Nu har jag och min sambo tagit det första steget till att påbörja en utredning. Nästa månad ska vi till reproduktionscentrum på Akademiska i Uppsala för att lämna blodprover och få mer information. Skulle vara kul om fler som ska påbörja sin utredning och hoppas på ett plus 2014 ville följas åt!
Åh proverna idag var över förväntan! Sambons spermaprov förra gången visade ca 16 miljoner per ml, han fick lite antibiotika och någon annan medicin och troligtvis har han haft någon inflammation för idag visade spermatestet 100miljoner per ml! Wow vilken förändring!
Eija och imaginebaby mf: Jag blir också så ledsen när folk säger sånna saker. Min mamma sa typ: "Jag tror faktiskt det är psykologiskt" och "det går ju alltid att adoptera". Min vän (som blivit gravid två gånger på p-piller) sa: Jag känner flera där det blev barn när de slappnade av.
AAAH!! Jag hatar när folk säger sånt här. Jag brukar svarar att "om jag säger till dig, tänk inte på en rosa elefant, vad tänker du på då?". Jag önskar jag vågade säga ifrån mer, som du Eija.
Fick ta om prover för prolaktin och sköldkörtel eftersom proverna inte var bra första gången. Nu visade proverna bra. Min kille har typ 250 miljoner spermier och mer än hälften är snabba och bra, så det var ju kanon.
Sen spolades jag förra veckan. Det var lite obehagligt men inte så farligt som jag hade trott faktiskt. Det var när de förde upp katatern och blåste upp den lilla kudden som det blev obehagligt, blev yr också. Men helt okej ändå och vul:et visade att jag har fina äggledare och hon såg inget konstigt. Bra livmoderslemhinna, bra äggreserv.
Ja, jag borde väl vara glad och det är klart att jag är glad att min kropp fungerar som den ska men....Varför gåååår det inte dååååå????? Frustrerande. Nu ska vi på sista läkarbesöket på torsdag för att sammanfatta utredningen och göra en plan framåt. Jag vet inte vad läkaren kommer säga men eftersom inget visar på några fel med oss är jag "rädd" för att hon kommer säga att vi bara ska fortsätta försöka. Jag orkar inte leva i denna bergochdalbana mer....hopp, förtvivlan, hopp, förtvivlan...
Blomman88, imaginebaby mf: Jag tycker det är väldigt jobbigt att min sambo är så himla positiv och jag känner mig helt sänkt. Jag tror det är en kill och tjej grej. Men när han inte är ledsen som jag är känns det som att han inte vill detta lika mycket på något sätt. Jag vill inte att vi två helt ska gå under jorden självklart men jag önskar att han också var ledsen ibland. Nu drar jag mig för att visa mig ledsen alltför ofta för jag vill liksom inte sänka honom heller. Men han säger att jag får vara ledsen med honom och han försöker vara stöttande men det funkar typ inte när han inte verkar ledsen eller oroad själv...
Madelene85: eftersom ni har problem med att bli gravida och faktiskt går på utredning för det så tror jag inte att ni INTE blir erbjudna hjälp när utredningen väl är avslutad. Har aldrig hört att de skulle säga att det bara är att fortsätta försöka! Det vore ju hemskt! När det gäller hur män och kvinnor visar sina känslor så tror jag iaf att min man är ledsen men att han gärna inte vill visa det, har dock förklarat att jag vill att han ska kunna visa det för annars känns det som att han inte vill lika mycket som jag, men han slår bara bort de tankarna och säger att han tycker det är jobbigt. Har börjat fundera på att han kanske är så positiv för att försöka hålla "sorgen" borta. Jag vet inte faktiskt.. jag kan inte hålla den glada masken på särskilt länge och flera gånger under dagarna så går jag undan och måste samla mig för att inte bryta ihop helt.
