brakat loss

Tyvärr är det så att det biter inte på honom. Skulle jag göra så skulle jag sedan bli straffad av kyla.

Antingen följer man bonusbarn o mannens vilja blir man sur o sätter ner foten straffas man med att min man inte pratar med mig.

Ex bonus gör något. Jag säger till. Bonus blir sur på mig. Min man blir sur för att bonus är sur på mig o uttrycker det att jag alltid skapar bråk.

Jag blir besviken på min man och blir arg. Min man pratar inte med mig men är mjuk o rar mot sin son.

Kylan från både barn o vuxen kan sitta i ca en vecka. Min man säger sedan att jag ska sluta att bli så arg och allt under mattan.

Vill jag sedan reda ut så reser han på sig o säger du måste älska bråk.

Så länge du tar åt dig av det, så länge har dom makten att styra dig med det beteendet.
Skit i dem och gå därifrån istället. När han väl pratar med dig igen, så får du se om du känner för att svara, annars så går du bara därifrån. Låtsas att dom inte existerar. Fixa bara mat och fika osv till dig själv och dina egna barn.

Jag får ångest av att bara läsa om hur din man kan frysa ut dig. Jag skulle ALDRIG stått ut i ett sånt förhållande. Jag tror att det är allt annat än nyttigt för dina barn att se sin pappa frysa ut sin mamma, och att mamma finner sig i det. Vad skickar det för signaler till barnen? 

Dags att separera så du slipper den där mannen och hans barn?!

Det är väll vad jag kommit fram till att detta inte är ok.

Vi är olika. När vi är oense så tystnar han o fryser ut.

Jag blir explosivt arg i en halvtimme sen vill jag reda ut o prata. Han vill inte prata utan går från utfrysning till att jag nästan ska fjäska o sen sopar vi det under mattan.

Det som gör mig vansinnig är att allt är kanon bra sålänge jag ställer upp och tycker att allt är bra så länge hela familjen ler .

Blir det diskution i mellan mig o bonus så är det jag som ska förklara i minsta detalj.

Om han blir arg på bonus så är det en tillsägelse i förbi farten och sen är allt ok dagen efter gör bonus fortfarande det pappan inte tyckte var ok.

Jag tycker du ska sluta med det. Gör som han själv gör och bara vänd och gå.

Ja Ess får prova det.

Lustigt är ju att det är alltid jag som är hemma om det är lov osv (ja det är självvalt) men nu innebär det även matlagning för bonus med kompis.

Där är bonus hövlig då jag sagt flertal gånger att det är ok att äta här för kompisar men det är inte bara att ta för givet jag måste veta hur många ni är.

Fått frågan några dagar o tänker inte sjunka lågt o säga att ni får inte äta här ....

Men det som gör mig sur är att de inte tänker på hur mycket jag gör för det är bara självklart.

Funderar på att smsa till min man för ett tag

Idag har jag bjudit bonus plus vänner på mat

Idag har jag städat bonus rum

Idag tvättade jag kläder

Idag handlade jag kläder

Idag kollade jag upp diverse tider

Idag skjutsade jag bonus...

Osv

Då jäklar bör han väll se allt jag säger ja till och allt jag gör.

Sen kan han komma med sitt sura trams om att jag alltid letar fel på hans barn.

Jag lägger näsan i blöt o han förstår varför bonus blir sur. Nu mera ställer bonus frågor när jag inte "kan lägga mig i"

Detta vore okej om det nu inte vore att min man lägger sig i när jag o barnen har diskution.

Han försvarar det med att han vill hjälpa mig.

Det har också hänt gång på gång när pappa säger till syskon att bonus lägger sig i.

Så jag får inte till resonemanget det är helt ok att dessa gör men vi andra ska skärpa oss eller?

Samma här! Jag skulle heller inte stå ut i ett sådant förhållande.
TS - genom att acceptera hans beteende så visar du både din man och dina barn att det beteendet är ok.

Du måste - nej måste är fel ord men för att få slut på det här så måste du säga ifrån! Låt dig inte behandlas som en dörrmatta. Mannen och barnen beter sig som de gör mot dig för att de kan! Sätt stopp för det! Låt det bli en tids konflikter men ge dig inte!

Reder ni inte ut det själva så finns det familjerådgivare som kan hjälpa till. Och om din man fortsätter att kräva att du ska acceptera att bli utfryst av honom och att bonusbarnet beter sig illa så skulle jag i din sits börja titta på egen lägenhet.

Något måste i alla fall hända snart åt rätt riktning annars kommer inte detta att hålla i längden. Jag blir så himla rasande och säger saker som jag inte menar till honom när han behandlar mig sådär. Jag känner frustration. Det enda jag vill är att vi ska kunna sitta och prata när det dyker upp något problem. Sedan reda ut det tillsammans. Jag vet att jag inte är oskyldig då jag oftast blir explosivt arg när jag blir arg om det har gått för långt.
Har läst lite om detta på nätet och mitt beteende är väll inte alls okej men hans beteende är överhuvudtaget inte heller okej.
Funderar på om vi överhuvudtaget kan gå vidare om det kommer att bli ändring? man kan ju inte ändra på människor sägs det.  

Kan du inte försöka göra en omstart? Ta några dagar utan att alls ta upp ämnet?

Det är sant som du säger att det inte går att ändra på andra, men genom att ändra på sig själv så brukar andra vara mer benägna att också de förändra en del invanda mönster. Eftersom ni är så olika i hur ni reagerar och agerar så kan det ha lett till en låsning er emellan. Det vill säga att du står på den ena sidan och är explosiv och gapar på ett sätt som förmodligen uppfattas som anklagande, kritiskt och orättvist. Medan han står på den andra sidan och blir mycket mer försvarsberedd och försvarande än vad han förmodligen annars skulle tycka sig behöva vara. Han upplever antagligen situationen som om han och barnet är under ständig attack. Du å din sida vrålar kanske ännu mer för att du känner dig frustrerad och missförstådd. Det förstår ju alla och envar att det inte kan bli en konstruktiv dialog av det där. 

Låt det vara ett tag. Låt bli att vräka ur dig det du tidigare vräkt ur dig. Gör något annat. Ta djupa andetag, och lägg band på dig. 

Livet måste förstås inte vara harmoniskt hundra procent av tiden, men det måste i alla fall vara det tillräckligt mycket och länge för att det ska gå att fungera tillsammans och för att det överhuvudtaget ska gå att se lösningar och hitta gemensamma plattformar för mer långsiktiga positiva förändringar. 

För mig verkar det här handla mycket mindre om hans barn och barnets uppförande än det gör om interaktionen mellan dig och din man och de känslor som jag skrivit om tidigare i inlägget. Ni verkar ha hamnat i en riktigt destruktiv situation där det uppstått en smärtsam kamp mellan er istället för ett samarbete byggt på tillit och tolerans för varandra olikheter. Barnet verkar få stå symbol över det som blivit snett mellan er i vuxenrelationen. Det tycker jag att ni är skyldiga att göra något åt. Och någon måste som bekant börja.