Edde skrev 2015-01-22 11:41:19 följande:
Alltså, måste skriva av mig, för oron gnager i mig nu.
För snart två veckor sedan dog våran hund plötsligt i en olycka, jag hittade honom död när jag kom hem från jobbet. Gick såklart i fullständig panik - hyperventilerade, skrek och grät. Hela chock-situationen varade i kanske 15-20 minuter innan jag klarade av att lugna ner mig och min sambo kom hem så vi kunde köra bort hunden för kremering.
Jag är så orolig över att den där chocken ska ha skadat ungen på nåt sätt. Hur mycket stress tål en sån liten egentligen? Har precis gått in i v 20. Tror mig ha känt lite fladder, men jag är orolig för att jag inbillar mig och att barnet de facto har dött av någon adrenalinöverdos, eller något. Ska på ultraljud fredag om en vecka, men kan inte alls glädjas för jag är så orolig för att jag har haft ihjäl den lilla med min kraftiga reaktion.
Jag vet inte, kanske överreagerar jag. Men man får ju verkligen all världens fruktansvärda tankar i huvudet. Att hunden dog var en stor sorg, vi har förlorat vår familjemedlem, och att i samma andetag dessutom förlora barnet skulle var lamslående fruktansvärt.
Usch, jag lider verkligen med dig. Mina två tikar är mitt liv och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dem i framtiden. Jag beklagar verkligen.
Jag har väldigt svårt att tro att stress skulle kunna orsaka ett missfall överhuvudtaget och än mindre troligt ett missfall efter vecka 12. Tänk bara på alla lång och svåra förlossningar. Då har nog kroppen dundrat ut det ena med det femte i blodet dels för smärtlindring och dels för kraft. Det tar ju inte död på barnet.
Det är ju "lätt" för mig att sitta och säga att du inte ska oroa dig, men jag själv har en överdriven rädsla för att ramla och tror typ att det ska vara kört om jag råkar sätta mig på rumpan. Typ att allt skulle skakas loss för minsta lilla. Logiskt sett vet jag ju att det inte skulle vara någon fara, men har man börjat noja så är det svårt att sluta.
