läka efter otrohet

Nja , fast det stora problemet , det som gör mest skada vid en otrohet är det faktum att ens partber har svikit och ljugit och inte sexet i sig , på det du skriver så låter det som att en person begår ett litet pyttemisstag och automatiskt ångrar sig , men verklogheten ser tyvärr klart krassare ut , En otrohet är inte alltid ett litet misstag , det kan lika gära hålla på i flera år , ibland med olika personer , vilked då betyder en väldig massa lögner och ett väldigt stort svek , samt ingen ånger. 

De flesta har en positiv bild av sin partner som en ärlig människa , just ärligheten är en väldigt viktig komponen för att man ska kunna lita på personen , få litar på en person som de vet är oärlig , ännu färre skulle välja att dela sitt liv med en människa som de vet sviker och ljuger. När otroheten avslöjas så spricker även bilden man har av sin partner , personen var inte så ärlig som man trodde och man måste göra sig en ny bild av personen , med det förvinner oxå tilliten till personen , man vet nu att personen är kapabel att svika och ljuga vilket gör det mycketr svårare att lita på personen och väcler frågor om man öht kan dela sitt liv med personen. Kommer man någonsin kunna lita på personen igen ?...

Detta förvärrras ytterligare av att den som blir påkommen med att vara otrogen ofast ljuger och slingrar sig in i det sista , vilket gör att bilden av personen som en lögnare och opålitlig person förstärks och tilliten försvagas ännu mer , för varje liten lögn personen kläcker ur sig så förvinner tilliten ännu ett snäpp , tills det iunte finns något kvar. Om personen däremot är ärlig med sitt "misstag" redan från början så ökar chanserna för att den bedragne ska kunna se det som ett mänskligt misstag samt återfå sin tillit för sin partner.  

Sveket och lögnerna färgar även minnerna / upplevelserna man haft tillsammans , iom att personen inte visat sig vara den man trodde han / hon var och man tvingas omvärdera bilden av personen så omvärderar man oxå det man upplevt med personen , inte ovanligt att man undrar om personen tänkte på mig eller någon annan på den där fina resan till maldiverna , iom att tilliten oxå är borta så undrar man hur många ggr detta skett förut ? Var det bara den här gången eller har han / hon legat runt under hela förhållandet ? Att personen försäkrar en att det inte var så hjälper inte mycket , förtroendet är borta och allt personen säger tvivlar man på eftersom personen bevilsigen ljugut förut , barför skulle man lita på vad personen säger denna gång ?

Jämförelsen med en robot håller inte , finns ju massor med människor (icke robotar) som inte är otrogna , så de flesta önskar nog sig att leva med en människa som inte är otrogen , de flesta kan nog acceptera att människor inte är perfekta och gör misstag , men skillnaden ligger nog i att misstag som görs öppet ändå har en gnutta ärlighet i sig som inte påverkar förtroendet lika mycket som ett svek gör , ett svek gör väldigt ont just för att det kommer från någon man litade på , någon som stod en allra närmast , ju närmare personen står en desto ondare gör det , om samma misstag kom från någon man inte brydde sig om så skulle det inte göra lika ont.. är du med ?

Som svar på din fråga , NEJ jag ångrar inte en sekund att jag var trogen , min självbild och integritet hänger inte på min partner , den hänger ihop med vem JAG vill vara , vem JAG trivs bäst med att vara , och jag vill inte vara en människa som sviker och ljuger för människor som litar på och älskar mig , det skulle göra mig till en person ( i kmina egna ögon) som jag INTE vill vara

På din sista fråga , ang hur man mår , så skulle jag välja "försöker synas/höras" som i att prata med min partner om problemen....se om man kan lösa det.

Så bra skrivet Fool!! Du satte ord på alla de känslor man har!!!

Ja, du har så rätt så. Men vet du... jag har skrivit och ja, jag skrev ned med detsamma faktiskt. Duvet, jag är en sån där som skriver och skriver, vet inte hur jag skulle ha klarat mig om jag inte hade det. Och rotade faktiskt fram det jag skrev då, bara för att kolla hur jag tolkade mina texter från då nu, liksom. Blev förvånad. Den flickan som skrivit det var en människa som verkligen var så sårad. Det var ledsamt att läsa. Och jag kunde känna att många av de tankarna jag hade då är faktiskt försvunna.

