Atypisk autism

Ni som känner någon med denna diagnos får gärna berätta hur personen är.

Jag fick diagnosen atypisk autism i juni i år. Min utredare gick igenom och förklarade diagnosen för mig, känns konstigt att de inte gjorde så med dig. Läs gärna din utredning där står det vad som gäller specifikt för dig.

Det stämmer att vid atypisk autism så har man många men inte alla diagnoskriterier som krävs vid en Asperger eller autismdiagnos. I mitt fall saknar jag specialintressen och jag har inte tillräckligt med rutiner för att uppfylla det kriteriet heller. Därför fick jag en atypisk autism diagnos.

Jag har däremot sociala problem, ingen tidsuppfattning och perceptionsstörning.

Jag fick diagnosen 2012. Det innebär som konstaterats att alla diagnoskriterier för autism inte uppfylls. Däremot kan de kriterier som uppfylls vara grava och omvänt kan en person med autism ha mindre grava, men fler, symptom.

Själv har jag problem med det sociala samspelet framför allt.

Om länken fungerar kan man säga att jag har problem inom: A1, A2, möjligtvis A3, men inte B och C.
     
http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/autisktiskt_syndrom/dsm_autistiskt_syndrom_speglad/
 
Diagnosen påverkar mig på så sätt att folk blir mer misstänksamma, vissa blir nyfikna och en del visar extra hänsyn. Annars är jag ju som innan jag fick diagnos. 

Skulle ni båda vilja berätta lite mer om era problem? På viket sätt har ni problem med det sociala osv?

Här är en till är 25 och fick min diagnos för 7 år sedan ca.

Jag har problem med ljud: folk som tuggar med öppen mun, klickar med pennan, tuggar överlag mm, klarar inte massa ljud på samma gång för jag kan inte "filtrera" dom utan det blir för mycket. Har problem med känseln: tandläkaren, hatar kläder och är känslig för värme/kyla. Äter inte viss mat pga smak eller konsistens.

Har aldrig kunnat umgås med flera tjejer för jag har aldrig riktigt känt mig bekväm eller vetat vad man ska göra. Säger ibland olämpliga saker, är för personlig.

Har svårt att läsa ansiktsuttryck och olika röstlägen.

Säker mer som jag inte tänker på nu

Men jag förstår ironi och skämt, har lärt mig att vara social.

Special intresse är att läsa, läser massor och snabbt!

Har annars även haft socialfobi, panikångest och depressioner pga detta. Vad har du, TS, problem med?

Jag tycker ju själv att jag är rätt normal, men familjen, chefen och psykologen håller inte med mig. Jag missar essensen i samtal för att jag hänger upp mig på detaljer, glömmer att hälsa (vad är poängen?), ger sällan komplimanger (men när jag gör det kommer de från hjärtat), har svårt för att "prata väder" (men föreläser gärna i timmar om det som intresserar mig), är lättdistraherad, rörig, opraktisk, förstår inte diskreta signaler som folk försöker att ge. Får inte ihop tillvaron på många sätt vilket förmodligen bidragit till depressioner, ångest och utbrändhet. Jag var 45 när jag fick min diagnos.

När jag läser om autism, asperger osv så fattar jag inte alls varför jag har fått diagnosen. 
Visst, jag har problem att städa, se folk i ögonen och hålla ett samtal med folk jag inte känner (om jag inte bara ska svara på frågor). Men är någon jag känner med eller om alkohol är involverat så har jag inga problem med det längre.
Det lilla kan väl inte räcka för att sätta en diagnos?

Intressant att så många här i tråden har problem att städa, det har inte jag. Varken att städa eller betala räkningar. Vad är det som gör att det blir problem?

TS: Varför utreddes du från början?

Hej!
MYCKET intressant då vi precis fått diagnosen på vår 7-åring, Atypisk autism!
Då jag läser era inlägg känns det som att hela familjen har Atypisk autism, men bara vår son som fått diagnosen.
Vi är en väl fungerande familj, men kanske speciell, då vi inte lägger jättemycket energi på städning mm, men lägger gärna mycket energi att umgås med varandra. Vi har även uppfostrat våra barn att ifrågasätta andra vuxna då vi tycker inte att barn ska "svälja" och följa blint andras regler och viljor. Detta har gjort att vi har hamnat i konfliktsituationer på skola, med pedagoger osv. men vi ger oss inte. Vi vill att våra barn ska få bra förklaringar och motiveringar till varför dom ska gå i skolan och lära sig.  
Vi tycker att vi är normala och vi har, i samhällets ögon, arbeten med hög status. Vi föräldrar har utbildat oss i universitetsvärlden och vi ser redan nu att barnen är kunskapstörstiga. Risken med skolan är att kunskapstörsten slocknar pga. att pedagogiken är anpassad till " ja sägande" barn utan ifrågasättande. Detta har vi löst genom att upprätthålla intresset hemma, så gott det går.
Vi lägger alltså mer fokus på att ha kvar upptäckarglädjen och kunskapstörsten på nya och spännande saker (främst fakta, då våra ungar är oerhört faktatörstiga och gärna läser faktaböcker) samt skog och mark-aktiviteter än städning.

