Amning av 4-7 åringar, hjälp mig förstå

Ellie: Jag har inte sagt nej. Men när de varit runt 2 (ettan) och 2,5 (tvåan) har de inte varit lika intresserade längre. Och när jag ammat till sömns har de alltsom oftast börjat ligga och dra i tutten och stöka istället för att dia. På natten har de slutat vakna till och vilja amma. Amningen har typ fasats ut naturligt. Får se hur det blir med trean som är 1,5 och fortf ammar rätt mycket. Natulcien: förstår spillfaktorn. Där har du rätt. Min 5-åring dricker faktiskt ur pipmugg när vi äter frukost på sängen pga vill ej ha juice i madrassen.

Där satte du nog fingret på något väsentligt...det är nog detta långtisdamning handlar om i mångt och mycket...skulle jag tro...

Jag hoppas att det blir så här med. Kan inte låta bli att fundera över vad som hänt om det inte fasats ut naturligt förrän dina barn var tex 4 och 4,5 år gamla. Sannolikt hade du väl sagt nej innan dess, men det är svårt att veta innan man själv är i situationen.

Det där är nog väldigt sant.

Jag är med på hur du tänker, för jag var definitivt frågande innan jag själv kom fram till att jag var en långtidsammare. Det här har att göra med kultur (i vår kultur blir brösten alltmer sexualiserade, och det ser inte ut att bli bättre inom överskådlig framtid). Och med vana.

Skulle vi oftare se större barn bli ammade skulle vi inte vara så frågande heller. Ögat vänjer sig. Precis som ögat vänjer sig vid bröstet som porrattribut och liknande.

Det som hänt för min del är att jag har släppt mina föreställningar om brösten som sexgrunkor Det är de fortfarande också, men de har inte någon särställning, egentligen. Precis som min mage kan vara sexuell i vissa sammanhang och bara gosig i andra, eller helt neutral i något tredje sammanhang  osv, är brösten det. 
Det finns inget universellt sexigt i bröst - det är snarare faktiskt amningsfunktionen på brösten som är universell och har förkörsrätt, argumenterar jag. Det äckliga har helt försvunnit. Det är faktiskt bara mysigt och fint. Inget annat.

 Däremot behöver amning upp i åldrarna inte innebära att jag inte visar gränserna för min kropp - tvärtom. Det är en viktig grej med hela amningen av större barn, faktiskt. Det är verkligen inte fråga om någon fri amning, det är frågan om ömsesidig respekt.

Jag är inte emot långtidsamning, men måste samtidigt erkänna att jag har väldigt svårt för amning av äldre barn. Likaså har jag väldigt svårt för äldre barn med napp osv. Men en sak som jag funderar över när det gäller amning av äldre barn, är att man förutom närhet, faktiskt tex tröstar med mat. Bröstmjölk är ju mat. För mig blir det fel signaler. Jag kan absolut köpa närhetsargumentet, men att samtidigt så handlar det ju om att trösta med mat. Blir inte det fel? Ingen annan som reflekterat på detta sätt? För mig är det viktigt att jag aldrig tröstar med något ätbart. Jag vet ju att det kan skapa otroliga problem, att man lär sig att trösta sig med ätbara saker. Och då tänker jag på flera år framåt för barnet och upp i vuxen ålder. 

För min son ingick inte amning i kategorin "mat" utan det var en helt egen katergori. Nu är det fler år sedan jag slutade amma honom och att trösta eller muta honom med mat går inte. Äter gör man för att man är hungrig inte för att det är gott.

När han var över 4 år fick han inte bröstet precis när han ville, många gånger sa jag nej för att det inte passade eller jag inte kände för det.
Pappan och personalen på förskolan kunde självklart trösta sonen, men det var ett speciell sorts lugn som han fick när han ammades. På mindre än 1 min blev han liksom avslappnad och lugn i hela kroppen, vet inte hur jag ska beskriva bättre.
PS. Jag vet att bakåtvänt bilåkande inte går att jämföra, men jag har faktiskt fått kommentar från två personer att han borde vändas för att det skulle vara "skämmigt" inför kompisarna..  

Jag känner en kvinna som ammar sitt 7-åriga barn och pojken är verkligen helt förstörd. Han har inte alls fått utvecklas och beter sig fortfarande som en bebis. Han har jättesvårt i skolan för han vet inte hur man kommunicerar med andra barn (bristen av kommunikation beror kanske inte direkt på amningen, men det är precis som amningen en del av mammans ovilja att låta honom utvecklas).
Mamman tänker bara på vad hon själv tycker är "mysigt" och hon vill ha kvar sitt barn i dockstadiet. Jag tycker det är helt sjukt. Och det är seriöst hennes enda argument! "Det är ju mysigt och skönt att amma." 
Hon och hennes man har försökt skaffa fler barn, men inte lyckats, så hennes sätt att hantera detta är att hålla kvar sin son i bebisåldern. Jag tycker det är hemskt.  

Skatanpåtaket: Den mamman har ju uppenbarligen en hel del issues så det är nog inte amningen som är problemet.