Totalt utestängd från min pojkväns sorg

Nej asså jag tänker mig vad jag skulle tänkas behöva när jag hamnar i samma sits och förlorar en närstående. Självklart måste man inte bryta ihop och ramla i någons famn. Men att be sin familj åka hemifrån är ju kanske lite på "andra sidan kompassen" om man säger så. Jag själv skulle gärna bli omhållen av min käresta den natten jag förlorat någon. Bara känna värmen och närheten. Och jag har förlorat flera närstående och vet att jag funkar så, därför är det lite svårt för mig att förstå den här typen av hantering av sorgen eftersom den skiljer sig så extremt från mitt sätt att hantera den.

Det finns ju ytterligheter av allt, jag tror jag är ganska lagom, vanlig och mittemellan i den här frågan medans hans sätt kanske inte är lika vanligt. Det saknar iofs relevans, jag bara konstaterar att det är så.

Men iaf, jag respekterar honom till fullo i det här och har låtit honom vara i fred. Och hoppas såklart han mår bättre snart.

Jag gör precis likadant, när jag mår dåligt drar jag mig undan och behöver vara själv för det är så jag hanterar mina känslor. När andra personer är i närheten så kan jag inte tänka igenom situationen. Och att prata om det med någon annan innan jag fått tänka igenom allt går inte. Det finns inget att säga eller prata om innan jag fått känna på sorgen i min ensamhet, det sabbar bara processen för mig och gör att jag mår ännu sämre ännu längre. Om någon tränger sig på i den situationen så kommer jag att stänga ute personen mer och i andra situationer i livet, ibland till den punkt att jag inte vill ha med hen att göra överhuvudtaget igen. 

Om han funkar som jag är det bästa att lyssna när han vill prata, avlasta med barnen och ge honom space så kommer han när han är redo för det. Checka av lite ibland men träng dig inte på när han går undan. 

Jag kan förstå din pojkvän. Jag är likadan själv. När jag har det tufft eller är i sorg vill jag vara helt själv. Jag måste få reda ut mina känslor för mig själv först innan jag kan delge andra. Jag kryper aldrig upp och kramar min man när jag är ledsen. Han tyckte också att det var jobbigt till en början. Han ville vara mitt stöd i allt. Dock har han förstått hur jag fungerar. Och om jag har nog med min sorg orkar jag inte med ännu en press på att maken tycker att det är jobbigt att han "inte får vara med", så jag hade gärna också bara åkt iväg någonstans ett tag för att bara få vara helt själv. Vilket jag också gjort.  

Som jag tidigare skrev, så måste jag få reda ut mina känslor själv först. Vill inte påverkas av någon annans tankar eller blickar. Sedan när jag har klarat ut detta, kan jag börja prata. Men det kan ta tid. Så jag tycker att du ska låta han sörja på sitt sätt. Det handlar inte om att du inte är nummer ett ändå.

Vi är ganska många som funkar så här, det är synd att inte alla förstår (avser inte TS) att man måste få hantera sina känslor på det sättet som funkar bäst för en själv.

Usch, men mitt tips ge det lite tid så killen din får fritt spelrum. Kram

Hur kan man tänka på sig själv i den här situationen??? Det är väl han sorg som är det viktiga?? Får han inte ens sörja å sitt egna sätt utan att du ska bli ledsen, sårad och förnärmad...?

Vad är man för en partner när man inte kan bistå och stötta så som ens partner behöver?? Utan man måste sätta sina egna känslor först och styra??

Min kille förlorade sin far och blev på samma sätt. Ville vara ensam, inte ha kroppskontakt osv. Vi gjorde tom. slut en vecka för att han inte trodde att han klarade av något förhållande men han ångrade sig rätt fort. Nu (ett par månader senare) är allt som vanligt igen, ge det tid!

Ta det inte personligt, alla har sitt sätt att hantera sorg och det beror också på vem som gått bort.

Min man förlorade nyss en mkt nära anhörig. Men här är det jag som har föreslagit att han ska åka själv till sina föräldrar, vilket han gjorde, och jag har även erbjudit mig att vara hemma med barnen när familjen skulle samlas och vid begravningen. Det ville han dock inte.

Fortsättn..

Min man förlorade nyss en mkt nära anhörig. Men här är det jag som har föreslagit att han ska åka själv till sina föräldrar, vilket han gjorde, och jag har även erbjudit mig att vara hemma med barnen när familjen skulle samlas och vid begravningen. Det ville han dock inte.