Usch ja. Ur askan i elden.. bara ett ordspråk. Det var väl inte riktigt så jag menade och det låter mer tragiskt än vad det är. Jag vet dock varför jag hamnar i dessa förhållanden som inte varit bra. Det är något jag måste jobba med men vet inte riktigt hur jag ska göra bara. Har provat att gå och prata med terapeuft (eh.. stavas?) men det leder ingenstans. Kan inte öppna mig. Det är som om det är ett lås till det som jag inte kan prata om, jag vet var nyckeln är men når den inte... förstår du hur jag menar?

Ja, där har du verkligen rätt också. Såren läker bättre om jag bara kunde se mer av verkligheten. Det är bara så hiskeligt svårt att våga ta av sig de där skygglapparna. Fattar inte varför?

Tror inte de här otrohetsaffärerna jag råkade bli utsatt för har så mycket med mina skygglappar att göra. Jo, förresten just när det hände hade det det. För egentligen visste jag men valde att inte se. Men när det blev så uppenbart att det bara inte gick att inte se.. så var jag tvungen att ta itu med just det då.

Fast idag har vi som sagt ett bra förhållande (nä, vi är ju inte ihop;) men vi är vänner. Det har tagit sina år men det måste det nog göra i många fall. Många upp och nedgångar där har det väl varit, eftersom vi har barn och båda två tog det nog väldigt hårt faktiskt. Det gör ont att såra också. Särskilt om det är någon man tycker om/har tyckt mycket om, tror jag.

Så... mitt stora dilemma just nu är hur i hela fridens namn jag ska kunna gå vidare med mig själv. För att göra saken lite klarare så kan jag säga att jag var ett av alla de många barn här i världen som hade föräldrar som skilde sig. Och jag kan säga att det kan sätta djupare sår än om man råkar ut för det som vuxen. Nu vill jag absolut inte förringa någons känslor, vet hur det är det också men man är ändå vuxen. Ett litet barn kan inte förstå och det kan vi vuxna behandla på olika sätt när det det sker hemskheter. Då, när jag var liten var det på "modet" el vad man säger att inte säga något till barnet. Alltså, man skulle inte dra in barnet i de vuxnas vara eller icke vara. Det gjorde att jag aldrig förstod och jag gör det inte heller idag. Det är som om jag, varje ggn jag försöker reda i det där... liksom inte kan komma ur mitt dåvarande "barna-tänk".

Trasslar jag ihop allt för dig/er här nu? Sorry... kände bara att det var skönt att dela. När man kan vara anonym.. och så. 

När man utsätts för otrohet går något grundläggande sönder. En tillit som rasar för den som man trodde man kunde lita hårdast på. Samtidigt, det går att komma på fötter igen. Läka. Det tar tid. Många år. För en del väldigt många. Tillåt dig sörja och falla, men tidsbegränsa det. Om de mörka stunderna och ångesten är fler än de goda dagarna, då kanske det är dags att bryta upp och prioritera sig själv?

Tack!
Du svara dock på frågan vad gäller +-0 själv. Du har alltid betraktat din man som ett +, en trygghet. Bra så långt, dock är det hans kärlek och tryggheten tillsammans med honom du uppskattar.
Otrohet var inget han sysslade med, inget du lade en tanke på. Alltså varken + eller -, alltså 0, det "betydde" inget.

De flesta vet att kärleken kan ta slut, visst sårar det, men det är ändå förståeligt. Det du tidigare sett som ett +, hans kärlek och trygghet, hade troligtvis sjunkit ett snäpp till 0.
Om du på samma sätt betraktat hans trohet, dvs som ett stort +, inget du krävt eller förväntat dig, utan haft en förståelse för att det kunde hända. Skulle troligtvis inte din syn på honom sjunka till mer än 0, efter att otroheten uppdagats. 

Det jag menar är alltså att många glömmer +:et. Många saker är enbart 0 eller -. Rent teoretiskt borde ju varje dag av trohet, vara lyckosam i samma grad, som olyckan då en otrohet uppdagas.

Jämför med hur orättvist livet kan kännas när någon närstående tas ifrån oss/dör. Medans få tänker på hur "rättvist" det är så länge någon lever och finns kvar. 

En sak som kan vara värre än en uppdagad otrohet är att man misstänker otrohet men ens partner inte erkänner det. Trots att man sagt det är ok. Skall man lita på sin partners ord eller skall man lyssna på sin inre röst som säger att något inte stämmer? 

