• Anonym (Dåligt samvete)

    Otrogen en gång - nu är jag gravid...

    Först av allt: Jag behöver inga moralpredikningar. Jag vet mycket väl att jag gjort fel, att jag svikit min älskade man på det värsta tänkbara sättet. Så vi kan väl hoppa den biten, tack.

    Nu till problemet. I lera år var jag tillsammans med en fulkomligt underbar kille, "A". Vi hade det fantastiskt tillsammans, men vi var båda unga och omogna och grälade alldeles för mycket. Till slut orkade vi inte mer fler storgäl och försoningar, utan gjorde slut. Jag saknade honom så jag trodde jag skulle dö, en väninna fick jobb i London och jag flyttade med henne dit. Bodde där i några år och mötte där min nuvarande man, "M". En jättefin och snäll man, som jag tror bokstavligt skulle dö för min skull. Han vill aldrig göra mig ledsen eller arg, så fort vi blir minsta oense viker han  ner sig och ger efter. Jätteskönt på ett sätt, urtrist på ett annat. Jag tror jag gifte mig med honom mest för att det var ett så lugnt och skönt förhållande i jämförelse med mitt tidigare, och för att jag ville glömma A helt enkelt. Vi bor nu strax utanför Stockholm

    För ca två år sedan beslöt vi att försöka skaffa barn, inget har hänt på den punkten. I höstas var jag i  in hemstad och hälsade på, och en kväll stötte jag ihop med A. Gnistorna formligen flög, det var som om vi aldrig varit isär. Det blev en lång blöt kväll som tyvärr slutade med att jag sov över hemma hos A. Nästa dag kom vi överens om att det var fruktansvärt dumt gjort, ingen av oss vill ha ett förhållande igen. Han är förlovad med en tjej och jag är ju gift. Vi skildes åt och lovade att det som hände skulle förbli en engångsgrej.

    Väl hemma igen var min mens sen, inget jag tänkte vidare på eftersom min mens alltid varit lite oregelbunden. Men när den hoppat över helt två gånger anade jag oråd. Tog ett test, och som jag fruktat var det positivt. Jag känner mig helt säker på att det är A som är pappan, och tänkte göra abort i smyg utan  att M skulle få veta något. Men en kväll kom han hem och var alldeles glädjerusig. hans syster hade skickat ett mail till honom där hon ville anordna en fest, och hon hade undrat vad han tyckte de skulle bjuda på, om det var något jag kanske inte kunde eller ville äta nu när jag är gravid! Jag har ingen aning om hur hon fått reda på det, jag har inte sagt något. Det enda jag kan tänka mig är att hon fått nys om det genom en gemensam väninna, hon var den enda som visste om min graviditet men hon visste inget om A och hade därför ingen aning om att jag inte sagt något till M. M är ju jätteglad nu, han v ar lite sur först över att jag hans syster fått veta det före honom (naturligtvis) men han förlät mig snabbt.

    Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det känns verkligen inte bra att dölja detta för honom, samtidigt finns det förstås en liten möjlighet att han faktiskt är pappan så varför ska jag ta ifrån honom den glädjen innan vi ens kan kolla upp saken?

    Har uselt samvete nu, kan knappt sova om nätterna, drömmer om att babyn föds och är en kopia av A (ja, M vet vem A är och hur han ser ut).

    Jag förväntar mig egentigen inga råd, ville mest skriva av img lite. Men har någon något mer konstruktivt att säga än att jag varit en jävla bitch uppskattas det vart!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-01-21 02:32
    Jag SKA berätta för M, jag vet bara inte när. Jag klarar inte att gå igenom graviditeten själv, så jag vågar nog inte berätta än. Jag vet att det är själviskt av mig, för jag utsätter ju M för att fästa sig vid barnet och sedan kanske förlora det när det är fött. Samtidigt kan ju barnet vara en kopia av M, och då v et jag att han är pappan och behöver egentligen inte säga något. Det skulle ju såra honom enormt, och jag vet att jag aldrig mer kommer vara otrogen mot honom. Jag fick ett ordentligt straff för att jag var otrogen en gång, det ser jag som ett lärostreck...

