Traska skrev 2016-09-12 07:02:30 följande:
Jag förstår det. Innan vi äntligen lyckades kände jag också så och det har hållit i sig ett bra tag efteråt också (mitt i all lycka och tacksamhet). Barnkämpandet tog hårt på mig och på min och min mans samliv. Han tappade all lust vilket fick mig att känna mig väldigt oälskad. I våras kändes det som att vi höll på att glida ifrån varandra, men nu är det bättre igen.
Även om jag vill uppmuntra dig att fortsätta kämpa så ska man ju samtidigt inte tappa bort sig själv eller sin andra hälft på vägen. 
Jag håller iaf fall tummarna för er sista finansierade omgång. Vår son kom till på det  absolut sista pergotimeförsöket vi skulle få. Så det är klart att det finns hopp.
Ja men precis så känns det, han har ingen lust till någonting. Vi liksom bara är, och jag vet vilken ångest han har nu inför att dom ska göra ingreppet. Ibland känns det som att jag tvingar honom till det. Jag drar liksom hela lasset med ivf:en! Vi har knappt rört varandra sista veckorna! 
Men jag hoppas vi någongång hittar tillbaka till hur vi hade det före allt detta! Om man skulle veta att vi kommer lyckas skulle det ju vara lättare att genomgå det här, men det vet vi ju inte så det är som svårt att veta, hur länge man ska fortsätta kämpa!