Blivit lämnade för en annan, hur överleva?

Hej ts!
Tycker så synd om dig just nu!
Vet hur fruktansvärt det känns, världen rämnar o man vill dö för det gör så ont.
Jag har varit med om det också, Efter 10 år tillsammans lämnade han mig för en annan.
Han ville aldrig ha barn o när han gick var jag nästan 38 år (o hade längtat efter barn länge)o hon den nya hade ett barn, bara det gjorde så himla ont.
De hade träffats i några månader innan han berättade...det var så ofattbart...så oväntat...så chockartat.
Dessutom måste jag se de bägge nästan varje dag för vi jobbar på samma ställe.
Jag grät o fick svårt att andas, gissar att det var någon slags panikattack mitt i natten...rasade i vikt...
Men jag pratade öppet om allt med flera nära...älta o prata o gråt...det måste ut...provade kurator/psykolog också som arbetsgivaren skickade mig på. Det var bra men då förstod jag inte det.
Månaderna gick o sakta började jag se framåt o inte bara överleva dag för dag.
Men det finns en sorg kvar, över hur det tog slut, att vi var så nära varandra i 10 år o så plötsligt ingenting, att det kan bli så...alla minnen...all kärlek...som han bara trampade på.
Jag kan inte förstå hur man kan göra så...först gör man slut o bearbetar det, sen träffar man en ny...
Henne kan jag aldrig förstå, hon som visste om oss o kände oss bägge, hur kan man inleda ett förhållande med en upptagen man?! Det går inte att förlåta.
Det faktum att han är bonuspappa , han som aldrig ville ha barn, gör förstås extra ont.

Började dejta på nätet o träffade till slut min nuvarande sambo. Jag är så lycklig nu, det är snart 5 år sen allt hände
Jag är gravid  o hoppas att det äntligen ska bli barn för oss (efter många missfall längs vägen)

Livet blir bättre, det blir lättare, du kommer må dåligt ett tag, men sen vänder det o du har din son.
Ta hand om dig!
Kram

Jag vill också berätta min historia. Den kanske ger lite tröst om att det blir bättre. Men man måste gå genom sorgens alla faser för att kunna resa sig.
Min man sen 12 år tillbaka sa en dag att han ville skiljas. Vi sålde våran br och köpte varsin. Efter ett halvår sa han dock att han ville försöka igen. Jag gav honom chansen, för vi har två barn. Men det varade inte länge, undefär efter 4månader sa att igen att han ville vara fri. Jag flyttade, och accepterade det för känner han så så är det ju inte mycket man har kvar. Det gick ganska bra tills jag nu i höstas fick veta att han hade lämnat mig för en annan kvinna. Allt började om igen, jag gick ner ordentligt. Slutade äta, kunde inte sova, panik på nätterna, svårt att andas, ja , du vet. Kunde inte förstå hur han kunde, varför berättade han inte? Kvinnan han träffade var ingen lätt fall heller utan psykiskt sjuk, förbjöd honom umgås med mig, träffa mig. Lovade döda sig själv, krocka med bilen, skär sig osv. Dessutom hade hon dolt för honom att hon var gift. Jag upptäckte det och då fick jag hennes ilska över mig. Till sist hotade jag honom att om denna kvinna är kvar i hans liv, så får han ge mig ensam vårdnad för de ska inte behövas bli utsätta för en sådan ostabil sjuk person. Kvinnan smsar dygnet runt, vägrar släppa han. Dyker upp mitt på natten och undersöker om han har en annan där… 
Men tack vore henne fick jag krafter att gå vidare. Har börjat dejta och tycker att livet är kul. Och jag vet att han kan välja vem han vill men våra barn ska inte leva med en sån manipulativ kvinna. 
Så det går över, oavsett hur tufft det är just nu! Kram

Jag vill tipsa om boken "It's called a break-up because It's broken" skriven av Greg Behrendt (som också skrivit boken "dumpa honom - he's just not that into you"). Boken är på engelska, men den är lättläst. Finns att beställa på bl.a Adlibris. Korta kapitel med tips och historier om hur andra har haft det vid separationer. Jag tyckte boken hjälpte mig i alla fall.

