26 år och försökt bli gravid i 7 månader (första barnet)!

Men, man måste kunna be att få prata med en annan läkare, de har ju antar jag tillgång till samma journalsystem. Så var det för mig när jag missade en gynekologs samtal och hon hade gått hem för dagen, jag ringde till avdelningen och bad att någon annan kollade upp. Har ni testat?

Jag är en liten aning mindre orolig än igår, men det är nog för att dom tabletterna jag fick utskrivna verkar funka. Min blödning är mycket mindre idag, såååå underbart! 

Okej så det är pco. Men jag förstår inte vad den andra sjukdomen har att göra med att du vill få hjälp med din pco? Det jag kommer att tänka på är att kanske läkemedel man får i samband med pco/ för att försöka bli gravid, påverkar din andra sjukdom negativt?? Jag måste nog ha mer information om vad han sa för nu gissar jag bara. För visst borde de kunna neka vård om just den vården man vill ha kan förvärra ett annat tillstånd, förstår du hur jag menar? Jag kommer inte på vad annars detta nej kan bero på. 

Fostervattenprov osv. har väl alla rätt att få ta? Jag vet inte vad ivf med pgd är så du får gärna förklara :) 

Men hörredu, barn kommer ni få! Jag har också haft såna katastroftankar om mig själv, men tänk att jag faktiskt nyss var gravis. Det trodde jag aldrig, jag tänkte och kände precis som du gör! Jag var stundtals helt säker över att aldrig kunna bli gravid. Jag kan säga att till och med nu när jag precis fått missfall eller vad det nu är, så dyker dom där dumma tankarna upp, dvs. att jag tänker att jag från och med nu aldrig kommer bli gravid igen. Om jag tänker logiskt så har jag varit gravid två gånger i mitt liv, så jag lär väl bli det igen, det tar bara tid, men trots detta får jag för mig sjuka saker! Min poäng är att man tänker sådär även fast man precis, som jag, varit gravid. Den känslan och det tankesättet har inget med förnuft att göra, utan det är någon sjukt hemsk tanke som bara finns där av all oro och rädsla. Förstår du hur jag tänker :)?? Rent statistiskt så är det (om jag minns rätt) runt 10 % som behöver hjälp med att bli gravida, men tänk på att häri räknas ju sådana personer som är 35-40 år vilket inte du är! Av dessa 10% är det sedan några procent som kanske inte kan bli gravida ens med hjälp (återigen är det personer som är 35-40 år med här). Man får försöka tänka så ibland, hur stora är oddsen att det är du eller jag som inte kan få barn? Det kan hända, men det är sjukt osannolikt så du har ju statistiken helt på din sida!! :) Nu minns jag inte exakt hur gammal du är men du  har väl säkert 5-10 år framför dig då du är väldigt fertil!

Be inte ursäkt för ditt inlägg, tänk vad skönt det är att få skriva av sig. Kram på dej, hoppas du mår bättre snart!

Jag hoppas som du skriver att vi alla får lite hopp nu när vi fått första positiva graviditetstestet här i tråden, jag tänker att det lika gärna kunde ha varit någon av er andra som plussade. 

Det är också den informationen jag får när jag googlar på det. Jag mår bra och har inte haft ont, men jag oroar mig ändå för att det ska bli någon infektion eller liknande. Mina tabletter har tyvärr inte hjälpt helt, är inne på dag 4 och de ska stoppa blödningen inom 72 timmar stå det. Det kanske kan dröja längre i vissa fall, men det känns tråkigt för helt borta är det inte även om det är mycket bättre nu. Vet inte riktigt hur jag går vidare nu, tänk om det är rester kvar som vägrar komma ut? Jag vill inte råka ut för en infektion! Jag är så rädd att gynekologen ska missa något! 

Vad bra att tråden är till någon nytta! :) Förstår att du och din make inte kan ha det lätt. Den längtan efter barn är stundtals så intensiv, helt enkelt omöjlig att bortse ifrån. Jag förstå att man inte kanske vill genomgå ivf och allt vad det innebär det första man gör, det är inte en liten sak. Kanske du kan ringa läkaren istället? Det är tråkigt att det ska ta sådan tid, jag kan tänka mig att det inte är så enkelt att vänta utan man vill ju gärna veta så fort det går. 

Jag tyckte att Plasmid skrev mycket klokt angående vården och att läkare kanske måste förhålla sig till saker som inte vi känner till. Om det är så är det viktigt att ha en dialog med läkaren, där denne förklarar bakgrunden till att den inte vill ge viss vård om det nu är så de kan göra. Samt att ni får alternativ, eller att ni konkret blir informerade om hur ni går tillväga för att slutligen få den vård ni vill ha. Jag förstår hur du resonerar när du skriver att det är er sak att avgöra om ni vill genomgå en abort, men även det ämnet kan man ju ta upp med läkaren för att höra hur han tänker kring frågan. 

Åh den tanken har slagit mig också mer än en gång. Sitter med tanken just nu, klart att vi först ska ha hur svårt som helst att bli gravida, sen när vi väl blir det blir det hur mycket krångel som helst. Jag vet liksom inte ens när vi kan försöka bli gravida igen, när detta är slut.  Men sen försöker jag ändå tänka att det blir vår tur till slut, det gäller bara att ha kvar hoppet under vägen och inte tappa bort sig själv! Jag kan tänka mig att det är lätt att bli deprimerad i en sån här situation, om det pågår under en lång tid, så jag menar att man kanske kan förebygga att må så pass dåligt genom att fortfarande försöka göra roliga saker i vardagen där man får tänka på annat. Även om tanken som sagt slår mig också att jag säkert har så mycket otur att jag aldrig kommer få barn, så försöker jag ändå släppa den tanken för att inte bli för ledsen. Kan du släppa tankarna, eller dominerar det hela din vardag?

