Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Eh det var 33 sidor att läsa så inte satte jag mig och läste vad som hade skrivits i dem utan jag svarade på TS inte på vad ni andra hade skrivit, det är så det brukar gå till i trådarna här på FL, annars så citerar man folk om det är dem i tråden man vill svara till.

Jag svarade i det första jag skrev, det var riktat till henne sen gjorde jag radbrytningar, flera stycken, de visar att man sen svara allmänt, sånt var i vilket fall självklart här på FL tidigare så jag gjorde så Jag var nog lite otydlig här, de skulle egentligen bo var annan vecka men de valde att vara hos oss på heltid så gott som och var hos mamma när de kände för det, ca fyra-fem dagar i månaden. De var mellan 14-17 år och jag tog aldrig upp det med dem utan tänkte att det finns nog någon anledning till att de hänger mer här.

Läs om och läs rätt, vad jag påpekade är att det är en förbannad skillnad om man är vuxen och har flyttat hemifrån och inte kan hänga hos föräldrarna hela tiden och på att vara ett barn som fortfarande bor hemma, ser du ingen skillnad i det så ser jag inget intresse på att fortsätta prata med dig här faktiskt.

Tycker det är tragiskt!

Tänk om en kärnfamilj skulle resonera likadant och låta barnen stanna hos kompisen nån timma extra för att mamma och pappa vill vara i fred. Nä man är mamma och pappa dygnet runt och inte enbart på mamma eller pappa veckorna. Har vi planerat in att få gäster så är våra barn gemensamma eller bonusbarn välkomna oavsett. Finns det hjärterum finns det stjärterum

För att bonusmammor oftast har snedvridna vaneföreställningar.

Tror att de ska kunna ha drömlivet med drömprinsen utan att fatta att de alltid kommer att komma i 3:e hand.

Väljer man en förälder så ska man också anpassa sig till den familjen man

*besöker*. inte komma o gnälla om allt.

Barnens bästa först...alltid!.

 

Men du måste väll se att det är en skillnad att som förälder säga "jag vill inte att du kommer hem till oss utan att fråga först" och att "i morgon ska vi på bio så då får ni vara hemma hos pappa/barnvakt" För mig är det en milsvid skillnad.

Det förstnämnda kan infinna sig flera gånger i veckan medan det andra kanske bara händer några gånger per år.

Det är bra att det finns familjer som får det att fungera, där barnen känner sig lika välkomna hur som. Jag tror att där det lyckas så ÄR barnen till faktum överlag välkomna och barnen behöver aldrig tvivla utan att det helt enkelt är ett sätt för att få livet att gå ihop.

Men att från det till att råda andra människor, att det är ett bra sätt och det rätta och att barn som inte klarar av det har problem, är i mina ögon helt galet. Det landar kanske bra hos någon, men hos TS där barnen till faktum INTE är välkomna av TS själv så kan jag inte förstå hur man kan propagera för att det är en bra metod.

Vill förtydliga att det inte var endast din text jag svarade på, tänkte skriva till det men missade.

Men det är just det fetmarkerade som jag syftar på. Jag tror ärligt att för en del så är det inga problem, men som jag skrev att då handlar det om familjer där barnen genuint känner sig välkomna. Medans för andra barn så skulle det vara katastrof.

Jag kan ge vår familj som exempel, under en viss period av deras uppväxt har barnen varit allt annat än välkomna hos pappan (observera, inte av bonusmamman utan av pappan). Olyckligt nog så passade den perioden ihop med mellantjejens mest jobbiga tonårsperiod då hon hade behövt kärlek och bekräftelse från alla hon mötte men så var inte fallet. Om min man hade varit TS så hade det varit rent förödande för henne om han hade fått det rådet och om han hade övertalat mig att det var helt okej, barn far inte illa av det. Som tur är så har han så pass mycket insikt i barnpsykologi så han förstod hennes behov även om han har fått tagit rejält mycket skit tillbaka.

Och jag tror inte att vi är konstigare än många andra familjer, jag vet ganska många som oss där sånt här inte är lätt och det finns många barn som idag är vuxna som vittnar om hur deras uppväxt varit. Och därför har jag valt att min dörr är öppen för alla barn som bor i vårt hem, och om min man inte hade velat det så hade vi haft ett rejält problem för att det är en så pass viktig sak för mig att försvara så där hade jag satt helt stopp, jag vågar inte chansa med mina barns barndom!

Haha tror du ja. 100% av alla bonusmorsor jag frågat skulle aldrig göra om det..

Din kille borde lämna dig. Man han är väl inte man nog att göra det. Jävla toffel.

skit, hade skrivit världens längsta svar och så försvann det :( får skriva mer någon annan dag. Men summa summarum

1. mina barn har aldrig sprungit vind för våg, vi kommunicerar förälder-barn-förälder, troligtvis mer än i de flesta familjer. Vi hade VV och den som hade barnen hade ansvar för att meddela om dom åkte vidare, även om barnen sa att dom meddelat mig. Så dom kunde inte smita undan.

2. Mina barn klarade av att vara själva och laga lite mat från 12 års ålder så det blev aldrig panik om vi var borta några timmar. Sov vi borta så visste dom om det innan, men oftast så var dom med då (fördelen av att inte vara låst är att det är helt ok att låna barnen på "fel" vecka.

3. Min dotter hade mått bättre av att vara välkommen hem till sin pappa, att behöva meddela var bara en bisak, det var värre att hon ganska ofta fick nej utan orsak. (som att det inte fanns mat fast hon redan hade ätit)

4. Jag har facit i hand, de är nu tre unga vuxna som alla i deras närhet lovordar, arbetsamma, lojala, pålitliga och trevliga. Så nej, bara för att man lyssnar på barnens behov så blir dom inte odrägliga.