någon som sagt ifrån sig umgänge?

Du säger att barnen far illa hos mamman och nu vill du överge dem helt? För att du vill leva ditt liv? Stackars barn, de förlorade verkligen i föräldralotteriet.

Ja dom måste ha gjort de. Uppenbarligen duger jag inte till pappa och i mina ögon duger inte hon till mamma. Hur ska jag hjälpa mina barn?

Ja, jag vill oxå ha ett liv i de hela, som de är nu kan jag inte gå på jobbet ordentligt då de är möten å möten å möten, jag har alltså inte längre råd å hämta å lämna barnen utan tankar på kredit. Jag granskas hela tiden och gång på gång får jag smällen i magen att barnen inte ska bo hos mig, trotts allt dom utsätts för där hemma. Vad ska jag göra?

Hur gamla är barnen? Soc SKA lyssna även på barnen. Spela in det dom berättar om sina hemförhållanden hos mamman och spela upp det för din advokat. Inte för soc till att börja med.

Varför tycker de inte att det är lämpligt att de bor hos dig?

Hur som helst ge aldrig upp dina barn.

Såg inte hur gamla barnen är?
Men känner du att barnen far illa både hos dig och mamman så är det bättre dom får det bättrehos ngn annan foster familj eller hos farmor farfar/mormor morfar?
Barnens bästa Först!!!
Bor dom hos morfar typ kan du ändå ha en bra kvalitets kontakt med dom?...

Hela jäkla soc kontoret är partiska och jag har Gått med frivilligt på att placera dom men de hjälper inte för de är ingen fara att bo där tycker dom som är kompis privat med henne, i rätten går dom på va soc säger. Hon är alkoholist och är våldsam å elak mot barnen, jag har gjort allt jag kan. Dom har som tur är en moster som dom är mkt hos, när dom kommer till mig säger dom att de skulle vara enklare om dom inte kom för mamma dricker mer när dom varit borta och kommer hem igen..

Jag är i färd med att säga upp umgänget med mitt barn. Jag orkar inte med moderns alla påhitt, påhopp, lögner. Hon stack med vårt barn när det var nyfött och har sen dess motarbetat mig i allt i syfte att i min kontakt ska bli så dålig som möjlig. 

Vi har varit på samarbetssamtal där hon sitter med armarna i kors och säger nej till allt som hon inte får bestämma. Jag tröttnade och kontaktade ombud och gick till TR som prompt skickade tillbaka oss till FR för vidare samtal och jag orkar inte mer nu.

Jag känner mig helt överkörd och betraktad som någon slags gäst i mitt barns liv som bara fåt finnas där i syfte att mamman ska kunna köra med mig och bestämma över mig lite som hon vill. barnet har dålig kontakt med mig pga hur umgänget har sett ut så jag hamnar i en sits som jag inte på något sätt kan styra över utan istället blir mitt umgänge de timmarna i veckan då mamman kan fortsätta köra med mig precis som hon gjorde tidigare.

Stöd från FR eller TR får man bevisligen inte som man, jag har hela tiden försökt hålla god ton och har inte sagt ett ont ord om mamman i någon slags förhoppning om att det ska ses som positivt alltmedan mamman spyr ur sig anklagelser mot mig om hur värdelös jag är så tolkar hon allt som att jag inte "klarar av".

Haha, du behagar skämta. Ingen vettig förälder resonerar så.

Menar du mig eller TS? Det går inte i ord att beskriva vad som försigår och barnet är så pass litet då jag uppenbarligen bara var en donator för mamman som stack två dagar efter att barnet var fött och nu gör allt för att stänga mig ute medan jag kämpar för att vara delaktig. Man når en gräns för vad man till slut pallar, särskilt om man inte känner att man har stöd eller förståelse från byråkrat-sverige.

Jag tycker vi har ett gemensamt ansvar oavsett om vi lever ihop eller inte. Det gör uppenbarligen inte hon. Där står jag med ett spädbarn i famnen, utomhus, i mörkret och regnet. Jag ska stå och kämpa för varje liten skärv med tid jag kan tilltvinga mig medan hon hånskrattar mig i ansiktet. Det är inte bra för barnet att ha det så här.

Det är en komplicerad situation som inte lämpar sig att skriva här. 

Det är inte ni som är viktigast, det är barnen. Men visst, barnen har det nog bättre utan er.