Gravidtråd för oss som är över 35

Åh, dom där datumen är sååå vidunderligt jobbiga! Jag brukar bara ha en minnesdag, dagen då hon förlöstes (fast hon hade dött flera dagar innan men vi vet inte exakt när). Det är jobbigt nog med EN dag, eller hur, så jordfästelsedagen har jag på något märkligt vis bara förträngt... Minns inte datumet alls.
Alla dagar är egentligen jobbiga men vissa årsdagar är outhärdliga. Och sorgen blir inte mindre men man lär sig att hantera den. Så upplever jag det iaf. Jag brukar försöka se till att hålla mig så sysselsatt som jag bara kan på min dotters dag men man måste få ha sin gråtstund och besöka graven eller minneslunden eller vad man nu har. Det är alltid jobbigt inför det besöket just men när man fått gråta klart brukar det kännas rätt förlösande och fridfullt inombords efteråt. Iaf funkar det så för mig för dagarna innan årsdagen så byggs pressen upp och man kan knappt tänka på annat. 

10 år, ofattbart hur tiden går... För oss är det bara 2 år och det känns som i förrigår typ. Märklig känsla... 
Låt det göra ont, ha din gråtfest och om du har några minnessaker så ta fram dom och titta.
STOR kram från en som också saknar sin dotter så hjärtat brister 

Kajsamupp: Lycka till på RUL i morgon!

 

Jag ska in för provtagning och flödesmätning i morgon men tror att allt är bra i nuläget, hoppas det!

Tala inte om det... Min svägerska var gravid samtidigt med mig och vi umgicks hela graviditeten och hon levererade 5 veckor innan mig. Vi umgås fortfarande mycket och att ständigt se hennes lilla dotter och veta att jag också skulle haft en dotter i samma ålder och dom skulle lekt och delat så mycket. Det gör ONT! Men jag älskar tösen och det är absolut inga som helst missunnsamhetskänslor involverade, men det är en ständig påminnelse, speciellt på julafton, påsk, födelsedagar osv. 
Vet du, jag klandrar också mig själv ibland. Det föll sig så att jag inte förstod bättre än att jag trodde att jag hade fått en elak matförgiftning och att det var därför jag spydde så galet. Att det gjorde ont i överkroppen tänkte jag så klart berodde på allt krampande för att försöka spy. Jag var förstagångsföderska och visste inte att det var min lever som smärtade och att det var därför jag spydde. Min man hade varit ute den kvällen och jag berättade att jag mådde skit och han frågade mig medan han somnade typ om jag ville att vi skulle åka in. Och jag sa njaaa... För dom var hemska på sjukhuset och blev typ arga och irriterade när man hörde av sig med något och trodde det kunde vara på g (hade ringt om att slemproppen hade gått och ett par ggr om att jag upplevde minskade fosterrörelser). TÄNK OM jag hade sagt ja där istället! Hade vi åkt in där så kanske man hade kunnat rädda min lilla Iris! Och tänk om dom på sjukhuset hade gjort sina tester och förstått att jag hade havandeskapsförgiftning, om dom ens tagit urinprov... Men det gjorde dom inte, fast jag bad om det och dom borde ha gjort dom. Det var då, NU är det ingen som helst ide att gå och gräma sig över hur det kunde ha blivit eller borde ha varit. Men det är svårt att inte klandra sig själv för att man inte gjorde mer, visste mer eller agerade annorlunda, jävligt svårt! Men otroligt nog går livet vidare.

Ang. gallsyran så är jag inte hundra på vilket värde man bör ha men har för mig att man inte ska överstiga 10 mikromol/l. ASAT bör ligga under 0,61 och ALAT under 0,76. Alla tre värden har legat för högt för mig den här graviditeten men minns inte hur mycket. Ska be att få kika i morgon.

