Skulle du vara hemma på heltid med dina barn om det var möjligt?
Aldrig. Jag var hemma i totalt fyra år, tre år med ettan och två med tvåan. Det var fantastiskt att få börja jobba igen!
Inlägg från: K grrl
|
-
-
Det stämmer absolut inte på vårt dagis i alla fall...Anonym (Jag) skrev 2015-03-06 10:31:29 följande:
Du vet att dom på dagis har paddor, datorer och massa annat fröknarna sätter barnen att göra. Samt närhet får barnen väldigt sällan då det är så få fröknar, kanske någon får sitta i knät. men sällan alla får kramas och gosa och bli burna. Det kan dom få hemma i allafall.
Dom får närhet av dom andra barnen, lek av dom andra barnen,dom lär av dom andra barnen. I princip uppfostras dina barn av andra barn hela dagarna. Barn anknyter till de som dom umgås mest med. Och i dagis fall så anknyter barn många gånger till dom andra barnen. Det blir många separationer om året.
Jag hade förstått om 60% av barnen i Sverige gick på dagis, Då kunde man säga att det fanns ensamstående som verkligen behövde jobba, eller dom med annan dålig ekonomi som hade barnen på dagis. Eller dessa "aktiva" barn som folk så gärna vill ha på dagis, kunde gå på dagis.
Det jag motsätter mig är att samhället vill att 100% av alla barn SKA gå på dagis. Det är där det blir fel. Alla barn är inte över aktiva och behöver den överdrivna stimulansen. Alla barn funkar inte på dagis eller dagmamma. Utan vissa barn och jag skulle tro fler barn mår faktiskt bättre av att få vara hemma mer och längre. Speciellt i småbarnsåren.
Själv jobbar jag för att jag vill jobba. Jag blev asocial och dum i huvudet av att vara hemma så länge (fyra år). Jag behöver den intellektuella stimulansen och utmaningarna jag möter i ett jobb eller studier. Min man är bra, men hur ofta har man tid att prata om något annat än barnen (utan att bli avbruten)?
Alla gör som de vill och det passar. Men jag anser inte att det är i barnens egna intresse att vara hemma med en förälder som mår dåligt av att vara hemma på heltid. Vuxna är ju också individer. -
Skillnaden förr-nu handlar i hög grad om att det ekonomiska systemet har ändrats.Haskel skrev 2015-03-06 10:44:34 följande:
Med tanke på hur många kvinnor som egentligen vill vara hemma med barnen, på ett eller annat sätt. Så ställer jag mig frågan om det verkligen var patriarkatets fel att kvinnor oftare var hemma förr.
Eller kan det ha varit så att kvinnor generellt ville vara hemma?
Jag tycker det är bra att kvinnor idag har större möjlighet att jobba och göra karriär. Dock undrar jag hur mycket det är värt, om valfriheten försvinner.
Jag tycker det är lika hemskt att kvinnor förr hade liten möjlighet att jobba, som det är att kvinnor idag har liten möjlighet att vara hemma.
-
Nej, det kan inte "likställas" med något. Möjligen att skaffa ett drömjobb och jobba deltid för att man vill och behöver ägna sig åt någonting annat. Familj, till exempel.Anonym (Jag) skrev 2015-03-06 11:42:17 följande:
Jag har jobbat på dagis och sett andra fröknar, så jo jag vet den där "kramen" som aldrig händer annars än när föräldrarna ser på.
Om dina barn går 8-9 timmar på dagis om dagen 5 dagar i veckan. Då¨uppfostras ditt barn av dagiset. Majoritet tiden barnet vistas på är dagis.
Om man ska ha barn på dagis om man ahr dålig ekonomi. Ja och nej.
Det beror på hur dålig? Har du skulder, och ekonomiska problem för att klara dig och ditt barn. Självfallet bör du jobba för er levnad.
Men har man tex en lön efter skatt som är ca 12000kr då kan den andra vara hemma på heltid. Man får helt enkelt sänka sina andra kostnader för att sätta barnet först.
Sen om man har psykiska problem eller är sjukskriven och har sina barn på dagis är ju bra för barnets skull, då man inte är kapabel att sköta dom själv under hela dagen.
Och självklart finns det föräldrar som inte vill vara hemma. Men då undrar ju jag varför man skaffat barn? Det kan ju likställas med att skaffa ett dröm jobb och sen inte vilja jobba?
Jag "uppfostrades" av dagis och det blev människa av mig också.
En kvinna (för det är ju för det mesta kvinnor) som inte vill skaffa 5-6 barn utan 1-2 och stannar hemma i, säg, 9-10 år tills de börjar skolan kan se sig om i stjärnorna efter någon sorts karriär. -
För de flesta vore det inte möjligt med en sådan lösning utan att den ena parten är karriärist och därmed har väldigt hög f-penning, alternativt har haft möjlighet att lägga undan pengar. Att vara hemmaförälder är ett ekonomiskt privilegium, ÄVEN om man har låga omkostnader.I Walk The Line skrev 2015-03-06 18:02:02 följande:
Jag förstår inte riktigt varför man skaffr barn om man inte vill umgås med dem så mycket som möjligt? Ta hand om dem. Uppfostra, lära och visa hela världen. Själv, inte låta ett dagis göra det.