Jag kände personen som gick bort väl, träffade honom regelbundet och han var i samma ålder och livssituation som vi, nyss köpt stuga där vi bor. Men jag kände honom inte alls som min man och hans familj. Barndomsminnen, uppväxt, sommar på landet, alla dom där sakerna som man har med ngn som man växt upp med. Därför förstår jag att min man behöver tid med de som delar samma bild och minnen som han.

 Men att visa självaste sorgen; gråt, förtvivlan, att bryta ihop eller att ramla i min famn... att ropa efter den döde och bara få vara ledsen. Det finns liksom inte. Den delen vill han knappt ens känna vid inför sig själv.

Varför skulle han kännas vid detta, det är inte hans sätt att sörja. Respektera honom istället för att önska att han gör på något sätt du sett folk göra på TV.

Vill tillägga att jag också förstår dig ts. Jag kände mig just i den tyngsta stunden otillräcklig. Då sa jag också det, utan att mena det som kritik utan för att bara få sagt mina känslor. Jag sa att jag önskar jag kunde göra nåt för att han ska må bättre men att jag förstod att jag inte kan det just nu. Det är inte fel att berätta dina känslor, sålänge du inte kräver ngt av honom. Men du går ju också igenom sorg, om än en annan, och mår också bra av att få vara ledsen och blotta dina känslor i denna situation.

Jag är helt tvärtom gentemot din pojkvän. När min mamma dog så ville jag bara att någon skulle komma och krama om mig. Jag anser att jag fick det för lite helt enkelt. Nu har jag ingen pojkvän eller så. Det jobbigaste var nog på minnesstunden efter begravningen så fick jag sitta ute på kanten vid anhörigbordet eller vad det heter. Ha prästen på min högra sida och ingen på den vänstra sidan och bara sitta och titta på allt folk som hade kommit och hur trevligt de hade det. Självklart kunde jag sätta mig vid något annat bord. 

Så var där när din pojkvän när han behöver det och låt barnen vara nära honom oxå så att han vet att de finns för honom

Lägg av med att skuldbelägga TS, hon vill stötta sin pojkvän men vet inte hur. Inget konstigt med att utgå från att de flesta fungerar som man själv gör, alla gör det mer eller mindre i någon utsträckning. Hur hon är som partner har ingen av oss någon aning om.

Jag tror inte det är ett dugg ovanligt att sörja som din man gör TS. Just nu när jag sörjer min pappa är jag ångestfylld, lättirriterad, har svårt för ljud osv. Det är jättejobbigt för mig att umgås med folk en längre tid helt enkelt. Jag vill helst bara vara ifred, få snörvelgråta, jämra mig och "yla"  hur jag vill. Hade min karl eller mina barn barit hemma när jag sörjer så hade de väl trott att jag förlorat förståndet helt men det är min ventil helt enkelt och något jag vill göra ifred och inget jag vill utsätta min nära och kära för.
Min sambo har nog känt sig utanför skulle jag tro så till den milda grad att han började bråka med mig häromdagen för en skitsak. Jag var tom i mitt inre alla redan och inte blev det bättre av att han pressade på. Just nu ångrar han sig och önskar det säkerligen ogjort då det kändes som att mina känslor för honom tvärdog där och då. Jag behövde det verkligen inte. Vi får se hur det blir med vårt förhållande när sorgen lagt sig lite. Kanske jag kan förstå hans agerande då och förlåta det ...eller kanske inte. 
Man bör nog passa sig väldigt noga för att övht pressa någon som sörjer och tycka att de ska sörja på ett "acceptabelt" sätt. Alla människor hanterar känslor på sina egna sätt.

När jag förlorade en nära anhörig ville jag bara vara ifred med min sorg. Sörja på mitt eget sätt utan att någon trängde sig på och försökte trösta och hitta på saker för att göra sorgen lättare (som dom sa)  även om det var av välmening. Jag ville bara gråta, skrika och göra saker på mitt sätt och i min egen takt, utan några krav.

Låt din pojkvän sörja på sitt eget sätt, han kommer tillbaka till dig när han känner det är tid för det. Du får vänta och då släpper han in dig i sina tankar.

Ingen kan sörja åt någon annan.

Tack för era berättelser. Det hjälper mig att förstå honom. Jag har låtit honom sörja den tiden han ville sörja, nu mår han lyckligtvis mkt bättre.

Vad glad man blir av att höra att det löst sig för dig!