Jag ska säga att jag inte är säker på värdena... Men jag hade alla gånger typ dubbelt så mycket mot vad man borde ha nyss. Jag ska se om jag kan länka till lite papper jag hittade på nätet så kan du kolla själv:

www.gotland.se/48151

Hoppas den länken funkar! 
Vet inte hur det är med din BM men min kan absolut inte såna här saker utan det får jag diskutera med läkaren när vi ses. 

Tror min Bm är lite gammalmodig faktiskt, hon vet inte så mycket om det jag frågar om och ofta så har jag bättre koll på en del saker än vad hon har. Men jag känner mig ändå trygg med henne på något vis för hon är omtänksam och ser till att ringa och ordna för mig så rätt personer kan reda ut vad det nu må vara.
Hepatos brukar det väl kallas när man får väldigt höga gallsyror, ska visst klia som sjuttsingen! Min farmor hade det med alla sina tre barn och på den tiden fick hon bli igångsatt. Vet inte hur man gör idag faktiskt. Men prata du med din BM och se om det inte finns något ni kan göra åt saken. :)

Så skönt! Alla prover är tillbaka på normalnivå och flödet var fint och lillan lever loppan där inne :D
Glad påsk!

Lagombywhy: Fan inte klokt att man själv måste hålla koll på vilka läkemedel man får ta och inte när dom kommer direkt från läkaren! Upplever öht att det är på det viset inom vården, man får tjata och säga till och påpeka hela tiden, sen kollar dom i fass eller journalen och så till slut kommer ett erkännande att ja, så kanske man inte borde göra. Uselt!

Tur att du kollade!

Beklagar innerligt din förlust! Vet hur det är då jag själv förlorade en dotter i v 37 fast för drygt 2 år sedan. Jag upplever precis samma som dig, att den här graviditeten är väldigt orolig och dramatisk och det är ett fasligt spring på sjukhuset med många ultraljud osv. Men nu måste det gå vägen för oss här! nu SKA det gå! 
Min dotter dog i magen för att jag fick havandeskapsförgiftning och HELLP-syndrom som blev odiagnosticerat. Vad hände i ditt fall?

Jag går in i v 32 i morgon, hjälp vad tiden går fort!

Fy, jag håller alla tummar och tår för dig och hoppas att allting går bra!

 

Härliga nyheter! Grattis :)

Ser att ni pratar foglossning. Det är ett ämne jag inte kan komma ifrån en endaste just nu. Min foglossning var förr bara där fram men nu har det gått till baksidan av bäckenet och det gör så jävla ont att jag knappt står ut ibland! Jag har haft diskbråck några gånger tidigare och misstänker att jag har nervskador där sedan dess och nu när bäckenet luckras upp så påverkas ischiasnerven (fast bara i ena benet) och jag kan varken ligga eller stå för att komma ifrån eländet.
Hade ett foglossningsbälte vid min förra graviditet men det gjorde ingen skillnad då så jag gav bort det. Tror inte det är någon större ide att skaffa något nu heller då. 
När jag ändå gnäller så vill jag passa på att nämna att jag har fått olidliga kramper hela nätterna! Allt nedanför naveln kan krampa och gå från sendrag till full kramp där jag inte kan röra mig på 3 sekunder. I framsidan av låret, baksidan, bakom knäet, i fötterna, vaden och mest vid skenbenet, där är det också värst smärta om krampen blir fullbordad för foten lägger sig uppåt och det gör skitont! Äter magnesium och kalcium och dricker mycket men det har ingen som helst effekt.
Så som det är nu så vaknar jag minst 10-15 ggr om natten med det här och måste ställa mig upp för att det ska släppa och ibland måste jag gå en sväng också för att få igång blodflödet. Lägg till 5 kissningar på det så kan jag konstatera att jag sover ganska illa just nu :D  Frågade läkaren om krampen men det fanns absolut inget att göra åt mer än att stå ut. Någon mer som har det så där?
I v 32 och ska på tillväxt-UL i morgon. Det ska bli intressant att äntligen få veta hur stor hon är! Läkarna tror att någon någonstans i kedjan har mätt fel för man har mätt allt från 4% under snittet till 12% över. Det är inte speciellt viktigt själva storleken egentligen men bara så man vet ursprungsvikten så man märker om hon börjar växa sämre eller växer för fort plötsligt. Och så måste man vänta 2 veckor mellan varje mätning, annars visar den inte korrekt efter vad jag förstod. Hur som helst, utöver detta så mår jag bra! Alla värden har gått tillbaka till normalvärden och jag tuffar på i graviditeten som jag tycker känns som om den går alldeles för fort framåt.

