någon som sagt ifrån sig umgänge?

Ja det är ju det jag gjort. Slutat vika mig alltså. Men det är också fel enligt dig. Det är inte synd om mig, var har jag skrivit det. Det är synd om barnet och jag önskar jag hade andra verktyg att använda mig av för att få till ett normalt  umgänge.

Men så länge jag åker dit utan att knorra och går med på alla de krav som mamman ställer upp så finns det ingen som bryr sig. Nu har jag slutat gå med på de kraven och kommer kräva ett normalt umgänge för barnets skull, men konsekvensen av det på kort sikt är att inget umgänge kan komma till stånd.

Så det du säger går för mig inte riktigt ihop. Det är fel vad jag än gör.

Jag kan inte förstå hur dessa pappor kan upplevas så provocerande. Jag kan se i deras beskrivning hur de efter förmåga kämpar och strider för sin rätt till sina barn och barnens rätt till en trygg uppväxt och fungerande relation till båda sina föräldrar. Och ja, ja har och också fajtas med ombud, familjerätt, kurator och annat otyg. Tro inget annat. Jag har inte många råd att komma med men försök att inte ge upp era barn. Försök leva också så att livet blir mer än bara strid. Någonstans måste man ladda energi för att orka, jag kan förstå känslan av att bottna i sina känslor och känna att kraften rinner ur kroppen och att man inte ser så någon framkomlig väg. Ljus, kraft och kärlek till alla som strider för sina barn .

Men du gör ju inget, har du anmält detta? Har du gått till cheferna och påpekat det?

Gör något för bövelen, sluta spela martyr. Vartenda inlägg osar martyrskap från din sida.

Anmält vad?

Jag är där själv och kan påstå vad som helst men vad spelar det för roll då hon och hennes familj säger, nej men så är det inte, det har aldrig hänt.

Då framstår jag som den märkliga som slänger ur mig grundlösa anklagelser. jag vet inte vilka alternativ man har när det kommer till sånt här, jag är ny på hela tvist om barn frågan.

Men det är väl att göra något att söka råd när man inte längre vet vilken väg man ska gå? Vilket han gör genom detta forum. Jag förstår inte hur du kan vara så oförstående och anklagande mot någon som tydligt och klart vill det bästa för sitt barn (och sig själv förstås). Känner du inte att du kritiserat nog och kan lämna plats åt de som vill hjälpa istället?

Vilka vi?

*Är det mer än 10 mil dit brukar det rekomenderas att boendeföräldern hjälper till att betala

*Man kan själv ringa BVC och kolla upp vad barnet har för allergier såvida man inte skrivit under att mamman skall ha enskild vårdnad, varför man nu skulle göra det om man vill ta ansvar för sina barn.

*Är barnet väldigt litet är det rimligt att umgänget sker hos mamman, däremed inte sagt att du måste bli illa behandlad, ta med en kompis eller ansök om en kontaktperson hos soc som kan vara med.

Grejen är ju att du inte ens ber om råd utan bara kinkar över vad HON gör, vad gör du själv? Vilka vägar har du gått? Vad har du försökt med? Vad kan du själv göra i detta läget? Detta vore väl mer relevant än att bara ge upp.

Du är ny på det hela men vill bara ge upp och inte ens ta reda på vad du har för alternativ?

Har en vän där pappan/mamman tex tilldömts umgänge tillsammans på "familjeförskolan" som det heter, ett ställe likt öppna förskolan men ed extra stöd och socionomer som övervakar umgänget.

En annan bekant förlorade i tingsrätten och träffar sin mamma varannan helg, barnen bor hos pappan och hans nya, lägger sig klockan 17 för att hans nya vill ha egentid, den minsta sover i en hundsäng och den älsta säger att pappan slår honom, mamman är ganska välfungerande. Så att dra "stackarsdiskrimineradpappa-kortet" köper jag inte.

Däremot kan det ligga dig i fatet om du inte träffar barnet eftersom man då i en rättegång kan säga att du själv valt bort umgänge. Ditt barn är ca 1 år BARA och du har redan gett upp alltså? Sorgligt för barnet, som förälder trodde jag man kämpade på för sitt barn oavsett hur tufft man än hade det, även som pappa, men tydligen inte.

* Det tar mig ett par timmar att åka dit enkel resa. Det är inte över tio mil, men lokaltrafiken är ju inte alltid den bästa.

* Nej, det kan jag inte då mamman har enskild vårdnad då vi endast var sambo och hon vill inte ha gemensam vårdnad. Jag har bett om journalen men hon vägrar att jag ska få se den. Inga allergier är konstaterade då barnet är så pass litet att inga kontroller görs utan man går på mammans ord om att han reagerar på i stort alla födoämnen. Gemensam vårdnad är begärd via tingsrätten sen tidigare, men processen är lång.

* Umgänget skedde med mamman i hennes hem till en början, det var där jag blev attackerad av henne och hennes familj vid flera tillfällen. Jag ville ta med mig någon men det vägrade mamman. Jag ville ta en promenad med mitt barn, men det vägrade mamman trots att hon var välkommen att vara med. Efter muntlig förberedelse så får jag nu ta med mig någon men inte till deras hem vilket gör att jag står utan plats att ha umgänge på. Antingen själv i deras hem eller med någon utanför deras hem. Soc ville i de inledande kontakterna inte utse någon utan hävdade att det bara var TR som kunde förordna om sådant.