Skönt att höra, då hoppas jag vi får en hoppfullt förslag på behandling imorgon :)
Jo, det är säkert så att männen också är ledsna men vill säkert vara starka inför oss... Jag önskar också att han kunde visa sig ledsen så hade inte jag kännt mig som ett jobbigt vrak hela tiden. Jag lider med dig...jag kan börja gråta utan anledning, vilja gå undan, dra mig undan sociala kontakter och känna sån avund när jag ser kvinnor med gravida magar. Det är riktigt jobbigt. Jag hatar ovissheten...jag vill bara veta om vi kan få barn eller inte så har jag något att förhålla mig till. Då kan jag vara glad eller sörja. Nu är det bara vakkum och det är nog det jobbigaste :(
Min sambo har ju redan tre barn, så jag kan inte tänka mig att det är samma sak för honom. Dessutom har vi ju ett X i bagaget så hans simmare fungerar ju uppenbarligen...
Hej,
Jag tänkte bara ge er lite hopp om framtiden. Det behövde jag när jag själv satt i den där "snurran" med mediciner osv.
Min man hade inga simmare i sin utlösning, så vi fick göra biopsi och hittade fåtal. Alltså inga 1,3,4,5 eller 7 miljoner som alla pratar om... utan FÅTAL(=3-4st). Vi trodde aldrig att det skulle gå vägen så vi hade inte så stora hopp och att lyckas på första försöket var det ju knappast tal om, det har vi ju läst om. Många tårar har fällts kan jag säga.
Fick tillbaka ett "fint" exemplar och ett till frysen.
....och nu sitter jag här i v.26, vi lyckades på första försöket!
ViLyckades: Stort grattis! Blir alltid på bra humör av att läsa om andra som har haft det svårt och lyckats. Unnar er det så himla mycket. Ja miljoner, det har min man. Över 250 och de flesta av bra kvalitet. Så problemet ligger "bara" hos mig. Det är troligtvis min endometrios som ställer till det.
Nu väntar jag på mens igen, ska komma vilken dag som helst. På mensens första dag ska jag ringa och boka tid för spolning, och förhoppningsvis så kommer jag få en tid på dag 7-8 i cykeln. Ni som har gjort spolning, fick ni några smärtstillande innan? Jag är så hemskt nervös och rädd för att det ska göra ont. Jag vet inte om det beror på min endometrios men många gynundersökningar har gjort ont eller var obehagliga för mig. Cellprov som inte ska göra ont, gjorde ont och även VUL, när apparaten trycktes upp mot äggstockarna, var riktigt obehagligt.
Eija: Jag fick ta en antibiotikatablett och två alvedon innan spolningen. Upplevde det lite obehagligt, men mindre jobbigt än den mensvärk jag brukar ha. Hade lite ont efteråt och lite lätt yrsel men åkte direkt till jobbet och det gick bra.
Vår utredning är klar nu och visade ingenting som borde göra det svårare för oss att bli gravida så det är kluvna känslor. Vi har tagit IVF-blodprover och kommer ställas i kön på Karolinska Huddinge. Vår läkare sa att det bara är 3-6 månaders kö där nu, nån annan som har koll?
Jag håller verkligen med om det där med att folk säger att man ska slappna av och inte tänka så mycket, det är så himla irriterande och sårande!
Eija: Jag tyckte att spolningen gick bra på det stora hela, men hade ont just när de spolade (eller tryckte in vätskan liksom). Det var ingen långvarig smärta alls, det gick över så fort de slutade spola. Det kommer säkert gå bra! Var inte orolig, jag tog 2 panodil innan.
De hittade en polyp eller skiljevägg i min livmoder så den ska opereras bort 31/3. Det är jag nervös för... Men det ska väl gå bra. Allt annat såg bra ut, äggreserv, äggstockar osv.
Lycka till med spolningen!
Va igår med min man till karolinska i Huddinge så han fick lämna spermaprov. Får svaret ganska snabbt om 2-5 dagar, sen väntar åter en remiss tillbaka dit, hoppas det inte tar så lång tid bara.
Barn2011: det var ju en kort väntetid om det stämmer! Ska höra med nån där när jag har fått remissen dit!