Makens och min egna semestervecka är hotad!

TS - åk ni utan bonussonen i år, eftersom han faktiskt vill stanna hemma.

Sen slutar ni att betala 1500 extra i månaden till mamman, samt begär halva barnbidraget och så lägger ni detta i en separat semesterkassa som ni sen kan använda till en resa hela familjen någon av de fyra veckor sonen är hos er nästa sommar. Det blir ju trots allt ca 24 000 kronor extra för er på ett år.
På det här sättet så kan ni både åka "er" vecka och åka en vecka med båda barnen. Vill han fortfarande inte åka nästa år, så har ni pengar till en ännu längre resa året efter om han har ångrat sig tills dess.

Ja - mamman får ju förstås i det här fallet acceptera att hon inte kan åka på de långa semestrar som ni hittills varit med och sponsrat, men hon förstår säkert om ni förklarar att ni inte vill att sonen ska känna sig bortvald och utanför hos er.
Och förstår hon inte, så kan du ju alltid hänvisa till alla svar du fått är som talar om vilken otroligt dålig lösning ni tre vuxna kring sonen har kommit fram till ;)

TS - åk ni utan bonussonen i år, eftersom han faktiskt vill stanna hemma.

Sen slutar ni att betala 1500 extra i månaden till mamman, samt begär halva barnbidraget och så lägger ni detta i en separat semesterkassa som ni sen kan använda till en resa hela familjen någon av de fyra veckor sonen är hos er nästa sommar. Det blir ju trots allt ca 24 000 kronor extra för er på ett år.
På det här sättet så kan ni både åka "er" vecka och åka en vecka med båda barnen. Vill han fortfarande inte åka nästa år, så har ni pengar till en ännu längre resa året efter om han har ångrat sig tills dess.

Ja - mamman får ju förstås i det här fallet acceptera att hon inte kan åka på de långa semestrar som ni hittills varit med och sponsrat, men hon förstår säkert om ni förklarar att ni inte vill att sonen ska känna sig bortvald och utanför hos er.
Och förstår hon inte, så kan du ju alltid hänvisa till alla svar du fått är som talar om vilken otroligt dålig lösning ni tre vuxna kring sonen har kommit fram till ;)

TS - åk ni utan bonussonen i år, eftersom han faktiskt vill stanna hemma.

Sen slutar ni att betala 1500 extra i månaden till mamman, samt begär halva barnbidraget och så lägger ni detta i en separat semesterkassa som ni sen kan använda till en resa hela familjen någon av de fyra veckor sonen är hos er nästa sommar. Det blir ju trots allt ca 24 000 kronor extra för er på ett år.
På det här sättet så kan ni både åka "er" vecka och åka en vecka med båda barnen. Vill han fortfarande inte åka nästa år, så har ni pengar till en ännu längre resa året efter om han har ångrat sig tills dess.

Ja - mamman får ju förstås i det här fallet acceptera att hon inte kan åka på de långa semestrar som ni hittills varit med och sponsrat, men hon förstår säkert om ni förklarar att ni inte vill att sonen ska känna sig bortvald och utanför hos er.
Och förstår hon inte, så kan du ju alltid hänvisa till alla svar du fått är som talar om vilken otroligt dålig lösning ni tre vuxna kring sonen har kommit fram till ;)

Ts- jag vill säga att jag är den pojken fast 20 år senare. Jag är fortfarande ledsen över att bli exkluderad på resor som barn. Nya familjen åkte varje sommar en vecka, och jag kom dit när de hade kommit hem. Jag höll god min för att jag inte ville vara krånglig och girig. Men jag tror att min berättade stärkter ts tyvärr i det här. Mysigt med lilla nya familjen och lite egentid bara ni... Kräks

Ja, det här är ju fruktansvärt - tre vuxna som genom gott samarbete och kommunikation, gemensamt med barnet i fråga, kommer fram till en lösning angående sommarens aktiviteter som passar alla, och där man är lyhörd för allas behov. Inklusive barnets. Och mamman får ekonomisk hjälp för att resa med barnet. Stackars barn som har så egoistiska och hemska föräldrar och bonusföräldrar...

*ironi*

Jag tycker ändå att man kan urskönja ett problem här... När man först läser ts så finns det mycket som insinuerar att ts inte ser bonusen som en del i familjen. Hon pratar mycket om familjen och då menar hon mannen och henne själv och numera deras gemensamma barn, det nämner hon flera gånger. Dessutom genomsyras inlägget av att hon inte VILL ha bonusen med eftersom det är så det alltid varit och för att hon vill att hon, maken och deras gemensamma barn ska få rå om varandra som familj.

Det är först senare (efter massa påhopp) som massa annan info dykt upp som i princip gör det praktiskt omöjligt för bonusen att följa med, tillslut visar det sig att han inte vill...

Dessutom framställer ts denna resa som något som är väldigt viktigt för henne, något hon ser mycket fram emot, årets höjdpunkt. Att göra ytterligare en resa av något slag är inte möjligt.

Jag tycker att de här sakerna tillsammans är lite oroväckande. Även om pojken verkligen inte vill följa med i år så kanske han vill någon annan gång. Eller åtminstone få känna att pappan och bonusmamman verkligen önskade att han hade kunnat följa med. Som barn vill man bara känna sig inkluderad i familjen, t.ex. känna att ens pappa helst av allt vill ha båda sina barn med sig på den där speciella årliga semestern. Att man sen kanske inte kan (eller vill) följa med varje år är en helt annan sak.

Även om ts ton har ändrats genom tråden här (från 'jag vill inte ha bonusen med, han tillhör inte vår lilla familj' till 'det går inte att ordna praktiskt' till 'bonusen vill inte, annars hade han givetvis varit välkommen') så får man en känsla av att det är mer troligt att en lättnadens suck undslapp ts när pojken inte ville följa med än att tårarna trängde sig på hos ts för att hon inte kunde få dela sin härliga familjesemester med hela familjen, dvs även bonusen...

Att bara vara nöjd med att bonusen aldrig följer med eftersom 'han ändå inte vill' tror jag är farligt. Om några år kan skadan redan vara skedd, då känner kanske bonusen att hans pappa och bonusmamma aldrig gjorde ett ärligt försök att inkludera honom i familjesemestern. Vem han kommer att skylla detta på vet vi inte, kanske pappan, kanske bonusmamman eller kanske lillasyster...

Jag tycker det är lite naivt att tro att bonusen (varken nu eller senare i livet) inte inser att han inte är helt välkommen och att detta inte skulle påverka honom negativt.

Som sagt, man måste inte ha millimeterrättvisa hela tiden, men det kan vara stor skillnad på hur det läggs fram. En pappa OCH bonusmamman som verkligen verkar göra sitt bästa för att se till att man får vara med på de mest speciella sakerna/resorna/händelserna och som annars faktiskt verkar uppriktigt ledsna om man inte kan följa med av någon anledning, DET gör att man känner sig inkluderad och välkommen!