Hoppas ni har det bra i det vackra vädret flickor! 

Vissa dagar är det inte roligt att vara gravid alls, men så finns det dagar som är mer uthärdliga :) Som idag t ex. 
Allting gick bra på tillväxt-ul och det visar sig att min lilla Majken är 6% större än genomsnittet vilket ju är helt ok! Hon väger just nu uppskattningsvis 2020 gram :) (men känns som 4 kg hahaha)
Blodtryck var ännu lite högre men inte högt enligt sköterskorna och läkaren. Men jag tycker inte att det ska stiga från gång till gång när jag går på blodtrycksmediciner redan. Så innan låg jag på 130/60 konstant med medicin och de senaste veckorna har det stigit lite varje gång till 140/75. Det är ju inte så högt i sig men det känns som om jag vill hålla ett öga på det iaf för när min dotter dog och jag var dödssjuk hade jag inte mer än 150/85!

Urinen har dom sagt till mig var heeeeelt normalt nu sedan jag fick utslag för ett par veckor sedan. Men det ligger på "spår av äggvita" varje gång uppenbarligen. Jag fick reda på det när jag fick för mig att titta själv idag när hon gjorde testet bara för att, och hon sa att "det är samma som förra veckan men det är ju inom ramen för vad som är OK".

Men grejen är att jag åker hemifrån kissnödig, men kan aldrig hålla mig utan springer på toa på sjukhuset och sen dricker jag nån dricka eller något medan jag väntar och då kan jag kissa lite igen. Men det är ju som när man dricker öl på krogen, blir helt genomskinligt och väldigt "nytt" eller vad man ska säga. Så säger dom "jaa men du kanske inte har varit på toa nu på ett tag eller druckit lite dåligt". Men det har jag inte. Så nu bad jag om att få ett urinrör så jag kan ta morgonurin med mig nästa kontroll ist så får vi se vad det visar. 

Känns verkligen som om dom försöker "lugna" mig genom att bortförklara när värden stiger men det gör mig bara irriterad och har motsatt effekt och jag känner mig otrygg istället. Så försöker läkaren att undkomma att göra leverproverna på mig hela tiden och det är ju inte många veckor kvar för mig nu och det är viktigare än någonsin att dom blir gjorda. Så jag får tjata hela tiden vilket inte känns så bra.
Allting är ju lugnt just nu, men hade känts bättre om jag slapp tjata för att få den vård jag borde få och om dom kunde köra mer öppen kommunikation.
Så på valborg ska jag dit igen på kontroll. På något märkligt vis lever jag bara från kontroll till kontroll just nu vilket inte känns så apkul direkt. Jag orkar inte gå runt på stan längre eller åka på utflykt nån trevlig stans och det bara blir att man liksom sitter och väntar på nåt vis. Försöker göra saker hemma och med maken men det är mest "väntans tider". Ska se om vi inte kan bjuda hem lite folk och grilla i helgen eller åka och hälsa på nån eller nåt. Picknick kanske vore något!? Är det nån som har nån annan kul ide för att skingra tankarna? Ska bli väldigt fint väder i helgen här, mysigt!Jaaa, det är det som blir kramp hos mig. TVI! Har hållit på sedan mellan kub och RUL nån gång, pust. Jag gör som du, får ställa mig upp men inte ens då försvinner det utan man måste gå omkring. Har tyvärr inget råd att ge för jag blir inte av med mitt elände heller vad jag än provar XO