Vill bli gravid efter avbruten graviditet

Är i vecka 12 nu (11 + 1) och mår ganska bra. Känslomässigt förvirrad, men försöker njuta korta stunder mellan varven och ta en liten bit i taget. De här första veckorna har gått förvånansvärt fort och i fredags var vi på inskrivning hos barnmorskan. På tisdag ska vi tillbaka för ett VUL. Har semester i två veckor till och tycker att det är så skönt att dessa kontroller inföll nu så att jag får en chans att landa i alltihopa innan jag säger något på jobbet. Ser inte alls fram emot att berätta på jobbet. Föreställer mig att det blir fler klumpiga kommentarer, som på något vis vill knyta an till den förra, avbrutna graviditeten (på vänliga, välmenande vis som blir sådär fel). Vill helst bara vara ifred med detta nya.

Även den här tråden har jag läst sen den startades och nu måste jag bara skriva i den.

Jag hade avslag i tre veckor och fick blodblandade flytningar efter att avslaget slutade. Tänkte att det nog var rester som fortsatte komma och funderade till och med på om det kunde vara ägglossningsflytningar då det såg ut som det förutom att de var blodblandade. Cirka fem dagar efter att avslaget slutade fick jag ont i magen i form av molande smärta och blev orolig för infektion. Det började även blöda igen, det var en fredag. Det var maken som påtalade att jag kanske hade fått mens och smärtorna var väldigt lik mensvärk. Vi skulle på återbesök på måndagen och där berättade jag om att jag börjat blöda igen.

Läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud och kunde konstatera att jag fått mens och till och med haft ägglossning. Jag blev förvånad att min kropp kommit igång så fort efteråt. Läkaren rekommenderade oss att vänta en mens till så att kroppen kunde få komma igång ordentligt innan en ny graviditet.

Jag trodde att jag skulle vara redo att försöka igen så fort vi hade klartecken

Så kom jag åt en knapp så det skickades innan jag skrivit klart...

I alla fall så trodde jag att jag skulle vara redo att försöka igen direkt men det var jag inte. Jag var mer rädd för att bli gravid igen än viljan att försöka var stark och kände nog också att jag behövde sörja klart.

Första mensen varade i två veckor och var värre än avslaget. Andra mensen kom en vecka för tidigt och när den tredje kom som den skulle hade redan vi bestämt oss för att efter den här mensen är det dags. Jag kände att jag inte längre visste vad jag väntade på, oron skulle alltid finnas där oavsett hur lång tid det skulle ta att bli gravid igen så då kunde vi lika gärna försöka. Längtan efter barn hade inte blivit mindre på grund av det som hänt utan snarare större.

Den 17 maj började mensen som vi efter skulle börja försöka igen. Mensen i juni kom inte och jag hade lite olika symtom på graviditet. Några dagar efter beräknad mens skulle kommit tog jag ett test som var positivt. Jag är alltså i vecka 12 (11+2) nu och exakt lika långt gången som dig La vie en rose. Bland annat därför som jag kände att jag bara måste skriva.

Jag är så glad och tacksam att jag är gravid igen men oron smyger sig på. Vi bestämde oss från början att vi siktar på att det kommer att gå bra den här gången och gör det inte det så får vi ta det då i så fall. Det känns som att det blir svårare och svårare att mota bort oron ju närmare RUL vi kommer. Jag har svårt att somna för jag ligger och tänker så mycket. Försöker tänka på att ta en dag i taget men ibland är det så svårt.

Välkommen till gruppen Xiph och grattis till ditt lilla frö! Har du blivit erbjuden extra stöd och koll denna gång, efter det ni gått igenom? Vore roligt att följas åt, genom orosmoln och glädjefnatt :)

Idag har jag varit på ett första VUL för att fastställa hur långt gången jag är inför kommande tester. Är så lättad nu! Vår lilla prick hade ett tickande hjärta, vevade med armarna och sprattlade med benen. Kroppen såg proportionerlig ut och mängden fostervatten var normal. Vi blev flyttade två dagar bakåt, så är idag i v 11 + 1.

Förra graviditeten var vi också på ett VUL och såhär i efterhand kan jag höra varningsklockorna ringa. Vi blev bakåtflyttade ganska långt, men jag tänkte då att det var läkaren som mätte slarvigt och var bara så lycklig över att se ett tickande hjärta.

Tack! Jag får gratulera dig och ni andra som är gravida igen också!

Jag träffar fortfarande kuratorn men med glesare intervaller. Vid återbesöket skrev läkaren in i min journal att jag önskade kontakt med samma kurator vid en ny graviditet men jag hann inte sluta träffa kuratorn innan jag hann bli gravid igen och jag har fått bestämma själv hur tätt jag vill ha mellan besöken. Vilket är skönt!