Förstår att du gråter, man måste få vara ledsen, det är mycket att ta in när man får ett sådant besked. Men det kommer lösa sig för er. Som jag har förstått har de med pco väldigt goda chanser att bli gravida med tex ivf, men många blir ju som du vet också gravida helt på naturlig väg, det kan bara ta lite längre tid!  Ägglossningsproblem verkar också vara det som beskrivs som det vanligaste skälet till att man har svårt att bli gravid, det måste ju då betyda att läkarna är grymma på att rätta till detta! 

Vad härligt att gynekologen kändes bra, det är viktigt att man känner sig bekväm.

Men vad menas med att man är på väg åt pco hållet!? Hur blir man undersökt för pco, hur kan man konstatera en sån sak? Är det enbart ultraljud? Och vad betyder det för dig, hur ska du hantera att du är åt pco hållet?  Så frustrerande, jag hoppas verkligen att ni får tag på dem snart!

Ja absolut då är det ingen fara om gyn säger det! Då ska man försöka att inte oroa sig för mycket. Kan man påverka utvecklingen av pco med kost eller livsstil? För jag har för mig att jag läst att man kan påverka sin pco positivt genom att tex. gå ner i vikt, men det kanske finns fler sätt, så att du inte är på väg åt det hållet som gyn säger?

Du helt ärligt det känns inte bra! Jag vill inte bara sitta här och beklaga mig, men jag är jätteorolig och sover hur dåligt som helst nu så vet inte vad jag ska skriva annars. Dag 6 med tabletterna (av 10) och blödningen är kvar, den skulle upphöra efter max 3 dagar. Då verkar detta inte vara en mensliknande blödning utan det är väl något annat. Jag ska tillbaka imorgon men ska inte träffa gyn då, ska ta blodprov igen. Dock är det gyn som ringer och ger provsvaren under tisdagen förhoppningsvis, jag funderar på att säga att jag vill in och undersökas igen, och att hon måste ta reda på varför jag blöder. Eller kan hon verkligen bara skicka hem mig och avvakta? Det jag är orolig för är så klart att jag har/ ska få en infektion som ska göra det svårare att bli gravid, man kan ju få ärrbildning av obehandlade infektioner.  

Sist gjorde hon vul på mig, då såg allt bra ut. Finns det andra tillvägagångssätt för undersökning där hon mer detaljerat kan se allt? Tror liksom att upplösningen på hennes vul kanske inte var tillräckligt, då borde hon väl ha sett var blodet kom ifrån? Vet någon något om detta??

Vi får hoppas att detta för något gott med sig så klart!

Du brukar inte ha så långa cyklar annars va? Ibland kan ju äl hoppa över någon gång per år, det är ju en sak, men om äl återkommande hoppar över vet jag inte vad det kan vara. Du skriver ju att du misstänker pco. Men hade inte ni sagt att ni hade försökt i 2 år till sjukvården? Skulle inte ni då få göra en fertilitetsutredning? Vad är det din läkare säger om stress, vad gör stressen, hänger inte med?

Det du länkade till, hjälper de tabletterna eller hur har du fått nys om dom :)? Jag är lite feg när det kommer till att äta piller, men du har säkert mycket mer koll än mig. 

Åh babyshower, många känslor bubblar ju upp. Hoppas du överlever dagen, skriv här annars! 

Det låter som att du verkligen har en tuff period nu. Därför är det bra att du håller dig sysselsatt under hösten! Hösten är iofs rätt mysig, men slår man ihop den med den långa kalla vintern kan man ju bli deppig bara av vädret, att då behöva oroa sig för att bli gravid kan bli mycket. Vi ska försöka starta någon kurs nu i höst tillsammans, kanske en matlagningskurs eller liknande så att vi har annat att tänka på :)

Åh jag vet verkligen inte hur du ska göra. Du får tänka vad du känner dig mest bekväm av i längden. Jag är rätt likt dig, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig så vi har valt att inte berätta för någon. Jag hade nog inte klarat det om jag inte hade haft er i gruppen. Nu får jag utlopp för mina tankar och känslor, det är faktiskt då lättare att hantera det. Jag jobbar också med barn, jag träffar barn och deras familjer varje vecka, men absolut inte på den nivån du gör utan det blir hela tiden olika barn så det blir ju mer distans på det hela. Jag förstår att det stundtals måste vara väldigt svårt för dig på ditt jobb. 

Min sambo tog allt hur bra som helst fram till för ungefär 1 månad sedan. Då hände något! Han träffade sin barndomskompis och hans dotter på 1 år. Han lekte med henne och höll henne. Sen när dagen var slut berättade han att han först då förstod hur mycket han längtar, och det var då han blev rädd för att aldrig själv få uppleva att ha ett barn, han började tvivla på att allt löser sig och han var plötsligt inte sådär positiv längre. Så han var likt din sambo först. Vissa killar kanske behöver mer tid på sig att ta till sig den känslan som kallas "moderskänsla", den kanske inte är lika naturlig för dem som för oss och för honom väcktes den genom att han fick uppleva att träffa ett barn. Killar har ju också svårare att ta till sig en graviditet, kvinnor känner ofta moderkänslor redan då de är gravida medan många män först när de får hålla barnet förstår vad det innebär. Därför tänker jag att min sambo tidigare verkligen ville förstå, men jag upplever att han först nu förstår. Detta kunde nog inte han rå för, om det jag skrev ovan stämmer. Kan det vara så tänker du, med din sambo?

Tack! :)

Jag tog ett till gravtest precis nu, detta är alltså inte morgonurin. Det är starkare än sist. Är inte detta helt sjuk ändå? Det är ju inte direkt svagt! Måste det vara utomhavandeskap då?