Ni med överlevnadsbarn!?

Så var båda mina barn också. Med det andra barnet var jag mer bereddoch då hade jag ställt in mig på att få ett barn som skulle vara klistrat på mig och som max skulle sova 5-10 minuter middag om dagen. Med första barnet kände jag mig väldigt frustrerad. Alla andra barn i samma ålder sov massor och var nöjda med att ligga i vagn. Andra mammor kunde promenera, det var uteslutet för mig med första barnet. Med andra barnet köpte jag en ergonomisk bärsele och det gjorde livet otrolilgt mycket lättare. Då kunde jag promenera till lekplatsen med första barnet. Vagnen kunde jag börja använda någon gång efter 8-10 månader.

De blev lite nöjdare när de hade lärt sig krypa. Är helt underbara nu när de är i förskoleåldern, rätt nöjda och glada och snälla barn.

Ja!

Satt fast på mig och aldrig att vi kunde ta en promenad med barnvagnen. Känner mig snuvade på den mysiga spädbarnstid jag fick uppleva med första barnet.

Konstant gråt, skrik, gnäll. Minimalt med sömn. Usch, blir svettig när jag tänker tillbaks och känner otroligt mycket med er som är mitt i det nu Ts.

Läser att ni har bra stöd, det är bra! Ta emot att hjälp ni kan få för det är bara att vänta ut det. Det blir bättre med tiden (jag VET att det inte är någon större tröst för dig just nu men det är så det är).

Kram till dig Ts. Kämpa på!

Oj vad jag känner igen mig!! Vill du prata mer ingående och höra hela vår historia med vår dotter , skriv ett pm till mig. Skriver helst inte om så personliga saker här i forumet och du sj e ju anonym :) men skriv pm så ska jag stötta dig! Jag vill det för jag vet precis hur det är och man behöver prata av sig och få stöd. Jag hade ingen att prata med när det var som värst men

Oj som jag hade behövt det. Stor kram !!

Låter lite som min son

Ingen är helt förberedd på ett överlevarbarn. Min äldsta son var ett frustrerat plåster i 18 mån. Sen lättade det lite.

Jag stödtecknade TAKK för att minska frustrationsnivån. Det hjälpte en del. Han började säga ord vid 10 mån och vid 18 mån pratade han 4-5 ords meningar samt tecknade runt 200 ord.

Vi var ute på aktivitet både fm och em från 8 mån. Han flippade ut om vi bara var inne. Han hade sett allt inne och alla leksaker sög. Han ville hitta nya pinnar, stenar, gruskorn etc.

Han vägrade leka med leksaker öht fram till 2 års ålder. Han målade, läste böcker, degade med lera etc. På öppnis lekte han ibland med leksaker.

Minns att första gången jag tömde diskmaskinen utan att han låg inuti och skrek var runt 13-14 mån. Första minuten han faktiskt gjorde ngt annat när jag hade uppmärksamheten riktad åt ngt annat håll.

Underbara unge. Han är fantastisk nu vid 3 års ålder. Så charmig, empatisk, smart och kreativ. Nu leker han låtsaslekar och rollekar. Inte jättelånga stunder men en radikal förbättring.

Lillebror är i jämförelse nästan självgående sedan födseln.

Känner igen allt du skriver ts, kämpa på det blir bättre!

Min son är 17 månader nu och det börja bli en aningens bättre. Det enda jobbiga nu egentligen är att han är extremt aktiv och har väldigt svårt att slappna av, varje kväll får man ta han och tvinga honom att somna genom att lägga honom i vagnen och gunga ganska kraftigt, det enda som funkar.. Han kan vara hur trött som helst men kan inte vara stilla..

Hoppas det blir ännu bättre när talet kommer igång. 

Det låter som min äldsta. Jag tror inte att några andra än jag och hans pappa verkligen förstår hur hans första levnadsår var.. Vi fick turas om och egentligen aldrig släppa honom, man gick på toaletten med honom, duschade med honom och sov med honom. Jag vågade knappt gå ut av rädsla för att han skulle bli hysterisk. Vår bärsele räddade oss.
Han var även bökig med maten och fick minifom.

Han är ett intelligent barn. Framåt och tidig. Vid 10 månader gick han. Idag är han 4 år och väl fungerade. Men visst är jan fortfarande envis och speciell

Mitt enda tips är anpassa er efter bebisen, gör det som gör bebisen nöjd i den mån det går och har ni några ni litar på i familjen eller bekantskapskretsen så introducera dem så att ni sedan kan få avlastning, det behöver man.
Annars är det nog mest att gilla läget. Vår son sov nästan enbart på oss första halvåret och sedan tätt bredvid. Jag gick och gick runt i lägenheten tills jag grät. Och nej jag hade inte kunnat göra det annorlunda utan att det hade varit barnmisshandel.

Vi fick sedan barn nummer två och var förberedda på samma resa men tack och lov var han en betydligt lugnare bebis. Sen att han senare vid 2 års ålder blev sju resor värre än storebror är en annan historia Barn är olika helt enkelt.

Glömde skriva att strunta i alla dumma råd ni får om hur ni ska hantera er bebis, gör istället det som känns bra i magen så ska ni se att det blir bättre med tiden. En del barn är mer krävande helt enkelt.

Jag har/hade oxå en sån här bebis. Den mysiga bebistiden försvann fort i mina drömmar. Hon skulle konstant vara på mig. Sov på mig tills hon var ca 1.5 år. Hade en babybjörn sele och gick tom på toa med henne hängandes där. Hon var oxå tidig med allt, men var aldrig nöjd med något. jag försökte få hjälp av BVC för jag kände mig helt körd i botten. Ville ha någon att prata med och bara få ventilera. Dom ignorerade mig! Så jag frågade aldrig igen. Nu är hon 8 år och vi har fortfarande ett ganska komplicerat förhållande till varandra. inget blev som jag trodde med mitt första barn. Hennes bror var som ett "normalt" barn och OJ vilken skillnad! Kunde tom gå på toaletten när han sov! Jag har tyvärr inga tips, men ville berätta att du är absolut inte ensam!

Stackare.... hoppas verkligen att det blir bättre. Ta så mycket hjälp du kan få av BVC.... men jag undrar vad som är fel egentligen.... har de ont någonstans eller VAD? Har en kompis som också hade det lite så, kanske inte så illa som TS men ändå. Nu är hon 5. Jag tycker hon är jobbig och lite ouppfostrad, inte som sin syster, men jag tycker hon är inom det normalas gränser.

kram