Det har gått ca ett halvår efter att min fru lämnade mig. Två barn ihop hus osv. Hon hade ny man direkt osv. Sakta börjar det släppa, har börjat kunna se och känna de positiva sakerna som kommer i mitt liv. Har en bit kvar men sakta börjar det bli bättre, de djupa tankegångarna är inte lika långa längre. Det är lättare nu att inte gå in i dem lika hårt som där du är. Det går upp och ner, kommer göra det en tag till men det är längre imellan. Har varit precis där du är, alla tankar. Du kan inte tro det men man känner glädje igen, glädje utan en tanke på det gamla. Visst verkligheten slår till efteråt men helt plötsligt blir du glad för att du nyss kände glädje :). Där är jag nu och tror att jag kommer må bra igen sakta men säkert.

Älta, prata, gråt och prata igen så mycket du orkar. Sen gör du det igen å igen, det hjälper. Är du trött lägg dig å vila, det gäller att bara tänka på dig själv så du orkar. Tog ett tag att fatta det men det kan bli kämpigt annars. Jag pratar med kurator, det har varit toppen för mig. Har även insomningstabletter och lätt ångestdämpande tabletter. Kan rekommendera det om du inte kan stänga av hjärnan. Behöver inte pillerna längre men under det värsta va dem bra att ta till. Skriv här så mycket du orkar, det gjorde jag och det är en bra ventil. Klyschan att göra saker som du mår bra av funkar faktiskt men det tar tid. Du måste låta detta ta tid för det är något fruktansvärt att gå igenom. Trodde inte jag skulle säga detta men det blir bättre. :) Jättestor kram till dig

För 10 år sedan var jag med om det du berättar. En mardröm. Helt vidrigt. Han hade en annan och ville skiljas. Folk sa till mig att sluta hoppas och istället skaffa mig ett annat liv. Jag började äta antidepressiva för att klara vardagen och vara mamma överhuvudtaget. Mitt viktigaste råd till dig är att ta hand om dig själv och din hälsa och framförallt: du och din partner bör gå i familjeterapi. Kommunerna har sen servicen. Vi betalde bara 100 kr per tillfälle. Tack vare denna terapi, hittade vi tillbaks till varandra och lever ihop. Han ville aldrig Siljan sig. Otroheten var ett symptom på allt som var dåligt i vårt förhållande. Jag mår jättebra i dag och har blivit starkare och mindre naiv av vår kris. Alla som har barn och separerar måste gå i familjeterapi. Sörj, var arg, prata men agera. Ring kommunen redan i morgon. / Kram och lycka till!

Hej, Är där du är nu ungefär, ligger några månader före. Skulle gärna komma i kontakt med dig. Då vi verkar hanterat detta liknande, d v s bär alla känslor på utsidan. Skicka gärna ett meddelande så kan vi kanske stötta varandra i detta...

Nä hörrni, det här går inte så bra för mig. Kändes helt ok där ett tag, tänkte att det här kommer jag att fixa men nu har allt blivit otroligt tungt igen.

Saknar mitt ex så att jag går sönder. Det är så otroligt ensamt. Försöker koncentrera mig på skolan men det är så svårt, min hjärna funkar överhuvudtaget inte. Ser henne på stan ibland, strålande vacker. Det gör otroligt ont. Han är också jätteglad och ser lyckligare ut än han någonsin gjort med mig. Och jag är ett ras, Missförstå mig inte, jag vill självklart att han ska vara lycklig. Men det gör ont. Nå så in i,

Vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jag träffar vänner, tränar, försöker plugga, försöker göra roliga grejer ed in son. Men inombords står jag helt still. Ni kloka, vad kan jag göra? Är det bara tiden som är medicinen? Jag står inte ut.