Vid återbesöket till läkaren informerades vi om att det inte blir några extra ultraljud innan rul vid en ny graviditet. Har för mig det är på grund av att det var slumpen som gjorde att det blev fel för oss. Jag är ändå tillfreds med att det bara blir rul för oss men ibland hade det känts skönt att veta mer säkert att det finns liv därinne även fast jag känner att livmodern växer och magen blir större. Det börjar bli svårt att dölja.

Jag tror att jag kommer att bli flyttad framöver då min cykel brukar vara några dagar längre än 28 dagar men går än så länge efter det som barnmorskan går efter. Så vi kanske får bf samma dag till slut ändå =)

Vad skönt att det känns bra efter vul! Vad blir det för tester framöver för er del?

Vi har fått besked att det var slumpen som orsakade kromosomfelet (Triploidi) på vår son, men får ändå tillgång till specialistvård. Vi ska göra nackuppklarningstest (NUPP) inom två veckor, därav det tidiga VULet för att kolla vecka. Läkaren på mödravården skrev även i remissen att vi bör få några extra ultraljud ( förmodligen mest i lugnande syfte). Jag är egentligen väldigt kluven till fosterdiagnostiken och tror att den kan skapa onödig oro om man inte får toppsiffra. Den kromosomförändring vi drabbades av syns inte heller med det testet. Vi har tidigare tackat nej till fosterdiagnostik, men tror att vi tänker genomföra det den här gången. En anledning är att vi får ett besök hos specialistläkare med tillgång till en väldigt modern ULmaskin, där det finns bättre förutsättningar att se om något vore knas, utöver själva testet.

Förstår kluvenheten. Vi funderade på att göra kub privat förra gången då vi inte erbjuds det där vi bor men vi lät bli. Jag frågade specialisten vi var till och läkaren här om det hade gått att se felet vid kub men de sa båda att det var för tidigt att se det när kub görs. Det är en av anledningarna till att jag inte vill göra kub den här gången heller. Jag tror att jag skulle bli mer orolig, om det skulle visa sig att siffrorna blir mindre bra (även om jag då hade velat gå vidare med fvp/mkp), än vad jag redan är nu när vi bara kommer att göra rul.

Förutsättningarna att upptäcka knas låter ju bättre i och med att det är en specialist som utför ultraljudet så jag kan förstå att ni vill göra det. Gör det som känns bäst för er, det tror jag är väldigt viktigt!

åhh MrsP79, tack så mycket <3 det betyder mycket att ha så fint stöd från alla här. jag svarar inte på allas inlägg men jag läser de alla och tänker på er allihopa hela tiden. hoppas och hoppas på att allt går bra för alla, det förtjänar vi! <3

Svårt att släppa oron fortfarande men ska verkligen försöka. Om inte för en själv så för bebisen. Men det är så mycket känslor nu i denna graviditet, så mycket rivs upp på nytt och det gamla spökar. Tänker på min pojke fortfarande och det slutar bara med ett dåligt samvete.... Och oron blir helt irrationell ibland, svårt att få ner sig på jorden när hjärnan flugit iväg i orostankarna.

Men man måste försöka att bli lugnt. Har börjat med att försöka måla upp bilder med positiva händelser (läste det i en bok om ångest och trauman). Försöker se mig själv med min lilla bebis i famnen och med ett fint minne av min pojke. Och försöker skapa bilder av att man faktsikt är glad och oros-fri. Det hjälper lite, att våga låta sig själv tänka på lite positiva saker också.

det är helt hemskt hur du har blivit behandlad! förstår inte hur man kan göra så, det är redan tillräckligt traumatiskt att få avbryta en graviditetet, och då ska man åtminstone få bli behandlad på ett professionellt och empatiskt sätt. 

stor kram =)

Jag måste fråga; är det någon här som blivit gravid igen som har känt att det har varit lite svårt att anknyta till det nya barnet (till en början i graviditeten)?

Jag känner mig lite känslomässigt avtrubbad och jag har svårt att ta till mig att det är en ny bebis som "gror" i mig. Jag är i normala fall en väldigt känslig person men nu känns det som att min hjärna bara blockerar en massa. Vet inte, kanske hjärnans sätt att försöka "skydda" sig för om det händer igen...

Får bara så dåligt samvete.... min nya bebis förtjänar en mamma som är glad och förväntansfull, precis som jag var vid första graviditeten från första sekunden som jag visste att jag var gravid... Känner mig sämst =(