Blivit lämnade för en annan, hur överleva?

Bättre..nja..jo på sätt o vis. Det har med tiden blivit annorlunda kan man väl säga. Jag mår ännu långt från bra och jag försöker skapa ett nytt liv dag för dag.. Tyvärr var det så mkt mer som gick i stöpet tack vare att jag gick ner mig så vägen mot nåt bra känns väldigt lång. Känns som att jag står på noll. Hade allt, har nu inget. Berättar gärna mer om du vill inboxa.
Precis som ni så gick vi i parterapi och där satt han o visste vad han sysslade med men framstod som den bättre parten i vårt förhållande. Vi gick dit efter också ett par gånger men sen sket han i det.
Efter 4 månader från att jag var på akutpsyk fick jag en tid till en terapeut som jag träffar nu. Det är sådär och jag pratar mer med min bästa väninna.
Tänker ofta att det finns karma, och att what goes around comes around, så att den stora skada han åsamkat mig med sina lögner o svek kommer att komma ifatt honom nån gång.

Ta lärdom av vad du har lärt dig nu och var mer medveten i nästa relation.

Ett sätt att vara snäll mot dig själv är att inte trampa och trycka ner dig. Tillåt dig att göra misstag för det är misstag som delvis lär oss ett och annat.

Ni två passar inte ihop längre, så släpp honom. Han är inte bra för dig så du ska börja vara öppen för att träffa någon som är helt rätt för dig.

Ni är så snälla som svarar mig. Det känns lite bättre om så för någon minut när jag läser det ni skriver.

Ikväll träffades vi för att prata ut, typiskt skitdålig idé. Vi är på två helt olika platser, han- nykär, jag-kris.
Jag drog på hela registret med gråt och de klassiska " vad har hon som jag inte har?" "vad kunde jag gjort annorlunda?" och håll i er nu "jag kan bättras" Men va! Slå mig! Den ångrade jag i samma sekund som den lämnat mina läppar.

Så ja, en orgie i förnedring och konstigt beteende från min sida. Det enda som kom ut av mötet var att jag mådde ännu sämre och fick det ännu mer bekräftat hur över han är mig och hur kär han är i miss modello.

Jag har skrivit en lång lista med all skit han gjort mot mig för att påminna mig själv om att det är något bra att han är borta. Sen läser jag den och känner mig stark i en min ungefär då jag hör hans ord i in skalle "hon får mig att vilja förbättras. Jag ska ta tag i mina problem och bli bättre". I 8 år kämpade jag med hans skit och försökte stötta och hjälpa, fick bara mer svek. Sen kommer den här damen (som tydligen funnits med till och från i 10! års tid) och då jäklar duger det att kavla upp ärmarna och ta tag i alla problem, Jag börjar bli lite arg iaf, det känns bra.

Herre gud gå inte dit och förnedra dig själv mer, den ende du straffar är dig själv. Så denna kvinnan fanns med i bilden innan TS jo jag tackar jag. Man kan nog lugnt påstå att hela relationen bygger på en enda stor lögn.
Ta ut din ilska slå på en kudde eller något liknande du har rätt att vara arg som ett bi.
Ta en vecka och agera ut sen börja bygga ditt nya liv...

Hon har inte funnits med på så vis att de varit med varandra (vad han säger) men han snackade om någon stark dragning, kemi varje gång de träffats..bla bla bla, jag gick till mitt happy Place i skallen när han malde på om deras kemi.

Jag ska sluta förnedra mig inför honom, det räcker nu. Jag är tillräckligt manglad som det är. Allt känns så overkligt. För lite mer än en vecka sen låg vi bredvid varandra och pratade om vart vi skulle resa i vår. Nu sitter jag här, ensam och försöker göra allt för att inte tänka på de två tillsammans.

Ja tufft läge för dig TS, men på sätt och vis tur att det kom fram nu och inte om si så där 10 år, då hade det blivit än värre. Ja men man måste ändå vara ärlig. Jag har full förståelse för att han kan ha dessa känslorna attraktionen och personkemin med henne, det är inget fel alls. Men man måste då vara ärlig nog att inte "köra dubbelt" för då för han ju dig som han lever med bakom ljuset vilket känns högst oseriöst.
Känslorna fullt ok, men sättet det görs på är vidrigt. Jag hoppas TS Tids nog skall kunna komma över detta trauma och bli lycklig på nytt.

Det är tufft ett tag men det är alltid ett misstag att racka ner på någon man har varit nära länge och vars familj man varit en del av. Det mår man sämre av tillslut. Det är så väldigt enkelt att förminska en person i efterhand och att låtsas för sig själv att allt var skit, men man har lite skyldighet som medmänniska att se det goda i andra och ha lite överseende.
Försök att hitta de goda i de ni hade under åren när du tänker tillbaks så kommer du mycket lättare finna acceptans och styrka att gå vidare, skulle du må bra om han målade upp en hemsk bilda av hur du var? Speciellt om ni har ett barn ihop så bör du slänga/elda upp den där listan - tro mig. 

Hej TS!