Skriver varje kväll tre saker som jag gjort bra under dagen och tre saker jag är tacksam över. Försöker jobba bort min känsla av att vara så totalt värdelös. Men det år ju sådär det också.

Ni hör ju, gnäll och gnäll. Och mörker och elände.

Hej därute, ja är en man på 67år har gått igenom ett hlvt. min särbo sedan 7 år bara lämnade mig med orden "jag står inte ut här längre inga vänner och du förstår mig ändå inte". Detta hände vid frukostbordet en morgon för tre månader sedan. Hon bara lämnad bordet och tog tåget hem har inte hört av sig sedan dess. Jag blev fullständigt chockad. Till saken hör att vi var helt överrens om hur vi skulle ha det. Vi skulle vänta lite till innan vi ev. flyttade ihop.
Jag bor i ett litet samhälle i sydöstra Småland hon bor untanför Malmö.
Vi hade aldrig ngr gräl utan hade väldigt trevligt tillsammans.
Jag bor i eget hus hon bor i en liten lägenhet.
Jag förstår inte att man kan vara så oärlig och inte tala om hur det verkligen ligger till med vårt förhållande.
Varför kan man inte vara ärlig och uppriktig när man är i ett föhållande
Jag är pensionär och går och ältar detta dag ut o dag in.Dessutom bor jag ensam i mitt hus.Mina bästa vänner har tyvärr gått ur tiden så jag är ganska ensam.

Det har gått så långt att jag har hamnat i en mycket svår livskris med panikångest och svår depresion.
Jag går hos psykolog och jag knaprar nervmedecin men tyvärr så har tabletterna gjort mig än sämre.
Livet känns hopplöst.  Varje morgon är en kamp för att överhuvudtaget komma upp. Vill bara dra täcket över mig och fösvinna.
 Snälla finns det någon därute som har ngn liknande händelse som kanske kan ge mig lite tröst och lite kloka ord.
Jag vill inte leva ensam i livet och frätas upp av ensamhetsspöket. 

skönt att höra att man inte e ensam

Det är fruktansvärt att bli lämnad. 
Ännu värre att den som lämnar bara går utan att vända sig om, eller ens bry sig om vilket helvete man hamnar i.
Har haft en relation i två år, och trots att jag älskat förr, så blev det här den stora kärleken. Aldrig har jag älskat så genuint och jag har gjort allt, allt, allt. Gett honom allt vad jag består av.
Han lämnade mig för snart två månader sedan, och mitt liv har brakat fullständigt samman.
Lever med självmordstankar och det slutade med akutintag på psykiatrisk avdelning. Utskriven idag efter en vecka utan någon egentlig hjälp, och klarar stunden med starka tabletter.
Jag har bett och bönat på mina bara knän, men han vill absolut inte och har blockerat mig på telefon osv.
Det märkliga här är att jag är så himla snäll, ger allt av mig själv, och hjälper och stöttar alla andra. Godhjärtad till max, och så blir man behandlad såhär.
Har definitivt börjat tvivla på medmänsklighet och omtanke.
Nu när jag är i nöd, så lyser alla med sin frånvaro; jag som alltid ställt upp för alla.

Jag förstå inte heller hur jag ska överleva. 

Hej tårarna rinner... Min man sen länge vet inte om han älskar mig längre, jag har frågat om han har träffat någon annan men nej säger han. Jag förstår precis hur du känner dig. Jag läser mkt om andras livsöden och ibland känner man sig stark som just nu :) men mestadels ledsen. Det räcker med att någon ytligt bekant man springer på frågar hur allt är så känns det som om marken öppnas tårarna stiger och man kämpar för att svara BRA.... Men vi ska klara oss, brukar försöka tänka att det är hans förlust...han är inte speciellt perfekt. Många många styrke kramar till dig!!

Hur har det gått för dig?