Förlossningsmetod - kompromiss med sjukvården?

Oki men då lär de ju märka om bebisen inte kommer förbi som den ska under förlossningen, det står tydligt i min journal att de ska hålla koll samt om det drar ut på tiden ska de avbryta.

Hoppas du får ditt snitt!

Ja om man kan lita på det. Idag är det brist på bm och det är stressigt åt dom. Säg att det är tre till som ligger och krystar samtidigt som mej, har dom då tid att verkligen uppmärksamma och lyssna då? Eller är dom för sönderstressade?

Enl bm hade dom fattat för längesen att det inte skulle gå med sonen, men enl läkaren så SKULLE det bara gå... Vilket även står i min journal. Så att lita på dom.. Klart jag vill det, men ändå.... I dessa stresstider med underbemanningar och oerfarna bm eftersom dom erfarna tröttnar och slutar.. Näe. Jag litar inte på det, inte när det gäller mitt barn..

Nej men jag har inget annat val än att lita på det. Aurorabm jag träffade sa att de inte har brist i sommar iallafall på BM och läkare där jag ska föda.

Näe det är riktigt illa i vårat landsting.. Skönt att det ser okej ut i ditt :)

Hade det varit första barnet hade jag dock inte varit orolig över brister eller liknande, utan då hade jag litat på personalen. Dom gör så gott dom kan. Men eftersom jag vet att min förlossning är en riskförlossning så känns det inte lika kul..

Vilket landsting tillhör du?

Nej jag förstår att du inte litar på det, jag hade aldrig fött vaginalt om jag visste att mitt bäcken var för trångt.

Dalarna.. Där hela sjukvården just nu är ett sjunkande skepp.. ;)

Usch då

Hej Limaliie & DinaMii & Marie90,
tack för era inlägg, tips och för att ni delar med er!

Nu är man ju helskakis (inte på grund av era inlägg men bara över situationen helt allmänt). Jag har det senaste dygnet fått inse att det kommer att bli väldigt svårt att få igenom det planerade kejsarsnittet (hade i min enfald fått för mig att man inte kunde "tvinga" en kvinna till att föda på det naturliga sättet oavsett, men det verkar ju vara praxis i det här landet).

Jag är späd i kroppsbyggnaden, 155 cm och förstföderska. Har "tyvärr" inga komplicerade förlossningar i släkten i bagaget.. Hade sjukvården befunnit sig i "normalt" tillstånd hade jag väl känt att jag kunnat lita på dem, men med deras bedrövliga arbetssituation så handlar det ju om att man ska ha riktig tur just den dagen man ska in på förlossning, med typ "bara" en annan aktiv förlossning igång samtidigt..

Limaliie, du kan nog vara lugn ändå med ditt beslut tror jag - du har ju haft en tät dialog med barnmorskan/läkare och ni en överenskommelse. Är det så att det skiter sig och man märker att det inte går, så är ju du "beredd på" (även om man kanske inte kan förbereda sig för något sådant) att det kan bli ett akut snitt. Då kanske det inte behöver bli en sådan traumatisk upplevelse som det blir för många andra, när saker och ting inte alls gick som man planerat tänker jag.

DinaMii, märkligt och ytterst skrämmande om det skulle vara så att du inte får igenom ditt snitt. Då är Sverige verkligen illa ute enligt min mening. Det är ju dessutom pga väldigt medicinska orsaker! Så det torde ju inte vara några problem -givet du får träffa en vettig läkare då (men då måste ju personen vara grymt ovettig annars). Jag läste igår att manliga läkare tenderar att vara mer generösa med snitt än kvinnliga (i nån slags C-uppsats på nätet så är ju kanske inte direkt helt vetenskapligt...)  - kan det ge en ledtråd tro?

I vilket fall, hör gärna av er och berätta hur det går för er. Jag känner mig inte direkt uppmuntrad av det här vårdsystemet med dess kvinnosyn. :(

Hej! Skulle du vilja länka till uppsatsen? Jag vill också väldigt gärna föda med kejsarsnitt nästa gång så jag förälder samla på mig all i info!

Mitt råd är att inte ge med sig för en kompromiss, alls.

Vi har fått snitt beviljat ej Sthlm, men jag har förstått att det nog är enklare där.

Vi gick inte genom vår BM, hon visade inget intresse för hur vi kände inför förlossningen, i vecka 33 hade hon inte ens frågat oss. Jag ringde Auroramottagningen direkt och fick tid med BM där.

Första mötet var förjäkligt och jobbigt, väldigt ifrågasättande, kritiskt osv, men det antar jag att det ska vara. BM var dock skrämmande tydlig med att hennes uppgift i princip var att få mig att välja VF.

Pga semestertider och för lång väntetid fick vi en ny BM och stor skillnad i bemötande. Istället för att fokusera på oviktiga saker pratade hon med oss om vilka vägar som fanns.

Jag har hela tiden varit stenhård på att jag vägrar igångsättning, det och en VF som slutar i instrumentellt ingrepp ex tång/klipp skulle vara det värsta som skulle kunna hända mig. Jag vill inte heller behöva få värkstimulerande dropp och tycker att lustgas verkar vara en obehaglig upplevelse.

Jag och min man tryckte hårt på min/vår rätt att få möta vårt första barn och känna oss trygga. Att få längta efter den stunden och se fram emot det med glädje. Jag vill må bra efter förlossningen och om jag tvingas till en VF kommer jag inte att göra det utan istället känna ångest. Jag förklarade att jag inte var intresserad av att uppleva en VF, att det inte spelar någon roll för mig som kvinna eller mamma, utan den upplevelse jag vill ha är ett KS.

Vid det andra mötet hade den nya BM ordnat så att läkaren som skulle ta beslutet vid ett möte dagen efter kunde träffa oss lite snabbt när vi var och tittade på förlossningen.

Vi förklarade hur vi kände och BM hjälpte mig eftersom jag var ledsen. Vi satt inne i ett förlossningsrum då och det enda jag kände var att här kan jag inte föda mitt barn, det är omöjligt.

Läkaren tog beslutet där och då. Det var tydligt att om jag hade visat att ex en igångsättning skulle kännas tryggare hade det sannolikt blivit det istället. Nu har vi ett snittdatum och sjukvården får inte ändra sig, men det får vi.

Är du säker på att kejsarsnitt är ditt förlossningssätt så ge inte med dig. Inget snittkontrakt, ingen igångsättning, bara ett KS.

Min oro grundar sig bland annat på den dåligt bemannade vården, men vi förstod snabbt att det var ett "dåligt" argument. Jag blev lovad att ha BM och USK hela tiden vid en VF, men med tanke på att vårt sjukhus lyckats rekrytera en semestervikare och löser resten med inbeordrad personal ger jag inte mycket för det.

Förklara din rädsla och var beredd på att bli ifrågasatt. Läs de nationella riktlinjerna, var medveten om vilka risker KS kan innebära.

När jag och maken talat om det efteråt är vi "säkra" på att vi fick det beviljat eftersom vi var benhårda på att det inte fanns något annat tryggt alternativ samt att jag tryckte på hur jag skulle må. Tilläggas bör att jag inte har någon depression eller historia av depression/ångest.

Tyvärr fick jag hålla tillbaka ett stort skäl till rädslan, vårdens brister, eftersom det inte var ett "godkänt" skäl och jag tycker att det skälet borde ha fått synas.

Lycka till!!!