Anonyma viktklubben

Grattis och vad roligt att du lyckades klara det trots att det var psykiskt jobbigt. Jag tycker att du ska vara riktigt stolt över att du vågade trotsa din egen rädsla och andra blickar och ta med dig denna styrka in i nästa mål  

GRATTIS! Underbart! Du ska vara jäkligt stolt över dig själv!!! Du förtjänar att vila, men försök även ta det som en kick, du gjorde något du kanske såg som omöjligt för ett år sedan, men nu har du gjort det! Vilket framsteg :) 

Du gjorde det och klarade ditt mål! blir ju alldeles rörd till tårar av att läsa om din otroliga framgång. 

Själv var jag och provade ut en ny bh igår, den gamla har blivit för stor. Funderar på om jag ska ta mig till optikern också och prova ut nya glasögon. Har inte gjort det på många år så känner hur jag går och kisar för att kompensera för en troligtvis försämrad syn. Dessutom har ansiktet smalnat av sen jag köppte dessa så de är nu för breda och kasar ner på näsan hela tiden. Så tycker jag gjort mig förtänt av nya. Ser det som en belöning snarare än vad det egentligen är ett behov av att köpa nya ;) 

Det är sjukt bra! Belöna dig själv ordentligt, det förtjänar du verkligen! 

Jag är lite i obalans. Delvis har jag gått på kortison som resulterat i viktuppgång (4kg på 2 veckor yay...), blev så less att jag slutade och får dö av pollenallergin hellre än att gå upp mer. Samt igår blev jag matförgiftad av en nektarin. Så har precis börjat äta igen men har ont i nästan hela kroppen och orkar inte göra mycket, suck. Men men. Får väl vila och komma igång igen när kroppen orkar.

Hej på er! Länge sen jag skrev här men det var mest för att jag tröttnade på familjeliv. Var tvungen att ta en paus från forumet i några månader.... Jag har tagit det lite lugnare med viktnedgången också. Stod kvar på ca -10 kg i någon månad medan jag fortsatte träna mycket på gymmet men åt lite friare. Jag ville ge kroppen en återhämtningsperiod och stå still i vikt. Sen några veckor har jag satsat på viktnedgång igen och nu är det -13 kg på vågen. Satsar på 65 kg till mitten på september. Det är 9 kg till så det ska väl gå.

Jag tror jag har gått ner ungefär från 44-46 i strl (beroende på butik...) till 38-40/42. Har lagt upp massa kläder på vinden... Idag köpte jag en top på h&m i strl 40. Kändes bra! H&m har ju rätt små storlekar :)

Hoppas ni är några till som är aktiva här inne fortfarande och att det gått bra för er alla!

Hänger kvar här än men läser mest. Har gjort 2 st stötvågsbehandlingar av mina njurstenar än så länge och hoppas att det ej blir några fler. Träna kan jag inte göra då jag har ont och går på smärtstillande. Det enda positiva med det hela är att jag ändå lyckats gå ner i vikt. Väger numera 84 kg, vilket jag inte gjort på flera år :D

Kul att höra att ni hänger kvar. Jag kämpar på jag med. Händer inte så mkt med vågen längre men går iaf inte upp. Har börjat fundera på vad som ska bli ett bra mål inför hösten för här så fortsätta kämpas ;) 

Jag har gått upp 10 kg o har svårt för att komma igång igen.
Jag har ingen ork över till mig själv.
Har ett ex, pappa till mitt barn, som i sin diagnos riktiga suger ut mig o vårt barn påverkas så hemskt negativt. Jag har såna skuldkänslor för att jag inte orkar.
Jag har helt tappat livslusten o det är jobbigt att erkänna det för mig själv.
Jag är helt ensam o måste klara av att bära o bolla med allt.
Hade behövt någon att luta mig emot o få en kram med orden...* du är inte ensam*.........
Men jag kämpar på för att ge upp finns inte kartan.

Jag tror du behöver någon professionell att prata med, kanske en samtalskontakt genom landstinget, en terapeut eller kurator? Någon som kan ge dig verktygen att handskas med dina tankar och lära dig hur du styr om dem i rätt riktning igen. Du har ju kommit långt så det är jättebra att du inte tänker ge upp!

Själv går jag på semester idag. Ska bli en semester utan massa unnande. Alla somrar har jag unnat mig mera vin, mera glass, mera onyttigheter, så en sommar utan unnande kan jag uthärda! Dock tänker jag inte bli helt asketisk, ikväll blir det ett glas rosé på uteservering för att fira semestern :)

Jag träffar en tjej från öpppenvården, psyk, men hon verkar inte förstå mig.
O nu sista tiden är allt så inriktat på att jag ska kunna gå ut så jag kan börja arbetsträna. Har varit sjukskriven i över 6 år nu o det är ju först nu sista året som jag fått någon sorts hjälp.
Vet inte om det är så, men jag upplever det som att vi är för nära varann i ålder, så våra träffar blir som en stor misslyckad soppa.Hon vill att jag ska kunna göra så mycket på kort tid o jag pressar mig o sen när hon gått, så är jag så slut på alla nivåer att jag orkar inte kämpa mot matdemonerna. 
Hur sjukt det än låter.
Nu är hon på semester, men jag ska försöka sen att prata om detta med henne.
får se hur det går å jag är så fruktansvärt konflikträdd o mår så dåligt av att konfrontera eller ens säga vad jag vill.