skatergirl81 skrev 2015-02-27 12:43:32 följande:
Jag är inte rädd att det ska göra ont...utan allt annat som kan hända att bebis fastnar, sugklocka,yttre press, att ingen läkare ska finnas tillhands, att bm inte ska lyssna på mig, att jag ska få panik osv.
Såklart kan allt gå bra men finns så mycket riskfaktorer så det kan gå precis hursomhelst.
Men jag vet ju inte hur jag kommer känna när jag väl är gravid.
skatergirl81 skrev 2015-02-27 12:50:29 följande:
Ja jag är beredd att det ska bli en kamp. Vet inte hur svårt det är här i Norrköping, har en kollega som fått ks pga ångest. Men läst om vissa med förlossnibgsskräck som tvingats att föda, fast det har varit i andra landsting. Verkar bara väldigt olika.
Jag är rädd att jag ska ta ks och sen att det blir någon hemsk komplikation på det fast man tror att det ska vara tryggare. Men trots allt så känner jag iaf nu att ks känns bäst...sen får man ju se sen när man är på smällen hur det känns.
Men då ks är ett planerat rutiningrepp med gott om personal som står beredda att ta hand om både bebis och mamma så känns det som det tryggaste alternativet. Vid en förlossning kan det gå väldigt fel väldigt snabbt och det finns ingen läkare i närheten.
När skulle ni börja försöka?
Hade kunnat vara jag som skrev det du skriver. Smärtan har inget med det eventuella önskemålet om ks att göra, ks är ju oxå smärtsamt på sitt sätt. Men som du skriver så är det många delar runt omkring förlösandet av barnet som känns för osäkra med vaginal förlossning för att jag ska känna mig bekväm å trygg med det. Det finns liksom ingen som kan säga på förhand hur det ungefär kommer gå till då medan ks är rutin å de ser liknande ut. Principen är densamma. Säger något till mig innan att jag kommer spricka lite å få sy några stygn men inte kommer känna av det så värst samt inte märka skillnad alls efter några månader - så visst,sign me up for it. Men tänk om det blir mer än så....
Önskar så att jag kunde go with the flow för det skulle vara en sån häftig upplevelse att man är mer aktiv i förlossnigsarbetet av sitt eget barn, att man själv gjorde jobbet, men inte till priset av vad som kan hända. Då känns det nog så lagom häftigt när man skadas. Vet att det i de flesta fall går bra å folk har bra upplevelser men bara det att risken finns att jag blir skadad för livet känns inget vidare. Jag kan verkligen inte resonera att gå sönder lite hör till att få barn, det får man räkna med. Jag vill inte få men... tydligen betyder mitt underliv mkt för mig. Men sen ibland så tänker jag istället: hur illa kan det bli?! Vad är oddsen för att jag ska vara en av dem som spricker Sjuuuukt mkt å från fram till bak med besvär efteråt? Vill inte att någon försöker övertyga mig om vaginal heller för då ångrar man sig väl som fan att man inte stod på sig om man nu är en av de olyckliga själar som har dåliga upplevelser å får lida för det.
Vi börjar i april :) 6-7 veckor kvar bara i så fall. Ska ha mens i helgen men sen nästa efter det blir sista innan försök. Plötsligt så nära