Då det gäller det sociala så trivs de vänner som "tar för sig" hemma hos oss bäst, alltså de vänner som vet att gå till kylskåpet och titta vad vi har hemma när de blir hungriga. Att vi då är A-sociala, må så hända, då vi tycker att "vänner" som ska serveras och passas upp är jobbiga och därmed inte är så många. Vi trivs med vårt sätt att leva... alltså... hela familjen måste alltså ha Atypisk autism och är det så, så är vi faktiskt stolta för det...
Tycker bara att det är synd att det absolut måste finnas diagnoser på alla möjliga "avvikande beteendemönster" då man inte faller in i "normala" normer och mönster.

Vi är inga onormala människor... vi är bara inte "Svensson" med Svenssonnormer! 
Tycker att det är löjligt, att få en diagnos... på något som är normalt. I min värld undrar jag om det verkligen är så normalt att sträva efter att bli som alla andra och att tvinga sig själv att ta efter de normer som anses normalt. Vi är inte kriminella, vi är inte på något sätt utstickande människor eller på annat sätt abnorma i samhället. Vi har kanske lite andra krav på vår omgivning, men de kraven  "stör" ju inte de "normala" människor vi har omkring oss, eller?

Varför ska alla vara stöpta i samma form , tänka och känna likadant? 
Hur skulle samhället se ut då?
Hemska tanke.... 

Jag är 35+ och fick diagnosen atypisk autism för två år sedan. Mina svårigheter är att jag har svårt med snabba förändringar (flexibilitet), blir lätt trött att umgås med folk (vänner, jobb etc) men samtidigt är en social person, svårt med otydliga signaler från människor, tycker visa social koder är svåra att tyda, vet inte riktigt hur man ska bete sig, har en dålig kroppsspråk (pratar hellre), svårt att se helheten (fastnar lätt på detaljer), väldigt känsliga smaklökar (mycket som jag inte tycker om att äta dvs äter väldigt ensidigt), har väldigt svårt att föreställa saker, blir stressad av nya miljöer och aktiviteter när jag inte hur det ser ut eller vad som kommer att hända etc

Gillar inte när folk kommer förbi mig utan att ringa eller tala om det innan i god tid. Måste veta saker i förväg. Blir lätt stressad om jag har planerat min dag och en kompis ringer och undrar om vi ska träffas om ett par timmar. Jag behöver veta minst en halv dag innan. Helst ett par dagar innan.

Jag föredrar att använda samma kläder varje dag (vet att det inte är normalt). Glömmer bort att variera mig. Jag byter så klart när kläderna blir smutsiga. Föredrar att använda sånt jag är van vid.

Har inga problem med städning, betala räkningar, tvätta eller liknande.

Jag fick atypisk autism för att jag inte uppfyllde stereotypiska beteende och "special intressen". Jag har få intressen men jag pratar inte om dem med andra människor. Jag gillar att se på filmer (har sett väldigt många) men går inte pratar om dem hela tiden. Eller andra saker som jag är intresserade av.

Jag har ibland svårt med att jag tar vissa saker bokstavligen. Jag tar inte allt bokstavligen. Jag har väldigt svårt med otydlighet. När människor är otydliga. Ibland har jag svårt att läsa mellan raderna.

Jag är högbegåvad. Det är bara i språk jag är normalbegåvad. Jag har gjort en begåvningstest.

Mitt största problem är min bristande föreställningsförmåga när det gäller miljöer, nöjen, i arbete etc. Inte när det gäller empati.

Jag har alltid varit medveten om att andra människor har andra tankar och känslor än vad jag har. Jag undviker att säga sårande saker till andra människor eftersom jag vet att orden kan såra personen och det vill jag inte göra. Jag blev retat som barn och jag vill inte utsätta någon annan för det.

Jag hoppas att texten inte blev allt för otydligt. Orkar inte korrekturläsa den.