Amning av 4-7 åringar, hjälp mig förstå

Ja, precis så!!
För, nu råkar jag ju ha blivt en långtidsammare och allt det där - det jag tror att många inte riktigt greppar är att många långtidsammare också har haft precis de glasögonen innan också.
Jag vet att jag hade det.

Det var en rätt lång process för mig detta att byta brillor. Innan jag fick barn visste jag att jag ville amma (pga hälsoskäl: detta med stöd till babyns immunförsvar och med mat helt anpassad till bebins mage och kroppsbehov). Jag siktade på minst två månader och trodde jag skulle max orka hålla på till 6 månaders ålder..
Amma barn över året tyckte jag lät rent perverst och jag utgick, som så många andra, ifrån att det då bara handlade om någon sexuellt förvriden mammas egoistiska behov.

När första barnet väl kom började jag läsa om amning och bröstmjölk och blev rätt fascinerad. Efterhand beslutade jag mig för att försöka amma så länge det kändes OK (upp till runt året, tänkte jag då).
Jag läste också en del om syskonamning och långtidsamning fördomarna började släppa litet. Det verkade finnas åtminstone några mammor som höll på med sådant med förståndet i behåll, även om det ändå kanske inte var min grej.

Men, så började jag fundera mer på när man "ska" stoppa. Den allmänna svenska gränsen på runt året är fullständigt godtycklig - eller hänger möjligen samman med att mamman ofta börjar jobba efter ungefär ett år och att pappan då tar över föräldraledigheten.. Samma mönster med "normalt" amningsavslut och föräldraledighet såg jag i Nederländerna, där jag bodde då. Det var bara att där börjar man jobba efter 10-12 veckor... Och där fanns det också så tydligt två olika amningsläger: de som slutar efter tre månader, och de som håller på uppemot två år.

Jag lärde mig att det finns en del olika teorier om när det biologiskt skulle vara logiskt att sluta och likaså psykologiskt. Samtidigt märkte jag ju att amningen inte var sexuell - och att det var rätt OK att brösten inte bara hade den där sexfunktionen (som jag ärligt talat tycker är rätt tröttsam och inte på något sätt tror är universellt giltig). Jag jämför det med den viktorianska synen på anklar...det är vi själva som står för laddningen, och en naken ankel KAN var sexig men är inte det alltid och överallt..

Ett argument som fick en sorts genomslagskraft var också det att man på en hel del infektionskliniker och onkologkliniker ger infektionskänsliga vuxna bröstmjölk, för att stärka deras immunförsvar. Att låta mina barn växa upp och sakta låta deras immunförsvar bli uppbyggt under stöd av mitt lät som en väldigt bra ide, eftersom vi har mycket astma i familjen. 

Nästa steg var alltså att jag bara släppte detta godtyckliga måste med att vara tvungen att sluta när barnet var x år gammalt. Jag tänkte bara att jag kunde fortsätta så länge det kändes ok för mig och var ok för barnet.
Sedan är jag ju inte helt frisinnad utan vet ju hur stötande andra kan uppfatta det hela, så nej - jag ammar inte offentligt, men blir faktiskt väldigt glad när jag ser andra amma sina litet större barn offentligt. Jag är glad att det finns andra som törs! 

Hur som helst, jag/vi (min man stödde beslutet, han har stor del i den här processen) bestämde oss för att bara inte sluta med amningen förrän det kändes som logiskt att sluta av vilken anledning det nu månde vara. 
Jag är förvånad över hur många som verkar tro att samma regler gäller för den här typen av delamning som för helamning (fri amning, överallt och jämnt, inte säga nej till sitt barn, inte försöka avleda/trösta/ge mat/osv på andra sätt, inte låta pappa vara med, inte..inte...inte...). Det är helt fel, kan jag säga.
Självklart är det underbart att se sitt barn bli äldre, släppa taget alltmer om mamma och pappa och vidga sin värld. Amningen är bara ett av många sätt att ha närhet och ge trygghet på. Det är bara ett av många sätt och ni skulle bara veta hur ofta jag ändå säger nej, eller försöker avleda och se om det är något av de andra alternativen som duger lika bra.     

