Ni med överlevnadsbarn!?

Fast att tro att man ska kunna studera med en bebis måste väl ändå vara att ha orimliga förväntningar! Mycket handlar om vad man har för förväntningar, sen kan det givetvis bli jobbigt ändå.

Jag hade inte så mycket erfarenhet av barn innan men att det blir tufft med bebis hade jag hört så jag var väl inställd på det. När jag kommit i kontakt med andra föräldrar via så höll de på att få slag när jag sa att jag ammade  >30 ggr/dygn. Jag å andra sidan höll på tappa hakan när de berättade att deras barn på några månader kunder sova flera timmar i sträck. 

Jag hade ett sådan son och kan trösta dig med att det går över. Min son krävdeuppmärksamhet hela ttiden fram t ca ettårsåldern. Efter det har han varit väldigt lugn och stabil. Ett väldigt lätt barn har han varit sen dess det säger alla. Till skillnad från hans syster som var superlätt som bebis men blev väldigt trotsig och trilskande efter spädbarns tiden. Så härda ut några månader. Lycka till.

Å va jag känner igen mig i detta! Har en son på 7 1/2 mån och han har varit en gnällig bebis sedan han föddes och är fortfarande. Senast igår storgrät jag hela dagen för att det var så jobbigt, mammalivet blev inte som jag hade tänkt mig

Jag hade/har också en sån gosse. Han fick en gåstol när han var 5 månader, och då blev det en vändning. Plötsligt kunde han ta sig fram själv och utforska allt. Han forcerade trösklar och han for fram som en vilde, och han log och skrattade efter att ha gallskrikit sig igenom dagarna fram till dess. Han fick fortfarande ett och annat skrikutbrott, men gåstolen var guld värd. Han fick senare en adhd-diagnos, men han klarar sig ganska bra både i skolan och för övrigt.
Som baby skrek han så gott som oavbrutet och var knappt tyst medan han åt. Men från 5 veckors ålder sov han 12 timmar/natt utan avbrott. Att försöka lägga honom på dagarna var lönlöst. Möjligtvis kunde han somna i bilen eller ute i vagnen, men bara så länge det rullade. Bärsele funkade hyfsat, men man gå utomhus. Inne skrek han i den också.

Nej hoppet är det sista som överger en säger en del så det stämmer nog. Idag ringde jag till BVC för att få några tips på hur jag kan göra, och när hon frågade hur jag mår började jag storgrina såklart! Hon ville skicka mig till psykolog men jag vet inte hur jag ska göra? Är ju inte deppig annars, har han en ganska bra dag så är jag ju också glad men nu har det varit extra mycket gnäll den sista tiden och det tär på en.

Kom att tänka på den här gamla tråden och kände att jag borde uppdatera den IFALL den skulle skänka hopp till någon annan där ute med samma problem som jag hade med min bebis. Skriver från mobilen så håller det kort. Mitt barn är nu ett år, och det är ett heeelt annat barn sedan jag skrev sist. Så fruktansvärt lätt att ha att göra med! Fortfarande bestämd och egen vilja så det räcker och blir över, men så fruktansvärt lätt att kommunicera med, är typ alltid glad och supersocial! Ger sig på allt och alla, en riktigt trygg och säker liten gosse som sällan är rädd. Jag som mamma är ju stolt som en tupp, och får ständigt kommentarer om hur "med", och härlig personlighet han har. Jag kunde aldrig tro detta när han var en minibebis. Minns så väl ångesten och den där mysiga spädbarnstiden såg man aldrig skymten av. NU njuter jag 😃 och tack till alla som skrev peppande ord och kände igen sig i mitt problem, det hjälpte verkligen!

Det va riktigt roligt att höra och det inger hopp för en annan. Visserligen har det blivit lite bättre sen han började krypa men vissa dagar är det verkligen gnäll ifrån morgon till kväll och då bryter jag lätt ihop igen. Ibland vill jag bara spola fram tiden två år , känns som att det blir så mycket lättare när man kan kommunicera.

Kör redan med mjölkfritt, ska till BVC nästa måndag så får höra med henne då. Problemet är att han är så glad och nöjd när vi är där så det känns inte som att hon tror riktigt på oss. Tror att mycket av gnället beror på att han blir väldigt fort trött, går kanske bara en halvtimme efter att han har vaknat som han börjar gnälla och klia sig i ögonen.