Är det nånsin okey att vara otrogen?

Foll;
"-Det man inte vet mår man inte dåligt av"."
Du säger; Den "sanningen" känner jag inte till...
Förklara då för mig på vilket sätt jag kan må dåligt av något jag inte känner till? Om jag, som du säger, lever i en lögn utan att har en aning om det. Hur kan jag då må dåligt av det?
Exempel: Du kan väl inte på allvar mena att alla religiösa mår dåligt???
Till dess du har kunnat visa annat så gäller fortfarande sanningen att "Det man inte vet mår man inte dåligt av".

...om hon skulle vara otrogen och om hon kunde sköta det på samma sätt som jag så skulle det inte göra mig något alls! "
Detta är sant för mig, det är min uppfattning och jag tycker så här. Jag har aldrig påstått att du eller någon annan måste tycka lika. Men jag förbehåller mig rätten att tycka så för min egen skull!

" Man kan inte äga en annan människa "
Detta trodde jag inte ens att man skulle behöva diskutera...
Jag nöjer mig med notera att du själv skriver; länge sen vi avskaffade träldom och slaveri i sverige.
Jag konstaterar därmed att du och jag är helt eniga om detta.
F ö hur jag beter mig mot andra människor, hur jag beter mig mot min sambo och framförallt vad hon tycker om mig och mitt beteende mot henne, det har du ingen aning om!!! Jag vågar dock påstå att min sambo och våra nära vänner skulle reagera mycket starkt om du skulle påstå att jag är en person som beter mig illa mot min sambo eller mot andra människor.

" Om jag villkorslöst älskar min partner...
Antingen väljer du att medvetet missförstå eller så har du ingen aning om vad villkorslös kärlek innebär (?).
Jag har aldrig påstått att min partner eller någon annan människa måste vara otrogen för att vara lycklig. Men OM min partner skulle önska sig ett sexuellt äventyr, om jag älskar henne villkorslöst, har jag då vilja eller ens rätt att förneka henne detta? I mitt fall är svaret nej.

Du skriver; Undrar hur många av de som blivit påkomna oxå trott att de "skötte det snyggt"? Du har ju själv kommenterat detta; exempel på skilnaden mellan fiktiva scenarier och realiteten.
I mitt fall är realiteten den att jag har sett till att aldrig ha blivit påkommen. Hur gärna du än vill så kan du alltså inte "döma" mig så som att jag skulle ha blivit påkommen!

Mitt första inlägg inledde jag med:

"Nej det är aldrig ok att vara otrogen."

Jag har bara läst ts men jag tycker att svaret är ett självklart nej.

Att vara otrogen innebär att man går ifrån en gemensam överenskommelse om vad man får göra med andra och inte. Ibland är överenskommelsen uttalad, typ vi är exklusiva, och ibland är den underförstådd.

Jag tycker det är en viktig punkt att vad som innebär otrohet är upp till varje par att avgöra för just deras förhållande. För vissa är det kyssar, för andra hångel, vissa tycker det är otrohet att ha känslor för andra, en del tycker att sex är otrohet, andra par anser inte att något är otrohet utan de får göra vad de vill för varandra osv.

Om partnern inte vill ha sex och inte heller bryr sig om att göra något åt sin obefintliga sexlust.

Skulle normalt sett svara ett klart NEJ men så fick jag veta lite nyheter av en kompis som gjorde det hela lite grumligare. Inte för att jag tycker att det är bra egentligen men mer förståeligt.

Hans fru har sedan ett antal år fått SLE som påverkar stora delar av kroppen, reumatism, stroke och sedan ett drygt år samma typ av cancer som Klas Ingesson (Endast 40 år gammal drabbades Klas Ingesson av vad som är mångas värsta mardröm. Smärtorna i ryggen, som han trodde var ryggskott, visade sig vara cancer. Och inte vilken cancer som helst utan den kroniska blodsjukdomen multipelt myelom.)

Har aldrig hört talas om en mer drabbad människa. Hon pendlar mellan rätt bra och rätt dålig. Hon kommer troligen att leva i många år ännu även om det varit tufft ibland.

Man kan kanske förstå att hennes prio i livet inte är sex. Min kompis har träffat en donna som också är gift med en mycket äldre man(mycket rik till på köpet).

Hade detta varit ett normalt fall så hade han skiljt sig och startat om på nytt med nya kvinnan. I detta fallet så kan inte frun klara sig på samma sätt som en frisk tjej kan göra.

Hans dilemma är att lämna sina barns mor i en tillvaro där hon inte klarar sig själv eller vara kvar och hjälpa henne men vara otrogen.

Att berätta för henne kan heller inte jag se vitsen med. Hon skulle bara bli ledsen och till vad nytta.

Detta är illa då jag känt dem sedan hon var 15 och han 18 år som jag var då...

Hur ser ni på detta? Bara fördöma eller kan ni se något bra alternativ?

Jag träffade dem båda i somras och hon var glad och nästan som vanligt förutom en massa ryggont och att hon vilar mycket. Svårt läge, även för mig.