För mig ligger det väldigt mycket i det som flickan och kråkan skrev, att det bara inte längre är viktigt när vi slutar. Plus att jag utmanades att plocka bort de gamla brillorna av bröstsexualisering. Amningen är mysig och väldigt, väldigt viktig för mina barn. Jag tycker att det är fruktansvärt okänsligt att berätta vitt och brett att det skulle vara äckligt. Barnen möts i och för sig av sådana kommentarer ibland - inte personligt riktat, jag tror inte någon vet om att de blev ammade länge - men de är bara helt oförstående till hur folk kan säga så som inte vet själva om det är bra eller inte. Själva vet de ju hur bra de upplevde att amningen var och det var inte det minsta äckligt.                 

            

Ja, precis så!!
För, nu råkar jag ju ha blivt en långtidsammare och allt det där - det jag tror att många inte riktigt greppar är att många långtidsammare också har haft precis de glasögonen innan också.
Jag vet att jag hade det.

Det var en rätt lång process för mig detta att byta brillor. Innan jag fick barn visste jag att jag ville amma (pga hälsoskäl: detta med stöd till babyns immunförsvar och med mat helt anpassad till bebins mage och kroppsbehov). Jag siktade på minst två månader och trodde jag skulle max orka hålla på till 6 månaders ålder..
Amma barn över året tyckte jag lät rent perverst och jag utgick, som så många andra, ifrån att det då bara handlade om någon sexuellt förvriden mammas egoistiska behov.

När första barnet väl kom började jag läsa om amning och bröstmjölk och blev rätt fascinerad. Efterhand beslutade jag mig för att försöka amma så länge det kändes OK (upp till runt året, tänkte jag då).
Jag läste också en del om syskonamning och långtidsamning fördomarna började släppa litet. Det verkade finnas åtminstone några mammor som höll på med sådant med förståndet i behåll, även om det ändå kanske inte var min grej.

Men, så började jag fundera mer på när man "ska" stoppa. Den allmänna svenska gränsen på runt året är fullständigt godtycklig - eller hänger möjligen samman med att mamman ofta börjar jobba efter ungefär ett år och att pappan då tar över föräldraledigheten.. Samma mönster med "normalt" amningsavslut och föräldraledighet såg jag i Nederländerna, där jag bodde då. Det var bara att där börjar man jobba efter 10-12 veckor... Och där fanns det också så tydligt två olika amningsläger: de som slutar efter tre månader, och de som håller på uppemot två år.

Jag lärde mig att det finns en del olika teorier om när det biologiskt skulle vara logiskt att sluta och likaså psykologiskt. Samtidigt märkte jag ju att amningen inte var sexuell - och att det var rätt OK att brösten inte bara hade den där sexfunktionen (som jag ärligt talat tycker är rätt tröttsam och inte på något sätt tror är universellt giltig). Jag jämför det med den viktorianska synen på anklar...det är vi själva som står för laddningen, och en naken ankel KAN var sexig men är inte det alltid och överallt..

Ett argument som fick en sorts genomslagskraft var också det att man på en hel del infektionskliniker och onkologkliniker ger infektionskänsliga vuxna bröstmjölk, för att stärka deras immunförsvar. Att låta mina barn växa upp och sakta låta deras immunförsvar bli uppbyggt under stöd av mitt lät som en väldigt bra ide, eftersom vi har mycket astma i familjen. 

Nästa steg var alltså att jag bara släppte detta godtyckliga måste med att vara tvungen att sluta när barnet var x år gammalt. Jag tänkte bara att jag kunde fortsätta så länge det kändes ok för mig och var ok för barnet.
Sedan är jag ju inte helt frisinnad utan vet ju hur stötande andra kan uppfatta det hela, så nej - jag ammar inte offentligt, men blir faktiskt väldigt glad när jag ser andra amma sina litet större barn offentligt. Jag är glad att det finns andra som törs! 

