Ni med överlevnadsbarn!?

Tack till alla ni som svarat och visat stöd!

Nu sitter man här igen och tårarna forsar. Min bebis somnade precis av ren utmattning. Han har skrikit i panik sedan halv åtta i morse, tappar andan, kräks osv... Jag vet inte hur länge till jag klarar av honom, och det skrämmer mig, att jag tänker så. Jag är livrädd att han en dag helt enkelt kommer tuppa av under en av sina attacker.

Jag funderar på om det är något fel på honom.. Han har inte ont säger doktorn. Har han ADHD? Är han utvecklingsstörd? Något annat fel? Det här känns helt åt helvete om jag ska vara ärlig... Jag kommer få ha det så här, och må så här, i resten av mitt liv.
Han är ju en pigg och glad kille in emellan, så kontaktsökande och tidig med det mesta. Vad gör jag för fel??

Fan fan fan.

Stackare. Det är skitjobbigt, jag kunde knappt ta mig ut alls med våra barn för de skrek så. Ibland gillade de mer att vara på öppna förskolan. Då hade de något att titta på.

BVC läkaren sa att våra barn hatade att vara små och ville bli stora direkt. Och det stämde.

Annars byt med mannen så han kan vara "ledig" och du jobba så du får ett break!

Låter som min ena dotter var när hon var liten, det var fruktasvärt hemskt och jag kommer än i dag ihåg hur otroligt utmattad man var, i dag är hon 19 år och har slutat skrika på nätterna

Något som i det hela ändå har blivit något possessivt är hon är den av mina barn som jag har kommit närmast och hon behöver nästan inte berätta vissa saker för mig för jag vet hur hon tänker och känner och har alltid haft lätt att säga de rätta sakerna till henne och förklara hur hon känner ibland när hon själv inte riktigt har förstått varför hon reagerar på något som har hänt. Jag står alla mina fyra barn nära men henne förstår jag mig på som sagt.

Hon lugnade ner sig på nätterna när hon var runt 7 månader men fortsatte att vaka och ville ha vatten tills dess att hon var 4 år och slutade inte hur jag än försökte.
Hon blev mindre gnällig och mer självgående när hon var runt 18 månader, hoppas att det går fortare för er

Hej ts!

Du har definitivt ett överlevnadsbarn. Välkommen till klubben! Jisses vilket slit det är. Dottern är 4,5 månader och det tog inte lång tid innan jag fick googlat fram att hon är ett high maintenance child. Finns en del på nätet om det. Men inte mycket hjälp att få tyvärr eftersom det i princip inte är något "fel" på dem. De är bara mer av allt!

Min dotter kräver konstant ögonkontakt annars skriker hon. Jag måste prata och sjunga hela tiden annars blir hon arg. Hon har aldrig sovit mer än en halvtimme i taget på dagen och skriker hysteriskt i flera timmar vid läggning på kvällen. BVC vet ingenting. Jag orkar inte ens ta upp det längre.

Jag får avlastning av min mamma som går ut och går med henne ibland så jag får sova. Guld värt!! Dottern har alltid hatat liggdelen men när vi bytte till sittdel var det ett stort steg framåt. Hon gillar det jättemycket. Hon ser mer och ligger inte plant, vilket hon hatar! Man får verkligen ta vara på de små sakerna.

Jag tror att det kommer bli bättre när hon kan röra sig mer och på så sätt kan sysselsätta sig själv. Hoppas! För den här veckan har varit katastrof och jag har varit zombiemamma i flera dagar. Inte för att det är så ovanligt precis!

Det är så svårt att hitta andra att prata med som förstår och inte ger en konstiga blickar och råd som man snällt tar emot men som man vet inte funkar...

Hej TS. Det går över, det blir lättare.
Sitt med honom på golvet och bara håll om när det blir sådär jobbigt. Jag kunde sitta flera timmar och bebis hängde runt halsen och bara grinade.

Synd att vintern är i antågande. Sandlådan var en sak som kunde ge mig 2-3 min andhämtning och första stället han visade minsta antydan att vilja leka med ngt själv. Vi var ute 2 ggr per dag från 8 mån - hade vi inte haft den strukturen hade jag nog mått väldigt dåligt för min son hatade att vara inne. ÖF var också en tillflykt 2 dagar i veckan.

Min lilla buse var mkt tidig med allt och sjukt frustrerad.

Hitta det ditt barn gillar att göra.

Min son gillade att skapa med färg, sand, lera. Han gick på babysim och älskar vatten. Nu vid 3 år simmar han själv, dyker, crawlar och är min lilla fisk.

Som tur är så är de inte bebisar för alltid. Du har väl bebis mitt i separationsfasen nu va? Och tänder och höstförkylningar på det...

Du har all rätt att tycka det är jobbigt. Kan din sambo/partner byta av dig? Antingen vid behov eller föräldraledig?

Min man kunde inte vara fl men han tog sonen från det ögonblick han kom in genom dörren fram till läggdags. Då kunde jag laga mat, städa, diska och tvätta. Semester i jämförelse.

Du kämpar jättebra. Välkommen till den exklusiva gruppen av superhjältemammor.

Hej Ts! Förstår att du har det fruktansvärt jobbigt.Min pojke är ett sånt barn,2,5 idag fortfarande väldigt krävande,oerhört stark vilja och envis och kan bryta ihop totalt om det inte blir som han vill.Han skrek nästan konstant från han kom ut på bb.Det hördes i heela bb när han var vaken och vi hade ett helvete hemma också.Han hade lite magont och jag hade fruktansvärda skuldkänslor att jag inte kunde mätta honom eller jag gjorde fel men han var bara sån.
Jag har suttit och gråtit många gånger när han var liten och undrat varför vi fick det såhär,det var inte en sån bebis vi ville ha.Men vet du jag älskar honom obeskrivligt mycket och ser det positiva i det.Han har alltid varit jätteduktig på motorik och balans,lärde sig både krypa och gå tidigare än de andra i hans ålder och ligger före många i utveckling.Pratar jättemycket och en del tror han är tre.Det blev bättre men han/hon kommer nog antagligen alltid vara krävande.Jag upplevde att det blev lite bättre när han kunde ta sig fram krypa och gå och säga vad han ville.
Mitt tips är aktivering aktivering,gör så mycket du kan för att trötta ut han.Inte bara sitta på golvet och leka.Va ute i skogen,lekparken,öppna förskolan,hälsa på vänner med jämnåriga barn,åka till badhus,babysim,leka lera mm.Sånna barn behöver sysselsättning hela tiden.Min son har ingen adhd eller något fel han är bara sån.Sen han började förskola är han lugnare men de dagar han är hemma eller han är hemma och sjuk från dagis är han fruktansvärt rastlös.  

Och som ovan skriver så är avlastning från sambon oerhört viktigt.Hade inte min sambo tagit över och haft han så mycket när han kom hem så hade jag nog gått under.Ett sånt här barn är mycket mer krävande än fyra barn,tro mig! Så kämpa på! Du är en jättebra mamma.Försök att tänka på hur du känner.Är du ledsen utmattad och irriterad så känner bebisen det.Lägg ifrån dig han en stund,andas och lugna dig och gör något annat en stund när du känner det blir jobbigt i hans skrikattacker.Det är inte hela världen om han gapskriker på golvet en stund.
 

Förresten. Om du är okej på engelska finns stödgrupper på Facebook. Sök på high need så borde de komma upp.

Låter som min numera 7 år gamla son. Han har AS och ADHD (disgnos vid 4.5 års ålder)

Hur går det för dig ts?