    Som jag skrev i ett inlägg hyser jag en romantisk och förmodligen idiotisk idé om att M skulle ta på sig faderskapet oavsett om han var fadern eller ej, jag vet hur mycket han älskar mig och kanske skulle han kunna älska barnet lika mycket oavsett om det är hans eller ej. A vill definitivt inte ha barn, så han skulle bara bli tacksam om han "slapp". Naturligtvis måste barnet få veta sitt ursprung, men det kan man ju berätta när det är äldre.

    Jag SKA berätta, när vet jag inte men jag ska göra det. Jag kommer uppdatera tråden när jag berättar, om inte förr.

    Jag vill tacka för alla svar, och för att ni inte kommer med moralpredikningar. Jag vet att det jag gjort är fel, så jag behöver inga sådana.

    Tack.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-01-25 22:27
    Jag har berättat allt för min man nu. Det var ett extremt jobbigt samtal (än en gång menar jag inte för mig själv i första hand, utan för min man. Det var jobbigt för mig så till vida att det var jobbigt att såra honom), han blev otroligt lessen och sårad... Och hemskt nog trodde han att det var hans "fel", att jag inte kände mig tillfredsställd och nöjd med honom! Jag förklarade givetvis genast att det verkligen inte var hans fel, felet är självklart enbart mitt.

    Vi har pratat en hel del men har naturligtvis fortfarande mycket kvar att prata om. Jag vet inte om jag kommer uppdatera tråden mer, jag orkar inte få mer skit nu. Jag vet att jag förtjänar det och att det enbart är mitt eget fel, men jag är bara människa och orkar inte med hur mycket negativitet som helst.

    Nu ska jag fortsätta prata med min man, ville bara tala om att jag berättat allt för honom.

    Jag tackar alla som varit trevliga och hållit en god ton, det har verkligen värmt! Er andra har jag inget att säga, ni borde verkligen fundera över det här med att bemöta andra som man själv bli bemött, och talsättet att den som är utan skuld kan kasta första stenen...

    Jag är klar med tråden, åtminstone för stunden. Det är möjligt att jag återkommer längre fram, men det är långt ifrån säkert.

    Än en gång ett stort TACK till er som visat värme och inte kastat skit!

  • Svar på tråden Otrogen en gång - nu är jag gravid...
  • Anonym (lm)
    Anonym (Asimovaren) skrev 2015-01-23 12:17:02 följande:

    TS, du har verkligen målat in dej i ett hörn.

    Som jag ser det och vad du ska göra föra att ha någon liten chans till förlåtelse och att M blir kvar är att berätta allt utan förskönande omskrivningar, absolut vara ärlig.

    Du måste berätta NU om det ska finnas en chans att han blir kvar.
    Om du berättar när barnet är fött tror jag att det är helt slut.
    Han kommer undra o fundera varför i helvete du inte har berättat för honom och gett honom chansen att vara med om att fatta ett eventuellt beslut om abort.

    Vidare så kommer han att undra hur många gånger du har varit otrogen, är du något han vill ha kvar i sitt liv?

    Till sist, du måste berätta för honom nu!
     


    Håller med om allt förutom att det skulle finnas en chans att han stannar. Hade hon blivit gravid innan hon träffat M, då skulle det finnas en liten chans. 

    Men att en man skulle uppfostra och ta till sig ett barn som kommit till genom att ens partner knullat en annam man bakom ens rygg, det finns inte på världskartan. Såpass ynkliga toffelhjältar kan inte existera.
  • Anonym (what)
    Fool skrev 2015-01-23 11:32:44 följande:

    Och för att man blir kär så är det givetvis helt ok att bedra någon och blåsa honom på faderskap?

    Sen när blev en förälskelse ett frikort för grisigt beteende?