Hur som helst, jag/vi (min man stödde beslutet, han har stor del i den här processen) bestämde oss för att bara inte sluta med amningen förrän det kändes som logiskt att sluta av vilken anledning det nu månde vara. 
Jag är förvånad över hur många som verkar tro att samma regler gäller för den här typen av delamning som för helamning (fri amning, överallt och jämnt, inte säga nej till sitt barn, inte försöka avleda/trösta/ge mat/osv på andra sätt, inte låta pappa vara med, inte..inte...inte...). Det är helt fel, kan jag säga.
Självklart är det underbart att se sitt barn bli äldre, släppa taget alltmer om mamma och pappa och vidga sin värld. Amningen är bara ett av många sätt att ha närhet och ge trygghet på. Det är bara ett av många sätt och ni skulle bara veta hur ofta jag ändå säger nej, eller försöker avleda och se om det är något av de andra alternativen som duger lika bra.     

För mig ligger det väldigt mycket i det som flickan och kråkan skrev, att det bara inte längre är viktigt när vi slutar. Plus att jag utmanades att plocka bort de gamla brillorna av bröstsexualisering. Amningen är mysig och väldigt, väldigt viktig för mina barn. Jag tycker att det är fruktansvärt okänsligt att berätta vitt och brett att det skulle vara äckligt. Barnen möts i och för sig av sådana kommentarer ibland - inte personligt riktat, jag tror inte någon vet om att de blev ammade länge - men de är bara helt oförstående till hur folk kan säga så som inte vet själva om det är bra eller inte. Själva vet de ju hur bra de upplevde att amningen var och det var inte det minsta äckligt.                 

            

Ja, precis så!!
För, nu råkar jag ju ha blivt en långtidsammare och allt det där - det jag tror att många inte riktigt greppar är att många långtidsammare också har haft precis de glasögonen innan också.
Jag vet att jag hade det.

Det var en rätt lång process för mig detta att byta brillor. Innan jag fick barn visste jag att jag ville amma (pga hälsoskäl: detta med stöd till babyns immunförsvar och med mat helt anpassad till bebins mage och kroppsbehov). Jag siktade på minst två månader och trodde jag skulle max orka hålla på till 6 månaders ålder..
Amma barn över året tyckte jag lät rent perverst och jag utgick, som så många andra, ifrån att det då bara handlade om någon sexuellt förvriden mammas egoistiska behov.

När första barnet väl kom började jag läsa om amning och bröstmjölk och blev rätt fascinerad. Efterhand beslutade jag mig för att försöka amma så länge det kändes OK (upp till runt året, tänkte jag då).
Jag läste också en del om syskonamning och långtidsamning fördomarna började släppa litet. Det verkade finnas åtminstone några mammor som höll på med sådant med förståndet i behåll, även om det ändå kanske inte var min grej.

Men, så började jag fundera mer på när man "ska" stoppa. Den allmänna svenska gränsen på runt året är fullständigt godtycklig - eller hänger möjligen samman med att mamman ofta börjar jobba efter ungefär ett år och att pappan då tar över föräldraledigheten.. Samma mönster med "normalt" amningsavslut och föräldraledighet såg jag i Nederländerna, där jag bodde då. Det var bara att där börjar man jobba efter 10-12 veckor... Och där fanns det också så tydligt två olika amningsläger: de som slutar efter tre månader, och de som håller på uppemot två år.

Jag lärde mig att det finns en del olika teorier om när det biologiskt skulle vara logiskt att sluta och likaså psykologiskt. Samtidigt märkte jag ju att amningen inte var sexuell - och att det var rätt OK att brösten inte bara hade den där sexfunktionen (som jag ärligt talat tycker är rätt tröttsam och inte på något sätt tror är universellt giltig). Jag jämför det med den viktorianska synen på anklar...det är vi själva som står för laddningen, och en naken ankel KAN var sexig men är inte det alltid och överallt..

