventionen för deltagarna. De var alltså alla väl medvetna om att man gjorde mätningar på deras energiförbrukning och trots detta blev resultaten som de blev. Flera av deltagarna var vid intervjuer övertygade om att de hade någon unik genetisk defekt som gjorde det omöjligt för dem att gå ner i vikt." 

Ok, hur mycket tränar du? Man kan inte hålla på att gå på sparlåga om man tränar mycket. Ger du inte kroppen mat signalerar den till hjärnan att binda de resurser som finns i kroppen hårdare och ingenting händer. Man kan inte tänka att ok nu ska jag träna 2h 3ggr/vecka på 1500kcal visst i början händer det saker men sen då.. Efter ett par månader när det inte händer något.. Då går vi ner på 1300kcal och tränar 2h 4ggr/vecka, det rör på sig en aning för att sedan stanna av igen, osv osv.. Att äta på assiett låter i minsta laget, det är inte maten (om man inte överäter) det är allt annat som man inte erkänner, tårtbiten till kaffet på em fikan, chokladbiten i bilen efter handlingen, glassen framför tvn, fredagsmyset med stor godisskål, chips och öl/läsk sen är det lördagsgodis, helgmys och söndagsfika.. (Säger inte att det är det du gör) kolla istället hur mycket du skulle behöva äta för den mängd träning du gör.

Jag har läst om liknande studier. Intressant fenomen. För de flesta spelar det ju ingen roll om man inte har så bra koll på hur mycket kalorier man äter eller förbrukar så länge man mår bra och ligger på en rimlig vikt. Men gör man inte det så är det onekligen en faktor att beakta, att ens uppfattning om hur "det är" kanske inte stämmer, och att det är rätt normalt att man kan vara skev i sin bedömning. Det finns motsvarande studier på personer med låg vikt som upplever att de äter mycket, men jämfört med andra faktiskt inte gör det, samtidigt som de rör sig mer än snittet. Det har gått en serie på TV som hette "secret eaters" som jag såg några avsnitt av. Det handlar om människor som inte kan förstå varför de väger så mycket som de gör och sedan följer man dem i vardagen. När man ser dem utifrån är det väldigt uppenbart varför de väger som de gör, men samtidigt är det också helt klart att de verkligen inte ser det själva.

Jag skulle rekommendera att gå med i viktväktarna under en period, det är väldigt enkelt med deras app. Jag är en sådan som alltid kunnat äta vad som helst utan att gå upp i vikt enligt både mig själv och omgivningen. Sedan gick jag med i vv för att bli av med gravidkilon och då märkte jag att jag faktiskt är helt normal. Jag gick ner precis enligt deras plan när jag åt enligt pointsen. Och nu efteråt när jag är mer medveten om vad jag äter så har jag konstaterat att jag går upp när jag äter mycket, ner när jag äter lite och står still när jag äter normalt. Det är helt enkelt så att eftersom att jag utåt sett äter mycket kakor och efterrätter så har jag blivit bedömd av andra enligt det. Men både andra och jag själv har helt missat det faktum att jag alltid ätit små portioner mat och alla sötsaker jag vräkt i mig är just i sällskap, jag har inte ätit något sådant alls när jag varit själv. Så testa att gå med där och om du fortfarande går upp i vikt så är det kanske något fel med din ämnesomsättning. Men det troligaste är ändå att du missuppfattat ditt eget energiintag. Och något jag upplevde med vv var att strunta i extrapointsen som man fick när man rörde sig. De veckor jag använde de pointsen gick jag inte ner något alls.

Fast det där är inte riktigt sant. För i så fall borde tex anorektiker inte gå ner i vikt som dom gör.

Man kommer att hamna på en liten platå då och då där man inte går ner i vikt men härdar man ut en vecka eller så så rätt som det är så har man tappat i vikt igen.

Ibland om det är varmt väder t.ex. så kan man samla vatten ändå..(tror jag).

Precis så var det för mig också. Jag fattade inte varför jag inte gick ner i vikt. Tyckte att jag inte åt något alls. Var övertygad om att jag hade extremt svårt att gå ner i vikt.

Sen började jag att räkna och väga precis allt jag åt i två veckor. Fick en chock när jag förstod hur mycket jag faktiskt åt.

Nu äter jag bara 1/4 av det jag åt förut och på några månader har jag snart gått ner 25 kg. Då har jag inte lagt till någon extra motion.

Men de två första månaderna var hemska. Att programmera om hjärnan och kroppen till att förstå att man blir mätt på en macka. Att jag inte behöver 4 mackor för att bli mätt. Det var jobbigt, mycket jobbigt. Mat är ju gott. Men det fungerar inte i längden att överäta hela tiden bara för att det är så gott.

Att överäta någon enstaka gång är helt okej. Det påverkar inte vikten men inte hela tiden.

Jag löptränar 3 ggr i veckan enligt c25k. Det är inte mycket, det vet jag, men det ökar för varje vecka som går. Förutom det så har jag var vardagsmotionen iform av promenader. Eftersom jag inte har bil så går eller cyklar jag överallt. Enligt en beräkning jag gjorde på iforms hemsida så ska ett träningspass på min runda bränna 300 Kcal (vid promendad, så det blir lite högre eftersom jag springer vissa sträckor av det). Jag vet inte om det stämmer, tycker det låter högt.

Och återigen så utgår alla att jag glömmer att jag äter en massa skit. Det verkar vara helt omöjligt för folk att förstå att de finns tjockisar som inte trycker i sig chips, godis, bullar, läsk mm. 

Att man skulle gå upp i vikt av att äta för lite tror jag inte på. För om det stämde skulle anorektiker vara feta.

Uppenbart äter jag för mycket, men hur lite ska man äta egentligen? Jag äter mindre än mina barn. Den enda i familjen som äter mindre än mig (och det är inte med mycket) är min matvägrande 3,5 åring.