    Nej det är det såklart inte, fast blandar mig inte inte mitt problem .
  • Anonym (what)
    Tecum skrev 2015-01-23 10:50:05 följande:

    Man behöver inte vara otrogen för att man blir kär. Eller är kvinnor så styrda av känslor att förnuftet försvinner tillsammans med ansvaret?


    Många är jag är dock rakryggad , fast är man kär gör man väl slut ??
  • Johan75
    Fool skrev 2015-01-23 11:30:13 följande:
    Nja, 2% procent är den officiella siffra, men samtliga undersökningar tror att de förekommer ett ganska stort mörkertal, många vågar inte säga sanningen , många är inte ens säkra på vem pappan är, etc
    Finns det en officiell siffra? Jag trodde den främst byggde på kirurgers uppfattning om vad som framkommit vid organdonationer och liknande mellan familjemedlemmar. Alltså svart-vitt - antingen är man släkt eller så är man det inte. 
    Behold, i come as a thief.
  • Anonym (what)
    Anonym (what) skrev 2015-01-24 06:24:51 följande:

    Många är jag är dock rakryggad , fast är man kär gör man väl slut ??


    Tänkte mer där att kanske inte så bra att va tillsammans med den ena men kär i en annan tex .
  • Anonym (Dåligt samvete)
    Anonym (halex) skrev 2015-01-21 05:56:27 följande:
    haha o i skolan har du fått lära dig, moral och sunt förnuft..
    Tacka du din gud för en fantastisk underbar utbildning..
    Skulle skolan lära ut moral och sunt förnuft?! Jag gick inte i skolan på 50-talet...

    Det angår egentligen inte dig, men jag ska ändå tala om var jag lärt mig moral, etik och sunt förnuft; jag har lärt mig det i Bibeln och i kyrkan (jag är katolik). Ja, otrohet är fel enligt Bibeln och kyrkan, ett av budorden förbjuder exempelvis otrohet och lust är en av dödssynderna. Dock lär kyrkan även ut förlåtelse; visar man uppriktig ånger kan man erhålla förlåtelse ör alla synder. Jag har biktat mig och jag har blivit förlåten eftersom jag visade uppriktig ånger och har mycket dåligt samvete för det jag har gjort. Och det är betydligt viktigare för mig att min präst ger mig absolution än att främlingar på nätet gör det.

    Att Gud förlåtit mig hyser jag inga tvivel om.                                                                                                                                          
    Anonym (moral?) skrev 2015-01-21 05:59:24 följande:

    Om man knullar runt så har man ingen moral.Det är illa nog, vad värre är är att du vill behålla ditt barn, om det nu är ditt snedknulls. Om du hade haft moral, berätta på en gång om graviditeten. Sen när det visar sig att det inte är Ms barn, gör då det enda rätta och ta bort det.


    Vem bestämmer att man inte har någon moral om man tar ett snedsteg? Du? Jag antar att du inte hört talas om misstag och felbedömningar, och naturligtvis har du aldrig begått ett misstag själv.

    Jag tycker inte att man enbart kan sägas ha moral om man aldrig någonsin begår några misstag, snarare är det mänskligt att göra tabbar. Om en människa tar ett enda snedsteg tycker jag inte att man kan döma ut henne/honom som en omoralisk människa, särskilt inte om man uppriktigt ångrar sig och har dåligt samvete för det man gjort. Jag har alltid ansett att ett snedsteg inte betyder något, skulle min man vara otrogen mot mig skulle jag absolut förlåta honom om han uppriktigt ångrade sig och hade dåligt samvete. Förutsatt givetvis att det var fråga om ett "one night stand", en längre affär tror jag inte jag skulle kunna förlåta. Ett känslolöst samlag kan jag förlåta, men skulle min man ha känslor för den andra kvinnan skulle saken hamna i ett annat läge. Men jag förstår om alla inte tycker som jag, det där är ju en mycket känslig fråga och hur mycket, om något, man kan förlåta är givetvis personligt. Det finns inga rätt eller fel där.