* tråden handlade om folk som hade gett upp därav responderar jag på det och meddelar att jag är på väg att ge upp. Det är inte min tråd som jag startat där jag er om råd. Jag kanske har sådan också, här eller annorstädes eller annat stöd i min omgivning i verkligheten.

Jag har åkt dit för att försöka ha ett vettigt umgänge ända sedan barnet föddes, men barnet har i princip sovit bort samtliga umgängen oavsett vilken tid på dygnet de skett. Miljön för umgänget har dessutom inte varit bra för barnet. Antingen under skrik och bråk där jag har honom i famnen och mamman skäller på mig trots att jag undanbett mig dessa konflikter under umgängestiden. Eller utomhus där jag i princip kan gå runt med honom i vagnen medan han sover eller hitta någon halvlämplig plats inomhus där han kan sitta i mitt knä för allt är smutsigt.

Jag har varit på samarbetssamtal, jag har pratat med FR och Soc, jag har varit i TR på muntlig förberedelse. Jag har tjatat mig blå om att få vara delaktig genom att få komma på BVC-besök och bli informerad om de val som måste göras för barnets bästa och framtid. Men ingen respons, jag får i efterhand veta vad hon bestämt och har jag åsikter så blir det bara bråk och det hon bestämt gäller ändå.

Det är svårt att beskriva allt som skett under närmare ett års tid i en tråd på familjeliv utan att outa sig totalt. Så jag förstår att det inte är så lätt att förstå den maktlöshet och uppgivenhet som infinner sig efter nästan ett års kamp för sitt barns rätt till sin pappa. Istället är det jag som är skurken, trots att det är mamman som gör sitt bästa för att sabotera och stänga ute mig från barnets liv och jag bara gör så gott jag kan för att det ska fungera och inte vill ha konflikt.

Varför skaffade du barn med denna kvinnan från första början?

Ja det kan man fråga sig. Naiv, blind och dum kanske? Det fanns väl indikationer rätt tidigt på att allt inte stod rätt till i hjärnkontoret hos henne, men man var ju kär och såg förbi det under en period.

Förresten var vi inte ens sambo, vi hade en relation, hon blev gravid och valde att behålla det. Jag tyckte vi skulle göra det bästa av situationen och flytta ihop och bli en familj. Från början verkade det som att vi skulle det men istället bestämde hon sig för att inte göra det.

Ja, det var extremt korkat av dig att skaffa barn med en sådan kvinna. Nu har du gjort det, får ta ditt ansvar och se till att ditt barn växer upp bra. Det är DITT ansvar, inte barnets.

Jag vet, jag gör mitt bästa.

Det verkar inte vara nog. Gör mer.

Jag tycker du kämpar på som fasen, bra jobbat! Kan du påverka något genom bvc, tror du?! Ibland är det bra att hitta allierade som kan stötta och hjälpa rösten att bli starkare? Går barnet på dagis, kan personalen där stötta på något vis i så fall? Du får stångas vidare med soc/familjerätt. Sök fonder om det är möjligt. Lycka till!

Nja, sköterskan sa att hon förstod vad som skedde när jag pratade med henne i telefon efter att jag varit med på det enda besöket som jag varit välkommen på. För att ens få vara med på BVC så var TR tvungna att tvinga henne till det men nu menar hon att det var enda gången jag var välkommen så nu är jag utestängd igen.

Barnet går inte på dagis och kommer som jag skrivit tidigare i tråden inte heller att göra det då mamma och mormor har bestämt att det inte är bra för barn. utan barnet ska vara hemma i tre år åtminstone... Om jag får ha någon synpunkt eller åsikt i frågan? Absolut inte.

Jag stångas som en galning, dokumenterar allt. Men det finns inget utrymme på de få timmarna som man har tillgång till FR eller TR att ta upp detta på. Tiden är för kort och det viftas bort utan möjlighet till diskussion.  Istället vill de att fokus ska vara på att vi ska komma överens. Inte fel i sig, men hon sitter och vägrar allt och jag viker mig för att det är min enda chans att ens få ett umgänge och sen när vi ska efterleva den redan ansträngda överenskommelsen så tolkar hon den på sitt sätt och gör som hon vill ändå. Och så får man börja om igen, med nya långa väntetider, Och återigen så finns det ingen tid att diskutera och alla vill att man ska fokusera på hur vi ska komma vidare och få det att fungera bättre och så upprepas det om och om igen. Jag står bara och stampar och hon kan skjuta upp allt hela tiden genom att låtsas gå med på saker och sen göra som hon vill igen.

Apropå öppna förskolor och annat, det har jag föreslagit tidigare när det var som värst att ha umgänget hemma hos dem, det vägrade hon också. Umgänget skulle vara i deras hem omringad av hela hennes familj utan möjlighet att ens gå ett varv runt huset med honom. Ständigt övervakad, utskälld och till och med filmad. 

Ts har inte du någon vän/familjemedlem el liknande som kan intyga hur hon är ex hört er i telefon eller träffat henne !? Känner du dig inte bekväm med handläggare på FR har du rätt att byta för övrigt tycker jag du ska leta upp kommunens bästa familjerätts advokat och berätta för han/hon!

För övrigt tycker jag du kämpar på som bara den, strongt jobbat! Men du kommer aldrig förlåta dig själv om du ger upp:( har du någon som du kan bolla tankar/känslor med och som kanske har en mindre infekterad syn på situationen för om du ska orka behöver du massor av stöd!
Lycka till!

Anonym(uppgiven) kan bara råda detsamma till dig som till Ts! Tycker att det låter fruktansvärt som mamman/hennes familj håller på!