Celines Essence skrev 2014-09-02 22:43:17 följande:
Som svar till häckhäxans inlägg(259)
När jag läser ditt långa och öppenhjärtiga inlägg slås jag av att det ju är motsägelsefullt att du tidigare skrev att du tycker att det är läskigt att någon man ska nå ditt inre... 
, men precis det skriver du ju om också. Att du är lite både och...
Visst är det så att man kan vara precis ytterligheterna .Själv kan jag vara blyg, försynt och försiktigt i vissa sammanhang, för att andra gånger vara väldigt tuff , trygg och rättfram och ta ganska mycket plats.
Det var väldigt tufft av dig att våga gå våldtäcktsmannen till mötes...fast det kunde blivit livsfarligt !Tur att lillebror dök upp !Hur som helst förstår jag att den händelse gav dig styrka. (Fast inget jag skulle rekommendera ..)
Det är starkt av dig att komma på fötter på "egen hand". Det finns inga förutbestämda vägar som är bättre än andra. När jag frågade om du hade fått professionell hjälp var det pga att du kändes lite rädd för att öppna dig för tex. män..men så verkar det ju inte... 
Ang män och partners så tror jag att det är lite svårt att berätta i förhand hur man vill att någon ska vara...Det fattar man först när man träffats ...Vad som oftast är tydligare är att tänka på är hur man påverkas av en man (kvinna). Jag tänker att man har ett läge i sitt sinne då man är "sitt sanna jag", (Kay Pollak) att man är i balans med sig själv, i dans med sig själv, och upplever att man är den person man är "ämnad" att vara. Om en man (eller kvinna ) får en att känna så. Då är det med stor sannolikhet rätt...När man känner sig helt fri och kan möta en människa helt öppet utan rädsla...då är det med största sannolikhet rätt
Jag ställde frågan om du ville ha en nära relation just för att jag tänkte att du kanske ville vara själv.Att du trivdes med att vara själv. Jag tror att människor har en inre strävan att binda sig till andra människor och att banden snabbt blir starkare än vi är beredd på. (Därför är det så svårt att skiljas också)
Sex förstår jag att människor kan ha utan nära relationer...det har dock aldrig varit något för mig.
Var dig själv. Det finns redan så många andra.
Tack själv. Gillar bolla med dig och dina frågor får mig att tänka efter och rannsaka mig själv lite. Det är bra! Man kör så lätt på i gamla hjulspår i tanken, för det är bekvämt och enkelt. Men ibland behöver man ju få tänka till också och kliva ur den där bekväma zonen i sinnet. Så tack för det.
Ja jag är nog lite både ock hehe.
Nej man skall nog inte traska efter sådär. Samtidigt är jag så glad att jag mötte honom. Hade jag inte gjort det så hade jag aldrig satts ut funktion den natten och mitt ex hade aldrig hittat mig och krävt att jag ringde min mamma och pratade med henne ( var nog ett av de klaraste och smartaste ögonblicken han hade under våra år ihop ) Hade jag aldrig berättat till mamma som svalde all tjafsa med hull och hår och svarade att fan jag visste att det var något där, något som förändrade dig. Och hon tackade mig för att jag äntligen berättade och jag skrattade det bara bubblade över inom mig tårar som rann och asgarv. Kände att jag fick den där sista lilla viktiga biten för att kunna leva fullt ut. Livsglädjen tog över mig.
Svårt att förklara bättre.
Jag är både rädd att öppna mig och samtidigt inte. Jag kan berätta om det här kort koncist och kanske okänsligt för folk. Det var en del av min väg till helhet att berätta, för varje gång så sved själen mindre. Skammen blev mindre och mindre. Den kan absolut lamslå mig ibland men det är väldigt sällan och händer bara när jag är i olag med både mig själv och världen. De dagens tar jag en tripp bakåt, gråter, är nostalgisk och sörjer allt samtidigt, rensar systemet. Sen skrapar jag ihop mig, reser mig upp och är tacksam för att jag lever och finns, tacksam för min dotter, för alla de jag har i mitt liv, för att jag föddes här och inte i en krigszon, att jag sluppit svälta, har tak över huvudet och lyxen att få njuta av solen i mitt ansikte, förmågan att stanna upp och bara njuta av just nu. Små små saker som är viktiga för mig.
Tror du har rätt. Man vet inte fören man träffas. Kay är inte helt dum
Inte tusan kan det vara helt fel iaf om det känns galet rätt. Tror även det finns många som är rätt för varje individ. Kan känna mig så lycklig ibland över att ha fått älska och vara älskad för jag vet att jag varit det. Mina kärlekar är fortfarande mina vänner. Min mamma brukar fråga vad det är för fel på mig säga nått i stil med Du och dina ex och sucka och himla med ögonen lite. Men jag kan inte se varför jag inte skall kunna vara vän med dem. Kärlek tar slut ibland, men måste man sluta vara vänner och älska varandra för det. Om de inte fanns sura miner när man gick isär så känns det bara töntigt att bli ovänner för att någon norm säger att man skall det.
Visst har man säkert en strävan av att binda sig med andra människor, vi är ju flockdjur säga det. Men jag tror behovet varierar på samma sätt som alla inte vill ha en stor flock. Jag ser ju tex en del av mina vänner som min familj, självvald sådan. Inte heller ser jag blod som tjockare än vatten per automatik. Alla relationer måste odlas, bevarad och vårdas från bägge hålla. Annars fallerar dom.
Att var själv, ensam har aldrig skrämt mig. För mig var det så självklart att jag skulle leva mitt liv ensam, inga barn och ingen partner. Bara jag. Det skrämde inte mig. Kände att kärlek var inte min grej. Men å andra sidan så var jag ju trasig på den tiden och det har ju förändrats. Men jag kommer inte känna att mitt liv är misslyckat även om jag är utan partner fram tills jag dör. Utan då är det menat så tänker jag. Sen hade det ju varit fantastiskt att uppleva det igen, vore dumt att påstå annat.