    Jag respekterar andras åsikter och önskar att ni kunde respektera mina, jag begär inte att ni ska förlåta mig eller förlåta mig. Det har som sagt min präst gjort, vilket är det enda som betyder något (förutom min mans förlåtelse förstås). Tänk om ni nu kunde respektera mina åsikter i frågan...

    Du är naturlitvis i din fulla rätt att ha en avvikande åsikt, men jag tycker du är väldigt hård när du säger att jag saknar moral för att jag gjorde ett enda misstag. Frågan är hur pass moralisk du själv är? Tråden handlar förvisso inte om dig, men ska du döma andra bör du ha ett fläckfritt samvete själv. Och jag menar inte enbart otrohet, jag menar allt som kan klassas som omoraliskt; lögner, hur "vita" de än kan tyckas vara, är exempelvis omoraliskt. Minsta lilla fortkörning är ett lagbrott och därmed omoraliskt.  Det finns hur mycket som helst som ses som omoraliskt, jag antar att du har ett absolut rent samvete eftersom du så tvärsäkert dömer mig?


  • Anonym (halex)
    Anonym (Dåligt samvete) skrev 2015-01-25 10:48:40 följande:
    Skulle skolan lära ut moral och sunt förnuft?! Jag gick inte i skolan på 50-talet...

    Det angår egentligen inte dig, men jag ska ändå tala om var jag lärt mig moral, etik och sunt förnuft; jag har lärt mig det i Bibeln och i kyrkan (jag är katolik). Ja, otrohet är fel enligt Bibeln och kyrkan, ett av budorden förbjuder exempelvis otrohet och lust är en av dödssynderna. Dock lär kyrkan även ut förlåtelse; visar man uppriktig ånger kan man erhålla förlåtelse ör alla synder. Jag har biktat mig och jag har blivit förlåten eftersom jag visade uppriktig ånger och har mycket dåligt samvete för det jag har gjort. Och det är betydligt viktigare för mig att min präst ger mig absolution än att främlingar på nätet gör det.

    Att Gud förlåtit mig hyser jag inga tvivel om.                                                                                                                                          
    Anonym (moral?) skrev 2015-01-21 05:59:24 följande:

    Om man knullar runt så har man ingen moral.Det är illa nog, vad värre är är att du vill behålla ditt barn, om det nu är ditt snedknulls. Om du hade haft moral, berätta på en gång om graviditeten. Sen när det visar sig att det inte är Ms barn, gör då det enda rätta och ta bort det.


    Vem bestämmer att man inte har någon moral om man tar ett snedsteg? Du? Jag antar att du inte hört talas om misstag och felbedömningar, och naturligtvis har du aldrig begått ett misstag själv.

    Jag tycker inte att man enbart kan sägas ha moral om man aldrig någonsin begår några misstag, snarare är det mänskligt att göra tabbar. Om en människa tar ett enda snedsteg tycker jag inte att man kan döma ut henne/honom som en omoralisk människa, särskilt inte om man uppriktigt ångrar sig och har dåligt samvete för det man gjort. Jag har alltid ansett att ett snedsteg inte betyder något, skulle min man vara otrogen mot mig skulle jag absolut förlåta honom om han uppriktigt ångrade sig och hade dåligt samvete. Förutsatt givetvis att det var fråga om ett "one night stand", en längre affär tror jag inte jag skulle kunna förlåta. Ett känslolöst samlag kan jag förlåta, men skulle min man ha känslor för den andra kvinnan skulle saken hamna i ett annat läge. Men jag förstår om alla inte tycker som jag, det där är ju en mycket känslig fråga och hur mycket, om något, man kan förlåta är givetvis personligt. Det finns inga rätt eller fel där.

    Jag respekterar andras åsikter och önskar att ni kunde respektera mina, jag begär inte att ni ska förlåta mig eller förlåta mig. Det har som sagt min präst gjort, vilket är det enda som betyder något (förutom min mans förlåtelse förstås). Tänk om ni nu kunde respektera mina åsikter i frågan...