Det är väl sin sak ifall relationen pågår därefter. Då har ens partner tagit ställning och valt en framför den h*n varit otrogen med (under förutsättning att det inte fortgår). Men om relationen tagit slut så lämnar det en dålig känsla som kan påverka en under en längre tid. Var anledningen till uppbrottet det man trodde eller var det för det fanns en ny? Var det vi hade verkligen sant, jag kanske bara vara "duger för stunden" etc. 

Självklart kan otrohet se olika ut. Vissa är det en gång, sedan aldrig mer. Andras är notoriskt otrogna, utan helt utan ånger. Utan att skriva en roman, kan jag inte förklara otrohetens alla orsaker och baksidor.

En lögn eller svek, oavsett storlek/grad, "ruckar" alltid på förtroendet. Ju större svek och lögn, ju mer sviktar förtroendet. Man kan däremot ifrågasätta om det är "vettigt" och genomtänkt att helt kasta bort, kanske 10år, av trygghet och förtroende, pga ett enda svek. Dvs du har vid tusentals tillfällen, bevisligen kunnat lita på din partner, betyder verkligen dessa tusentals tillfällen av förtroende ingenting? 

Du har rätt i att en otrohet inte bara är en lögn, oftast går det dagar av smålögner innan det erkänns.
Försök dock att sätta dig in i situationen att du varit otrogen, och ångrat dig. Din partner finner ett sms i din mobil, där det står, exempelvis "kram". Skulle du genast falla ner på knä och gråtandes be om förlåtelse för din otrohet? Det mest sannolika är att du hittat på att du "skojat" med någon kompis eller liknande. "Räddas det som räddas kan".

Jämförelsen med robotar handlar givetvis inte enbart om otrohet. Jag försöker enbart belysa det faktum att ingen människa är perfekt. Otrohet är inte det enda misstag vi människor begår.

Varför skulle du ångrat att du varit trogen? Jag har inte ifrågasatt eller sett ner på människor som är trogna. 

Självklart är det bäst att prata, verkligheten är dock att alla inte lyssnar och inser problemen. Inget hörs/syns bättre än en otrohet, det vet även du. Även du, min vän, betraktas hellre som ett "verkligt" svin, än något som inte finns, det kan jag garantera. 

Jag kan förstå logiken i det du menar... varför slänga bort 10 års förhållande på ETT misstag... problemet är bara att dels så VET man ju inte med säkerhet att det bara var ETT misstag , det är ju det som är det stora problemet med ett sprucker förtroende , iom att personen faktiskt har svikit och ljugit så VET man ju inte om man kan lita på det personen säger , jag menar personen har ju även sagt att han / hon INTE skulle vara otrogen men gjorde det ändå , så hur kan man då lita på det han / hon nu säger ?

Det är just detta som gör det så förödande när den som bedragit dessutom sätter igång och ljuger om sin otrohet , det gör det mer och mer tydligt för en att det inte går inte att tro på ett ord som personen säger.

Dessutom är känslor inte rationella , precis som en människa inte tänker rationellt när han hon bedrar sin partner så tänker inte den som blivit bedragen rationellt när han / hon är väldigt sårad , förnedrad , arg , besviken , etc...

Jag tror inte heller det går att jämföra otrohet rakt av med andra slags misstag , sådär som att råka ha sönder bilen , eller blanda färger i tvätten , osv... därför att de misstagen är något som inte slår direkt på förhållandet , när en person väljer att vara otrogen så väljer ju personen oxå medvetet att sätta förhållandet på spel , alltså kan man då börja fråga sig hur mycket förhållandet betyder för personen om han / hon då så lätt kunde sätta det på spel för lite sex , bekräftelse , etc...? Dessutom är nog de allra flesta ganska medvetna om vad en otrohet gör mot ens partner om den kommer fram , och då kan man oxå fråga sig , varför personen medvetet valde att riskera att såra och förnedra sin partner på det sättet ? Och då kan man oxå börja tvivla på om ens partner verkligen har rätt känslor för en eller ej.   

Jo, kan hålla med. Det är jättejobbigt men det är också väldigt känsligt ämne för ens partner kan hävda att du är misstänksam och så orolig hela tiden för att hen ska vara otrogen så du tillslut nästan går på att det är så själv. Men jo, tycker nog man ska gå på magkänslan om man känner att något inte stämmer. Det är en gnagande känsla och om inte partnern berättar, trots att du sagt att det är ok men du märker ändå (det kan handla om små, små saker) som gör att du förstår, så kan det knäcka förhållandet också.

