Konsekvenser

Vad menar du då att allt vi gör är? Ett litet syskon som slår tillbaka exempelvis. Vad menar du att det är om det inte är en konsekvens av att ett äldre syskon knuffat eller slitet något ur händerna på den förre? Om jag som förälder hindrar det yngre syskonet från att slå genom att t.ex lyfta barnet ur situationen och dessutom ser till att leksaken som slitits ur den yngstes händer omgående återbördas vad är det för agerande om inte en konsekvens av det som tidigare utspelat sig? 

Ordet konsekvens betyder följd/påföljd. 

Självklart försöker jag som förälder i detta läge att förhindra oönskade konsekvenser (naturliga i form av smärta och "den starke vinner" samt konsekvens i form av hämnd/straff - barnet som medvetet vill slå tillbaka), men fortfarande är mina val i situationen konsekvenser av det som tidigare utspelat sig.

Ni undrar vad mindre form av fysisk kontakt är. Jag har träffat på en del, framförallt kanske de från den äldre generationen som anser att man måste kunna säga ifrån med krafttag ibland, tex en liten klatsch på handen eller ett nyp i örat. Jag själv är tveksam men undrar samtidigt vad skillnaden är mellan det och att tex lyfta/kasta barnet ner i tex sängen?Jag har alltid trott att slag på kroppen varit aga men det kanske borde vara fler saker som räknas in där?

Vad är värre, att man skriker åt barnen, ignorerar deras handlingar eller använder en mer fysisk handling som sista utväg?

Här kanske vi kunde dela med oss av konstruktiva tips som har funkat i vardagen, avledningsmanöver m.m?

Skulle lägga fram kläderna till barnet och sedan gå ut själv för att börja fixa. När barnet är beredd att klä på sig kan hen följa efter mig ut och vara med. Alternativt får barnet gå ut utan kläder och se att det blir kallt och otrevligt. 

Nej sånt skulle jag aldrig göra. Jag tycker det är stor skillnad på att slå till barnet (även om det är löst) och på att ta tag i det för att gör det extra uppmärksam.

Göra illa barnet medvetet är ju absolut inte OK. Lyfta ner barnet i sängen däremot skulle jag nog inte kalla för aga. Men tycker det verkar väldigt dumt om man använder sängen som ett ställe för straff eller konsekvens, det kan nog skapa krångel vid läggning på kvällen. 

Om min 6-åring är väldigt tjatig eller provocerande kan jag använda någon form av ignorerande. Jag kan helt enkelt säga att jag inte tänker lyssna mer på detta som han tjatar om, och jag låtsas att jag inte hör.

Bästa tipset jag har är att man försöker förebygga bråken innan det eskalerar. T.e.x så är min 6-åring ofta väldigt sur och grinig på morgonen då han väcks och vi ska iväg till förskoleklassen. Om jag då börjar kräva att han ska klä sig själv så brukar det ofta sluta i en större konflikt och hela morgonen blir förstörd. Därför väljer jag att klä honom fast jag vet att han kan själv (han klär sig alltid själv i andra sammanhang). Påklädningen tar då 5 minuter och sonen håller sitt humör i schack, morgonen blir ofta trevlig för både mig och honom. Jag kör lite curling för husfridens skull. Likaså vill han äta sin frukost vid TV:n medan vi andra äter i köket. Jag tycker egentligen det vore trevligast och mest pedagogiskt om han åt med oss. Men jag väljer bort den striden just för att jag vet att det startar en stor konflikt på morgonen om han inte får äta vid Bolibompa.  Vid andra tider på dagen och i andra sammanhang så passar jag på att ställa större krav på honom, men undviker att göra det just på morgonen. 

Eller så stannar barnet inne själv medan jag är ute i det fallet. Vi bor i villa och min son är lugn och inte busig. Så det händer ofta att han är inne själv en stund om vi andra går ut ifall han börjar krångla när vi ska ut. Efter en stund kommer han ofta på att det är roligare att vara med oss och så kommer han ut klädd och klar.

Dum äldre generation som varken är uppdaterad på vad lagen eller forskningen säger. 

Våld i uppfostringssyfte är aga. Det är olagligt. Att lyfta ner barnet i sängen är inte aga. Att kasta ner barnet i sängen i affekt är i gränslandet (och om vi talar om ett spädbarn kan det ge skador). Att lugga, nypa, bita, daska, smäcka, smiska etc är aga.

Fundera själv över vad en liten klatsch på handen ska göra. För att vara avskräckande måste det göra ont - och då är det aga. Om det inte gör ont så blir det ju en helt meningslös handling. Att ta barnets hand och flytta på den gör inte ont men blir en mycket tydligare signal till barnet om vad som är lämpligt. 

Jag har skrikit åt mina barn och varit alldeles för arg och alldeles för opedagogisk, ffa när jag varit riktigt trött, men det gör ju inte att jag ska ha någon slags carte blanche för att slå dem istället. Det är liksom inte bättre att slå sina barn än att skrika åt dem.

Som tur är så är de flesta barn rätt tåliga och de flesta föräldrar rätt bra. De flesta föräldrar gör fel då och då, de är trötta och sura och oengagerade och opedagogiska, men sedan rycker de upp sig och det är bra för det mesta.

(Avledningsmanövrar som fungerat här hemma? Börja läsa en bok. Föreslå favoritfilmen. Skicka iväg barnet på uppdrag av enklare art. Kittla barnet. Plötslig rusa iväg och starta en tafattlek. Ge föräldern rikligt med choklad.) 

Det är inte en konsekvens av handlingen utan en reaktion på den. 

Om du reagerar pga en händelse så är det en konsekvens av densamma. Fortfarande så betyder ordet konsekvens följd/påföljd. Om du reagerar och agerar pga något som har hänt så är det en konsekvens av händelsen.