Ett argument som fick en sorts genomslagskraft var också det att man på en hel del infektionskliniker och onkologkliniker ger infektionskänsliga vuxna bröstmjölk, för att stärka deras immunförsvar. Att låta mina barn växa upp och sakta låta deras immunförsvar bli uppbyggt under stöd av mitt lät som en väldigt bra ide, eftersom vi har mycket astma i familjen. 

Nästa steg var alltså att jag bara släppte detta godtyckliga måste med att vara tvungen att sluta när barnet var x år gammalt. Jag tänkte bara att jag kunde fortsätta så länge det kändes ok för mig och var ok för barnet.
Sedan är jag ju inte helt frisinnad utan vet ju hur stötande andra kan uppfatta det hela, så nej - jag ammar inte offentligt, men blir faktiskt väldigt glad när jag ser andra amma sina litet större barn offentligt. Jag är glad att det finns andra som törs! 

Hur som helst, jag/vi (min man stödde beslutet, han har stor del i den här processen) bestämde oss för att bara inte sluta med amningen förrän det kändes som logiskt att sluta av vilken anledning det nu månde vara. 
Jag är förvånad över hur många som verkar tro att samma regler gäller för den här typen av delamning som för helamning (fri amning, överallt och jämnt, inte säga nej till sitt barn, inte försöka avleda/trösta/ge mat/osv på andra sätt, inte låta pappa vara med, inte..inte...inte...). Det är helt fel, kan jag säga.
Självklart är det underbart att se sitt barn bli äldre, släppa taget alltmer om mamma och pappa och vidga sin värld. Amningen är bara ett av många sätt att ha närhet och ge trygghet på. Det är bara ett av många sätt och ni skulle bara veta hur ofta jag ändå säger nej, eller försöker avleda och se om det är något av de andra alternativen som duger lika bra.     

För mig ligger det väldigt mycket i det som flickan och kråkan skrev, att det bara inte längre är viktigt när vi slutar. Plus att jag utmanades att plocka bort de gamla brillorna av bröstsexualisering. Amningen är mysig och väldigt, väldigt viktig för mina barn. Jag tycker att det är fruktansvärt okänsligt att berätta vitt och brett att det skulle vara äckligt. Barnen möts i och för sig av sådana kommentarer ibland - inte personligt riktat, jag tror inte någon vet om att de blev ammade länge - men de är bara helt oförstående till hur folk kan säga så som inte vet själva om det är bra eller inte. Själva vet de ju hur bra de upplevde att amningen var och det var inte det minsta äckligt.                 

            

Intressant, Koffie!

Apropå att amning och sex skulle vara fiender så fattar jag inte det. Nog kan man väl låta kroppsdelar ha dubbla funktioner. Jag kissar ju med min snippa som även är rätt central i sexuella sammanhang, utan att förvirras eller begränsas av de olika funktionerna.

Ja, jag tycker också att det är ett lite besynnerligt resonemang. Jag har ju aldrig upplevt att bröstens funktion i min och sambons intima relation har förändrats pga amning.....upplever snarare att både han och jag har fått klart mycket sundare syn på våra egna kroppar och vår sexualitet i och med barnen och allt det som har med barnen och kroppar att göra - graviditet, förlossning, amning, samsovning, bebisbajs och kräk. Vi är mer avslappnade kring allt som har med kroppen och det kroppsliga att göra upplever jag. Men det kanske bara är jag . 

Apropå att amning och sex skulle vara fiender så fattar jag inte det. Nog kan man väl låta kroppsdelar ha dubbla funktioner. Jag kissar ju med min snippa som även är rätt central i sexuella sammanhang, utan att förvirras eller begränsas av de olika funktionerna.

Fast jag säger ju samma som ni gör, så jag förstår inte vad det är ni reagerar på?  Det jag beskriver är ju just att man får ett mer avspänt förhållande till kroppens funktioner.

Däremot är ett ofta förekommande argument mot amning och detta med äldre barn vid bröstet just att det skulle vara sexuellt osunt - därför att brösten skulle vara primärt sexuella. Det är ju det jag säger att jag inte nödvändigtvis tycker. Jag har inte sagt något om att amning och sex skulle vara fiender.

Vad menar ni?