Jag var med om en liknande separation för tre år sen. Råkade en kväll se ett sms på hans telefon och sen rasade hela världen ihop. Jag hade inte heller någon egen familj och jag trodde att jag skulle dö av all ångest. Jag gjorde också samma som du, grät, gick ner i vikt, ringde till honom och bönade och bad för att han skulle komma tillbaka, jag ältade hela vårt förhållande och allt han sagt 1 miljon gånger och jag lovade honom att förändra allt han inte tyckte om hos mig bara han kom tillbaka.

Jag var helt förkrossad, medan han var lycklig och nykär och mitt i detta satt vår stackars två-åring.

Hursomhelst så gick det över till slut. Man bara vaknar en dag och så plötsligt så känns det inte lika mycket längre. Att det kommer att komma en sån dag känns dock helt obegripligt när man är mitt i sorgen.

Nu har det iallafall gått tre hela år sen dess och jag har kommit vidare. Det hade jag gjort redan för 1,5 år sen till och med. Jag kan fortfarande emellanåt komma på mig själv med att jämföra mig med henne, men så kommer jag på att hans åsikt inte berör mig och bara släpper det. Nu hade jag visserligen väldigt 'tur' då hans familj vägrade säga upp kontakten med mig bara för att det tagit slut, men det kan säkert ordna sig för dig med. Det kommer vara skitjobbigt i vad som kommer kännas som en evighet, men det blir bättre och man kommer över det och att bara veta detta kan vara tröstande.

Bara fortsätt överleva så blir det bättre med tiden, lovar!

Lider med dig ts, den smärtan vill man inte att sin värsta fiende ska erfara.

Nu var det inga barn med i bilden men min fd sambo bedrog mig under ett par månader. Allt uppdagades då jag inte fick något vettigt svar om varför han ville att det skulle vara slut när han under den senaste tiden varit supergullig emot mig (nu vet jag, dåligt samvete). Kvällen innan jag skulle flytta tog jag helt enkelt och läste hans sms på telefonen han "glömt" hemma. Käftsmäll och med den käftsmällen följde månader av extrem sorg. Jag kände även på mig att det fanns andra bevis, så jag läste hans mail. Där

Stod det utförliga saker om mig och vår relation till tjejen han bedrog mig med. Samtidigt som han bedyrade sin kärlek så öppet till henne.

Hur gick jag vidare? Jag gick ner mig fullständigt. Panikångest om nätterna så när jag väl somnat vaknade jag av ren panik. Ångest dagtid, självmordstankar, drack mig full flera ggr i veckan, fixade inte jobb och studier.. En festkväll kände jag redan på morgonen att kroppen inte orkade mer, på kvällen när alkoholen slog till förlorade jag medvetandet i en ångestattack så blev körd till psykakuten då jag blev inlagd under natten. Sen rullade det på fort med psykolog, medicin och orden "du är inte deprimerad, du lider av djup och svår ångest".

Det tog tre år innan jag gick vidare, vilket jag gjorde då jag träffade min nv sambo som jag väntar barn med. Men varje år då det närmar sig årsdagen blir jag ledsen, inte så ledsen att jag faller samman, men så ledsen att jag tycker synd om den tjejen som gick igenom den prövningen för det gjorde så jävla ont i varenda del i kroppen.

Mitt tips till dig är att låta tiden ha sin gång och gråt för all del i världen. Gråt i duschen, gråt ut bland vänner/familj och håll inte dina känslor för dig själv. Efter att jag hamnade på psyk den där natten berättade jag allt för mitt ex och han blev nog chockad. Jag levde på med en lycklig fasad inför honom, "det gjorde inget att du bedrog mig bara du blir lycklig" (bullshit). Sanningen gör ont för dom att veta men fan så mycket ondare för oss att bära på. Med det inte sagt att man ska lägga allt på dom, men man kan ändå vara tydlig med att man blivit sårad.

Tänker på dig, och sörj.. Det är viktigt.

Jag vill börja med att förtydliga varför jag skrivit en lista. Det är en akut hjälp här och nu för att få mig att inte skena iväg, han har varit väldigt dålig i den här relationen. Alkoholproblem, lögner, otrohet och lagt all skuld på mig. Min självkänsla är på botten men ändå sitter jag nu och förskönar relationen och har panik efter något som inte var så bra när det varade. Självklart ska jag inte smutskasta honom eller utveckla något hat, listan kommer att kastas sen. Men jag försöker hålla skallen hyfsat realistiskt.

Vad jobbigt att läsa om hur ont ni också haft, gråter som en bebis när jag läser det. Många vänner säger åt mig att min reaktion är helt uppåt väggarna eftersom ingen är förvånad över att jag blir lämnad såhär och att jag borde vara glad för att jag slipper honom. Men hela min kropp och själ saknar honom. Och jag tänker tvångsmässigt på de två tillsammans.

Jag låg och grät till kl fem imorse och nu ska jag försöka jobba i några timmar. Har sjukskrivit mig resten av veckan men de lyckades inte få in en ersättare nu på förmiddagen. Så jag ska försöka ta mig igenom förmiddagen och överleva tills kl ett när jag har samtal.

Jag trodde inte att man kunde bli såhär paj pga en annan människa.