Samsover du med ditt barn?

Visst är det mysigt att känna trygghet tillsammans, men att sova med sin mamma hela livet fungerar inte. Man måste ju också kunna känna sig trygg själv, speciellt i sin egen säng i sitt hem. Folk jag känner som samsov med sina föräldrar länge vågar knappt sova över hos kompisar idag, det är bara sorgligt.

Nu har vi ju inte samsovit, förutom när lillan var liten (pytte) och sen sporadiskt då och då men jag är övertygad om att det inte finns något samband (alltså även för de som samsover mycket). Det är annan trygghet som spelar in. Min dotter kan sova precis varsomhelst,
och jag känner att det beror på att jag var mån om hennes och vår integritet då hon var liten. Jag var vaksam med att lämna runt henne till folk. Inte barnvakter hit och dit. När hon var pytte så fick inte folk bära henne hit och dit. Såna faktorer känns det som att hon har blivit så himla trygg med främlingar för. Tycker jag. Jag tycker att folk ska samsova på. Det är ju urmysigt. Jag är avundsjuk. Jag vill också kunna ligga och trängas med folk i sängen men jag tycker det är så jobbigt.

Jag tycker förresten det känns oroväckande för barns utveckling, med den uteblivna närhet de får med de här nya PSD-råden Jag tror att den konsekvensen som blir av det, är värre än en miniminimal risk för PSD, vid samsovning. Jag förstår de föräldrar som oroligt följer rekommendationerna,
men jösses vad rekommendationerna växlar.
När min tjej var pytte, och jag inte kunde ha henne i sängen, så föreslog BB att hon ju kunde ligga hos pappa. Den lilla parveln låg i faderns lilla slaf (vi var på special-BB) och även sen. 
Jösses. Det skulle man aldrig föreslå nu. För det finns ju vissa som säger att om det finns en risk med samsovning så är den större hos fäderna.

Jag sover ju inte med mamma längre :) Sover däremot med både sambo och dotter och vi tycker det är jättemysigt.

Jag tycker inte om att sova själv men tror knappast att det beror på att jag samsov med min mamma i flera år. Troligtvis var det ju därför som jag ville samsova, för att jag inte tycker om att sova själv, dock i tonåren sov jag ju i egen säng i eget rum, så det var inga problem att inte sova med mamma då :)

Mina ungar sover själva hos sina pappor men hos mig så finns det ingen anledning till att de ska behöva göra det än, vi har inte ens pratat om det för jag  har en jätte stor säng och det är en mysig ritual att sluta dagen med att prata om saker som har hänt och jag är övertygad om att jag får  reda på en hel del saker då som barnen funderar på som de annars inte skulle ta upp.
Jag har fyra barn som alla har sovit länge med mig och alla är grymt trygga med sig själva och har aldrig haft problem med att sova borta eller så, de sover inte hos mig för att de är otrygga eller inte vågar sova själva, vi tcker bara att det är mysigt att sova tillsammans.

Jag undrar hur många föräldrar här som sover med sitt barn för att tillfredsställa sina egna behov. I slutändan gör ni ungarna en björntjänst enligt mig.
"Det som inte dödar härdar" växte jag upp med, vilket jag är jävligt tacksam för idag.

Trygga barn vågar ta ut svängarna mer än otrygga.

Jag tycker att det låter fruktansvärt att behöva växa upp så, hur kan du tycka att det är nått att sträva efter?

jag lär mina barn att tunga saker händer men att de aldrig behöver vara ensamma i det jobbiga, de har alltid nån som finns där för dem och stöttar dem i det jobbiga, ingen ska behöva härda ut tunga saker för att bli starkare, väldigt många går åt andra hållet istället.

Jag tillfredsställer varken mina eller barnens behov när det gäller samsovning, vi har bara inte kommit oss för att ändra på ett upplägg som funkar bra för oss, varför skulle vi?
Om vi alla tycker att det är skönt att ha nån att somna bredvid varför ska vi sluta med det då bara för att nån annan tror att det är skadligt eller så?

Det handlar inte om att "behöva" vara ensam i det jobbiga. Jag har också folk som skulle ställa upp för mig om jag hade bett dem. 

Men om man har någon som ständigt håller en i handen så kommer man ju aldrig kunna stå på egna ben och ta tag i det jobbiga själv. Har man ett ständigt behov av andra blir man istället svagare när man väl är ensam.

Vem har sagt nåt om att inte vara trygg?