    Du är naturlitvis i din fulla rätt att ha en avvikande åsikt, men jag tycker du är väldigt hård när du säger att jag saknar moral för att jag gjorde ett enda misstag. Frågan är hur pass moralisk du själv är? Tråden handlar förvisso inte om dig, men ska du döma andra bör du ha ett fläckfritt samvete själv. Och jag menar inte enbart otrohet, jag menar allt som kan klassas som omoraliskt; lögner, hur "vita" de än kan tyckas vara, är exempelvis omoraliskt. Minsta lilla fortkörning är ett lagbrott och därmed omoraliskt.  Det finns hur mycket som helst som ses som omoraliskt, jag antar att du har ett absolut rent samvete eftersom du så tvärsäkert dömer mig?
    haha
    Det handlar rätt mycket om dig VA!?
    o alla ursäkert och rättfärdigande av ditt handlande  och beteende..

    Jasso gud har börjat förlåta dödsynderna eller.. ?

    Men det handlar om dig och dig.. o dig o dig o dig o dig..

    Hört talas om mytologin Narcissus och Eco
    Det finns också en psykologisk profil kopplad till denna..Flört

    Oavsett är det otroligt intressant att läsa dina inlägg...Kaffe
  • Anonym (moral?)

    Kul att TS har mage att prata om moral. Det handlar likdom inte om att göra misstag, utan snarare vilken typ av misstag. Oj jag "råkade" knulla runt och blev gravid på köpet... fyfan

  • Anonym (Dåligt samvete)
    Anonym (hmm) skrev 2015-01-21 06:12:15 följande:

    Det kan vara svårt att se vem barnet liknar själv... Min son var/är en kopia av sin far, men jag såg det verkligen inte själv.

    Ta du hellre ett faderskapstest så fort du kan. Går det i smyg så är det bra. Och är M pappan tyckr jag du ska bära ditt snedsteg själv. Så länge du håller dig i skinnet i fortsättningen.


    Jag vill vara ärlig, jag har som sagt biktat mig för min präst och fått absolution men det är inte tillräckligt - jag känner att jag måste vara ärlig mot min man. Dock är frågan för vems skull jag vill vara ärlig, min egen eller hans? Han skulle bli så fruktansvärt ledsen och besviken om han fick veta att jag varit otrogen. Är det verkligen rätt att rasera hela hans värld bara för att jag ska få ett rent samvete?

    Samtidigt; är barnet inte min mans måste han få veta sanningen, han ska inte tvingas uppfostra och försörja ett barn som inte är hans. Och barnet måste självklart få veta vilket ursprung det har.

    Det är verkligen ingen lätt sits jag befinner mig i. Nej, jag tycker inte synd om mig själv, det här har jag orsakat själv så det är mitt eget fel att jag mår som jag gör, jag bara konstaterar fakta...

    Jag kommer verkligen hålla mig i skinnet i framtiden, det här kommer jag inte göra om!
    Anonym (Operfektjagmed!) skrev 2015-01-21 09:28:12 följande:

    Nu fick du mitt problem att välja vilken bil jag ska köpa som litet! Tycker du ska berätta så fort som möjligt vad du gjort. Visar det sig sen att det inte är M:s barn och han har stöttat dig under hela graviditeten kommer nog han ta det mycket hårdare än att få veta det redan nu så han har tid att ställa in sig på att barnet kanske inte kommer vara hans. Förstår att det inte kommer va roligt att vara själv under graviditeten, men det kanske man får ta en sån här gång. Och lyssna inte på alla som klankar ner på dig här. Det är sällan så att folk som vill verka perfekta är det. Så svälj det sura äpplet och se till att ha en vän att luta dig emot efter att du berättat, eftersom din man nog kommer att vilja vara ifrån dig, ett tag iallafall. Så tycker jag men det kan vara fel, finns nog ingen enkel lösning..


    Det är så jag tänker också - tänk om han stöttar mig och fäster sig vid barnet och så visar det sig att det inte är han som är pappan. Det skulle ju vara förödande för honom...


