läka efter otrohet

Du hade inte alls gått sönder, jag lovar!

Det där är lite som första gången man hoppar från 5-meters-avsatsen... när man väl gjort det är man modigare än nånsin.

Jag gissar att ni separerade?

Vad märkligt svaret och inlägget blev från mig till  Anonym 100%.  Mitt börjar med " jag pratade också med min man igår och framåt..

Jag pratade också med min man igår om att tiden från det att han erkände sin otrohet till nu idag, är det värsta jag varit med om men jag är så glad över att det gick bra för oss.  Min man svarade då att han är inte den som tänker bakåt utan det är glömt, passerat och avslutat. Han är också en person som man får dra orden ur, svarar endast på det jag frågar och inget mer.  Igår försökte jag fråga direkt till honom,  Hur mår du nu och hur känns det  nu ? Då svarar han , "bra", än du då? Han gick bakom ryggen på mig i 2 år. Jag förstod inte  vad det handlade om eftersom han döljde det väl med sin kollega.   Han berättade inte själv utan det var efter ett antal konfrontationer som han erkände. Han var ute efter bekräftelse och sex,   det var enkelt och tillgänligt och en som var intresserad.
För mig har det tagit precis 1 år att förstå och acceptera, första halvåret var hemsk känslomässigt, det är nu sista månaden som jag kan börja må bra igen och kan börja läka inombords.  Vi har fått det jäkligt bra ska jag säga, tyvärr på bekostnad av en otrohet.
Som många skriver, tilliten är och kan inte vara 100%
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Brrrr, två år är ju låååång tid!!!
Fast han erkände väl inte det självmant?  Kan tycka det är en ganska viktig del. Ahh vad lätt han gör det för sig tycker jag faktiskt, -inte tänker bakåt, glömt, passerat och avslutat. Enkelt för honom att säga....

Ja man får ju hoppas att ett år räcker, speciellt om man klarat sig dit utan att separera. Kan ju bli känslomässigt jobbigt att dra upp det gång på gång. Man kan ju förstå att dom som varit otrogna inte vill prata om det öht, dom har ju inte varit i våran sits.

Vad fick du veta om otroheten? Folk här pratar om när, hur, var, hur länge, när startade det, när slutade det, smskonversation, ställen, hur hon såg ut osv osv. Har du fått veta något om sånt. Vi är oxå tillsammans igen, men säker på honom är jag inte (än)

Men är glad för din skull att ni höll ihop och du är nöjd och glad.      

Att bli drabbad av att ens partner är otrogen, är som att säga.

Jag skiter i vad du tycker eller känner, jag har min rätt att få knulla runt och sedan ge dig skulden och det dåliga samvetet som kommer att förstöra vårat förhållande för alltid...

och tex säga när han / hon blir avslöjade . älskling det är inte som du tror.. du inbillar dig bara.

Men lilla gumman / gubben inte behöver du bli så sträv och ledsen, det var inte meningen och absolut inte riktat mot dig.

dags för försoningsex, bara för att få förnedra sin partner ännu mer, för vad gör man när ens partner känner sig, sviken, sårbar, kanske också känt att vilja dö. jo man tröstaar och knullar han / henne.    

och Dra åt helvete med dig att du misstänkte mig, att du trodde det om mig.

Ja oavsett Man eller Kvinna så  projekterar dom i regel sin orsak till sin skuld i otroheten mot den andre partnern.   

För mig är en person som är, eller har varit otrogen. Ett jävla mähä och as oavsett. Dom som är otrogna kan skaffa sig ett förhållande där otrohet är okej mellan varandra.

Ja. Vi gjorde det... :( 
Fast.. du, tror du det är bra om jag liksom börjar dra i det där gamla nu? Efter så många år? Och det är förresten inte alls säkert att han skulle vilja ha lust att berätta nu. För det ger honom ingenting. Han har gått vidare och jag med... tror jag.
Men såren, de finns kvar och de kommer nog aldrig att läka. Inte för min del. Inte ens om jag fick veta alltihop i detalj. Han skulle nog inte ens komma ihåg detaljer, det har gått många vatten under broarna sen dess. Han har hunnit med många tjejer efter mig.
Jag, bara två. Den första var ett destruktivt förhållande... det andra, som ur askan in i elden.. :(  

Du behöver absolut raka igenom askan för att komma vidare. Tyvärr är det bästa som kan fixas att du själv skriver ner allt du minns. Försök beskriva fullständiga förlopp, hoppa inte från minne till minne.

Du borde ha gjort detta meddetsamma.

Ur askan i elden??? Hmm. Du kanske ska börja med det förhållandet. Du verkar behöva klargöra vad som leder till att du går från elände till katastrof.

