ja och ganska okomplicerat faktiskt för oss flesta tror jag :)
Jag säger verkligen inget om de som inte lämnar sina barn en sekund ( iofs kan jag tycka det är lite märkligt...men ok) man väljer själv sitt liv och hur det ska levas. Jag reagerar mer mer på den dömande tonen en del har, att man minsanna inte skaffat barn för att ha barnvakt.
Jisses, mina barn har gillat att sova hos mormor/ morfar, farfar, moster eller sina kusiner. Det är inte förenat med något negativt hos oss!
I höst ska min man och jag resa bort tre nätter på en storstadsresa som vi förvisso kunde ha med barnen på, klart att det skulle gå. Vi har rest och reser mycket med dem, men den här gången vill vi åka själva några dagar, strosa på museum, sitta på rökiga caféer, sitta uppe till klockan tre på natten och dricka vin och prata bara vi.
En annan slags resa helt mot när i reser med barnen. För jag är massor med mina barn ändå eftersom jag kan göra både och!
Barnen kommer sova hos moster o kusinerna och älska att mata hönsen hon har, gå promenader med deras hund och vara där.
Det är som sagt var inget spöstraff att sova hos moster och nästa gång vi reser så blir det med dem, precis som resan innan var med dem och precis som hela sommarlovet spenderats med dem!
Ja, alla sitter naturligtvis med sina egna glasögon på, som är färgade av egna erfarenheter och upplevelser, det går inte att komma ifrån. Men dessa glasögon kan också göra sådana här diskussioner lite väl hätska och konstiga, tyvärr. Man pratar förbi varandra och förstår inte varandra.
Själv tror jag på att man måste hitta en balans. Att man alltid finns där för sina barn och ger dem maximal kärlek, trygghet och empati är självklart, men man måste även kunna kliva utanför barnbubblan och vara en egen individ.
Att bara leva via sina barn och bara göra saker med dem i åtanke gangar knappast barnen, tänker jag. Barn mår bra av att deras föräldrar är egna individer och gör egna saker också. Jag tror att bördan av att vara ens föräldrars enda mening med livet är väldigt tung för ett barn.
Så tror jag, med mina glasögon...
Jag reagerade inte ens på "en gåta" eller "märkligt" men inkompetent känns verkligen otrevligt.
Men snälla människa, så sjukt otrevligt du skriver! Egentligen borde jag inte bevärdiga dig med fler svar. Du vräker ur dig invektiv åt höger och vänster, och gnäller samtidigt på att någon använde ordet 'märkligt' Någon skrev om avsaknad av självinsikt, och jag tror att vi nu alla ser vem det syftade till...
Men du menar alltså på fullt allvar att du inte vet hur man definierar en närvarande förälder? Det är en person som finns där för sina barn och är såväl fyskskt som mentalt närvarande, och ja, det kan man vara även om barnet har barnvakt nån gång om året.
Du avfärdar alltså människor som korkade och kompetenta för att de tycks tro något. D.v.s. det är bara du som tror att dessa människor tror att det ligger till på ett visst sätt. Och det räcker för att kalla dem inkompetenta och korkade?
Och dessutom tror du ju fel.
Så vitt jag kan se så är det ingen i den här tråden som verkar tro att att du sitter ihopklistrad med ditt barn. Och att man kan uppfostra sociala och trygga barn, trots barnvakt ibland, är ingenting man tror. Det vet man...om man kan något om barns utveckling och psykologi, vill säga. Jag vet ju inte hur dina kunskaper är på det området..?
Men flera andra av dem som skriver här har goda kunskaper på det området, i alla fall...
Nu har Agdaa lämnat och jag väljer att utgå från att hon talar om sitt eget barn och utifrån sin egen övertygelse då hon inte kommer kunna visa mig att det finns något stöd för det hon säger rent generellt. Det finns inget stöd för, så vitt jag vet, att barn i välfungerande familjer generellt sett tar skada av att spendera tid med älskad släkt när deras föräldrar gör något på egen hand som de inte gjorde igår när barnet var närvarande.