    Jag kommer inte vara hel ensam under graviditeten, jag har pratat med min väninna och berättat hela historian för henne och hon har lovat att finnas där för mig om min man väljer att lämna mig. Jag har som sagt orsakat den här situationen själv, så jag måste ta konsekvenserna av det också. Även om det känns jobbigt och tungt.

    Nej, jag ska försöka att inte lyssna på dem som klankar ner på mig. De har knappast levt fläckfria liv själva, och blir själaglada över en chans att få racka ner på andra. Tyvärr har jag svårt att låta bli att besvara elaka och dömande inlägg, men det uppmuntrar ju dem bara. Om jag inte reagerar som de önskar kommer de tröttna och leta upp någon annan att racka ner på.

    Tack för dina fina och förstående ord, de värmer!
    Anonym (?) skrev 2015-01-21 09:31:34 följande:
    Finns väl inga test som visar att man är i vecka 12. 
    Du har helt rätt, det gör det inte. Av någon anledning skrev jag helt galet där, jag skulle ha skrivit: "Jag tog ett test från Clearblue som var positivt och räknade ut att jag måste vara i vecka 12" eftersom det var så det gick till.

    Dock kan min uträkning mycket väl vara fel, jag har alltid haft oregelbunden mens så det är svårt att räkna ut exakt vilken vecka jag är i. Jag har fått en tid på MVC nästa vecka, då ska det göras ett UL där man fastställer graviditetens längd.

    Det var inte min avsikt att försöka ljuga på något sätt, även om en del kanske tror det.
    Vilhelmina86 skrev 2015-01-21 10:05:08 följande:

    Berätta för din man så fort som möjligt. Sveket blir större ju längre du väntar.

    IOM att det KAN vara hans barn så kanske han stannar och även hinner fundera ut hur han ska agera om det är älskarens barn..

    Bra att du ska berätta!

    Risk finns att det blir pannkaka senare. Att barnet skadas och behöver blod eller organ från närstående och så får både barn och far reda på den bittra sanningen.. Då finns ju en risk att BARNET bryter kontakten med dig, för vilken livssorg att få reda på att ens pappa inte är ens riktiga pappa.


    Min man hörde när jag talade i telefon med MVC, nu är han eld och lågor inför att få se "sitt" barn på ultraljudet för första gången... Jag bör kanske berätta sanningen för honom innan ultraljudet, så han inte fäster sig vid ett barn som kanske inte är hans.

    En sådan situation kommer inte kunna uppstå, jag vill och ska berätta för honom så snart som möjligt. Jag måste bara reda ut om det är för hans skull eller min egen som jag vill berätta. Svaret är inte så självklart som man kanske kan tro.


  • Anonym (halex)
    Anonym (moral?) skrev 2015-01-25 11:14:19 följande:

    Kul att TS har mage att prata om moral. Det handlar likdom inte om att göra misstag, utan snarare vilken typ av misstag. Oj jag "råkade" knulla runt och blev gravid på köpet... fyfan


    o rätt intressant är TS resonemang om.. hur ska det bli för henne om hon berättar..
    Ingen empati för hur ska han ta det eller direkt ånger.. vad har jag gjort.

    För allt handlar om TS.. mig, mig mig mig mig  jag jag jag jag
    o rättfärdigande för att det handlar om jag jag jag jag

    Problemet är att just den här typen inte har normal sympati och empati än för sig själva eller när de själva tjänar på det i syfte..
    Moral är från deras horisont.. Jag får men inte du!!

    Bäst av allt.. prällen har förlåtit och därmed är det OK Gud och bibeln och allt är OK. Den naturliga ångern är borta

    Narcissus o Eco... precis det vi har här och inget annat.
    Såvida vi inte har med den kvinnliga sociopaten att göra.. Det är snäppet värre det..

    Men otroligt intressanta inlägg av TS...
Svar på tråden Otrogen en gång - nu är jag gravid...