Såren läker bättre om du ser mer av verkligheten. Så är det alltid.

Till Anonym 100%?
Om min man erkände självmant?  
Han erkände sedan jag frågat, konfronterat och "ställde honom mot hväggen" men han kom inte och berättade  självmant att han hade en affär bakom min rygg.  Han svarade att det hade varit men är ngt nu, att  han avslutat  ½ år tidigare, för att vi -han och jag hade fått det bättre och ville inte berätta för mig för att inte såra i onödan.
Han har inte visat någon ånger men sagt att han skäms för vad han gjort.

Vad fick jag veta om otroheten?
Han har inte berättat något självmant utan jag har frågat och han svarat med korta svar, bara på de frågor jag ställde, inget utöver.

Mina frågor  var och är fokus på varför det hände, hur gör vi,  vad vill du, vad vill jag och hur ska vi göra för att inte råka ut för det igen. Jag frågade  när det började och slutade, antal gånger men inte smaskiga detaljer.
 
Jag har min mans version som han berättat för mig,  jag har läst några mail från andra dem emellan om hur, när det blev avslutat, så det finns två versioner   Jag har inte kontaktat den andra för då får jag ytterligare en  version och så är karusellen igång igen och det vet jag inte om jag orkar med.

Tack för att du är glad för min skull,  Du får gärna skriva mer om du vill, till mig om du vill det.
Jag hoppas tillbaka till dig att det går bra för dig/er. Som sagt det tar tid och tilliten är skadad för alltid.

När jag läser dessa trådar om otrohet, slås jag ofta en sak. Vilka oerhört höga krav vi ställer på våra partners. Inte bara krav på trohet, utan krav på kärlek. Enligt mig kan man vara otrogen, och ändå älska sin partner över allt annat. Kärlek och trohet är inte samma sak. Många tycks ställa kravet på sin partner att den ska vara trogen, vilket underförstått, tycks menas att denne ska/måste älska en.
I mina ögon sett kan man önska och även eventuellt kräva trohet. Kärlek är enbart en gåva, som inte har någon med handling att göra. Kärlek kan man inte kräva.
Även om man nu har lovat trohet, så kan det hända att man bryter det av en eller annan orsak. Anledningarna är många, men otrohet är ett svek och en lögn. Men alla sviker och ljuger vi ibland, varför gör vi det? 
Det märkliga är att nästan alla som ljugit eller svikt, oavsett det gäller otrohet eller något helt annat, inte haft för avsikt att skada någon. I stort sett ingen, vet heller riktigt varför de ljög eller svek, "det bara blev så". 
Otrohet, lögner och svek, är enligt mig fel och dumt, dock är det mänskliga misstag.

Personligen är jag hellre gift med en MÄNNISKA som ibland gör misstag, än en ROBOT som är felfri. Felfria människor förekommer inte. (knappast robotar heller)

Enligt mig har allting ett +, 0, och ett -. Att en otrohet ses som ett minus, är nog alla överens om. Men vad betyder alla dagar under alla år av trohet. Enligt de flesta bedragna låter det ofta som om personen ifråga tidigare varit en nolla. Jag hör ytterst få högakta sin partner för alla dagar av trohet, han/hon bjuder på.

En "hård" fråga till er som blivit bedragna: Var det verkligen något positivt (ett +) att vara er trogna? Eller var trohet enbart en självklarhet, dvs trohet var enbart neutralt ( en 0:a)?

Hur mår du själv om du inte uppskattas och inte syns eller hörs, dvs om du är helt neutral (en 0:a)? Vad gör du om du behandlas som en 0:a, håller du dig tyst, flyr du, eller försöker du synas/höras?

 

Haskel, som alltid kloka inlägg fast jag förstår inte riktigt +-0 men din grundfråga, den förstår jag och håller med.  Jag svarar utifrån att vara den bedragna frun och som jag tolkar definitionen.

Jag har alltid betraktat  min man som ett +, en trygghet, då otrohet inte var ngt han sysslade med, som han sade.
Med åren, barnen fick egna intressen, skola, obb, så blev vi som makar väl då 0 för varandra. Han fick inte uppmärksamhet utan flydde till en annan kvinna, jag blev tyst, gick undan eftersom jag kände att ngt inte stämde men min tro till honon, hans tidigare inställning och att han nekade till ngt  bakom min rygg, var ändå att han var ett +. När han till slut erkände så blev han ett stort -.  Han som människa sjönk i mina ögon, hur han kunde  nedgradera mig som människa.

Jag har grundtanken och inställningen att trohet mot varandra som par är en självklarhet men man ska inte ta varandra för givna, det har jag fått lära mig.  Vi har blivit  ett + för varandra men tyvärr med erfarenhet av otrohet .