I slutänden är det alltid bättre att få veta det av partnern själv än att få höra det av andra. Sedan kommer undran om hur många som visste? Och inget har sagts till dig? Var du den sista som fick veta?

Svåra känslor... 

Sanning är sanning, sannolikhet är något annat. En otrohet är ju ett svek och en lögn, dock hundra procent sanning för den som drabbas.
Sannolikhet för att inte kunna lita på sin parter, bör ju ändå betraktas som väldigt liten. Om man jämför hur många gånger man kunnat lita på sin partner, i förhållande till hur många gånger han/hon svikit. (om vi fortsatt pratar om en otrohets i förhållande till 10 års lyckligt äktenskap).

Det jag vill komma till är just det du säger, KÄNSLOR ÄR INTE RATIONELLA.  Varken den otrognes eller den bedragnes.
En otrohet kan inte rättfärdigas av orationella känslor, dock kan det många gånger vara en förklaring.
På samma sätt som en bedragens handlingar och tankar förklaras, och många gånger rättfärdigas, av känslor. 

Misstag kan faktiskt många gånger jämföras med otrohet.
Ta exemplet med att ha sönder bilen. Låt säga att du lovar åka hem direkt efter jobbet. På vägen hem kommer du på att du måste hämta en sak hos en bekant. (Din partner gillar dock ditt umgänge med denne, då hon finner honom väldigt dryg och "dum"). Eftersom du bara skulle hämta en sak, struntar du i att säga det till din partner, då det oftast missförstås och blir bråk, när du nämner denna bekanta. På hans parkering, har dock någon råkat backa in i din bil. Den ansvarige tycks dock ha åkt sin väg.
Dock ringer nu din partner och ber dig stanna och köpa en liter mjölk. När du kommer hem förklarar du självklart att skadan uppkommit på affärens parkering, "det spelar ju ingen roll vart det hände", tänker du.
Två dagar senare råkar dock din partner öppna ett brev, där någon ber om ursäkt och lämnar försäkringsuppgifter för skadan han/hon åsamkat på din bil den "23/8 kl 18:00 på Torsgatan11" (din bekantas adress).
Hur ska du nu förklara detta "lilla" misstag, och visa att hon alltid kan lita på dig?

Jag är inte direkt svartsjuk av mig. Kan acceptera otrohet och förlåta. Det viktiga är inte vad som hänt utan framtiden. Om det är jag som är den viktiga och min partner vill vara med mig och inte någon annan så är det som är det väsentliga. Att man blivit kåt (sexuellt eller uppmärksamhetsmässigt) och haft sex med någon som inte har någon betydelse är inte så viktigt. Värre är det om den andra personen är någon som betyder något på riktigt för min partner. Att jag inte är lika viktig i jämförelse. Då har det en påverkan på relationen.

Men i vilket fall som helst vill jag veta sanningen. Sen tror jag många gånger att man kanske inte vill säga sanningen pga omtanke om partnern. Att man inte vill såra. men det kan också vara bristande tillit. Att ens partner inte tror på att man faktiskt kan förlåta.

Sen finns det olika sorter av misstänksamhet. Vissa personer letar  aktivt efter det. Vill i princip finna det. Men sån är inte jag. Jag snarare vill hitta bevis för att min partner INTE är otrogen (el att min partners känslor är vad jag tror de är). Och jag har aldrig fått de misstankarna "out of the blue" utan då har det funnits tecken. 

Fast delvist så är det ju rationellt , ens partner har ju bevisligen svikit och ljugit ?

Det är väl det som är det paradoxala , det finns rationellt tänk åt båda hållen , det ena säger att det inte är värt att fimpa ett långt förhållande pga av ett misstag , det andra säger att ens partner bevisat ganska tydligt att han / hon inte är att lita på... lägg på väldigt starka känslor på detta så är det kanske inte så konstig att folk blir väldigt förvirrade och att det tar väldigt lång tid att öht komma fram till ett beslut.

Men de flesta ger faktiskt sin partner en andra chans , endast 22% lämnar rakt av , dermot är det inget som säger att det var rätt beslut , det är alltid en risk man tar och kan bli bra eller så kan det resultera i att man blir mer såra och förnedrad. Dessutom är det inte alltid säkert att man lyckas återfå sitt förtroende för sin partner trotts att man vill det , förtroende är  lätt att rasera men väldigt svårt att bygga upp. Sen kan det många ggr vara så att den nya bild som franträder av ens partner är en bild man helt enkelt inte gillar eller kan tänka sig leva med , dvs ett rationellt beslut. Oavsett vad så tror jag det är klokt att inte ta några förhastade beslut åt något håll och ge det hela tid att lägga sig lite innan man tar något beslut , blir nog klart mer rationella bveslut då

Till Persident,

Mina frågor har gått över till "varför det hände" Jag har fruktansvärt svårt att acceptera det som hänt. Det är verkligen så olikt honom att ens göra något sådant. Jag både litar på honom och inte. Sen känner jag att han skulle väl aldrig göra om det igen? Och utsätta mej för detta en gång till?? Därför känner jag att jag kan lite på honom lite mer hela tiden.

Jag har oxå bara hans version och jag frågade honom att, om jag ringde henne och frågade om allt gått till så som han sagt, om hon skulle säga likadant, och det antog han väl.... Ibland undrar jag vad jag gör kvar i förhållandet. Han valde ju att avsluta det, men inte jag?? Hur kan jag stanna i ett sånt här förhållande?

Mycke tanke kom med chocken, somna själv, vakna själv, åka på semester själv...låter trivialt, men det är ju lite vardagslivet man kommer sakna om det tog slut. Men givetvis skulle en annan värld öppna sig. 

Man undrar hur länge man kommer känna såhär? Han tror nog att jag mår bättre än vad jag gör, men jag tänker på det varje dag. Ska man ha det såhär, hur länge? Kanske lika bra att ta tjuren vid hornen och göra slut och bli singel så fort som möjligt, så kanske man har en chans att må bättre lite tidigare. Det är verkligen så, att man har inte samma känslor för honom längre.

Känns just nu att jag har honom tills jag inte orkar mer, han är en duktig kille och kan fixa det mesta, en "handyman" och det känns som om jag utnyttjar honom, fast jag har inte dåligt samvete för det alls. I mina ögon har han sjunkit väldigt lågt, och jag tycker väl om honom , men absolut inte som innan. Jag är med på boplats, så det känns lite som om man förbereder sig.  

Som det känns nu, så kommer jag inte orka inoilvera mej i ett riktigt förhållande igen, detta har tagit förmycket känslomässigt. Bara "leva livet" så fort man kommer på fötter, umgås med vänner och barn. Suck, om någon annan kunde bestämma för en.... (fast det har han ju egentligen redan gjort, det är bara jag som  lever i en lögn, och inte vågar ta steget och är trög seg)       

 

Känner samma med att han säkert tror jag mår bättre o att man lixom kommit över det...samtidigt gör man ju det påminnt genom att ha svårt att lita på de igen!
Men de får de fan ta med! Om de nu svikit o gått bakom ryggen på en på det sättet o vart så oärlig! Det är ett förtroende som ska byggas upp igen.....om det nu nånsin går igen?

Men tror inte de inser hur mycket tankar som kretsar genom huvvet........

Är det inte skillnad på otrohet och otrohet?

Längre tid med känslor gentemot kortare tid med sex i fokus?

Jag har förlåtit. Efter tio år gick det sönder. Till viss del för att tilliten aldrig blev hel. Ångrar att jag inte gick direkt.

Jag tycker att det absolut är skillnad på otrohet och otrohet.  Om någon pussas/kramas kan inte vara så hemskt, kan jag tycka, gränsen känns vid samlag och planerad otrohet men man tycker väl att sitt fall är det värsta.  Min man bedrog mig under flera år med en kollega till honom, betydligt yngre, medveten om att han har familj och har umgåtts med våra "barn". Det är känslomässigt så hemskt  tungt, att läka. Hela familjen drabbas. Jag skulle kanske läka fortare om det varit en gång på krogen och om han hade ångrat sig.

Jag tror att det tar längre tid med känslorna än kortare med enbart sex i fokus.
Du är stark som har förlåtit, tråkigt att det inte gick ändå. Jag har inte förlåtit, aldrig et som. 
Jag har inte gått och det ångrar jag inte eftersom vi har fått det så bra trots allt.