Men det är bara mina tankar..
För vår del vore det inte omöjligt att jag var hemma heltid medan min man jobbade deltid. Men jag vill inte det. För mig är det nödvändigt med stimulansen i andra vuxna, välutbildade människor och utmaningen i ett arbete som är något annat än bara ett jobb. Det innebär dock inte att vi arbetar ihjäl oss, vi jobbar båda deltid, och våra barn har ledigt under skolloven. I mina ögon är vi med våra barn så mycket som det är möjligt, även med avseende på social träning bland andra barn och våra egna behov och måsten.
Jag tror helt ärligt inte att det är meningen att man ska ta hand om en familj själv. Förr hade man storasyskon och far- eller morföräldrar boende på samma gård som hjälpte till att ta hand om barnen. -
Bara en nyfiken fråga: ni som är hemmaföräldrar, vad har ni för utbildning? Om ni är högutbildade, känns det inte lite som något bortkastat?
-
Jag var hemma i fyra år och jag upplever att det var tillräckligt för att backa ordentligt, för att avancera i det yrke jag är utbildad till. Givetvis är det skillnad mellan olika yrkeskategorier, men utbildningar blir ju gamla.Anonym (jaja) skrev 2015-03-07 09:50:59 följande:Varför skulle det göra det? De flesta planerar ju inte att vara hemma i 20 år. Att vara hemma några år och sedan börja jobba igen är väl vad de flesta som skrivit har tänkt sig.
Nu syftar jag ju dessutom framför allt på de som är eller tänker vara hemma längre än så (under barnens skoltid), vilket ger ungefär femton år om man inte räknar gymnasietiden. -
För ett barn.K grrl skrev 2015-03-07 10:03:15 följande:Jag var hemma i fyra år och jag upplever att det var tillräckligt för att backa ordentligt, för att avancera i det yrke jag är utbildad till. Givetvis är det skillnad mellan olika yrkeskategorier, men utbildningar blir ju gamla.
Nu syftar jag ju dessutom framför allt på de som är eller tänker vara hemma längre än så (under barnens skoltid), vilket ger ungefär femton år om man inte räknar gymnasietiden.
Om man tänker sig att man har tre barn med två-tre års mellanrum och är hemma med dem tills barnen börjar skolan handlar det ändå hastigt och lustigt om 11-13 år. -
Med min fråga undrar jag om inte UTBILDNINGEN känns bortkastad, inte tillvaron med barnen. Jag tycker att det känns minst sagt utopiskt att tänka sig att man ska "göra karriär" med en 15-20 år gammal utbildning och begränsad yrkeserfarenhet (baserat på antagandet att man pluggat i fyra-fem år efter gymnasiet och inte är så mycket äldre än 34-35 vid första barnet).Anonym (Hemmamamman) skrev 2015-03-07 19:18:32 följande:Jag har ett par rätt olika utbildningar men det känns långt från bortkastat att kunna ge mina barn den här tiden. Tids nog är dom stora och då har jag 15-20 år på mig att "förverkliga" mig själv, göra karriär eller bara fortsätta som jag gör idag!
-
Ja, alla är vi ju olika, men jag har väldigt svårt att se på utbildning på som en slit-och-slängvara. Man skaffar väl en utbildning för att man vill ägna sig åt just det?Anonym (Hemmamamman) skrev 2015-03-07 19:38:38 följande:Nej jag förstod vad du menade, svarade otydligt kanske. Nej, jag tycker inte utbildningen känns bortkastad, utbildning är sällan det :)
Men jag kommer inte göra någon karriär på mina gamla utbildningar, då skaffar jag mig en ny. Och som svar på nästa fråga; nej - jag har inga studielån, dom har jag betalt av :) -
Ja, givetvis är det så att utbildningen stannar hos en resten av livet, och att utbildning i sig inte är något bortkastat. Jag har själv mycket studier bakom mig. Men faktum är trots det att kunskap är någonting som åldras.Anonym (Hemmamamman) skrev 2015-03-07 19:59:26 följande:Vad är det som säger att jag inte redan använt mig av den?
Och jag ser det inte heller som slit och släng, jag gillar utbildning och den stannar ju hos mig resten av mitt liv. Alla pluggar ju inte saker som går ur tiden heller
Givetvis kan du redan ha använt dig av den, det sade jag ju heller inte någonting om. Och i lika hög utsträckning man man givetvis vilja skola om sig och göra någonting helt annat. Men ja, jag har svårt att se poängen i att utbilda sig 4-5 år för att bara jobba i några år och lägga av. Om du har "ett par" utbildningar, planerar att vara hemma några år, och sedan har 15-20 år på dig att göra karriär, kan du antingen inte ha haft speciellt långa utbildningar, eller också har du ju inte jobbat särskilt många år. -
Alltså, vad sägs om att leva för sig själv?
Och då menar jag inte i en egoistisk jag-går-före-allt-annat-mening, utan i ett längre perspektiv.
Jag ger mig själv tid att träna och att förverkliga mina drömmar också. Jag vill inte att allt ska handla om barnen, för de kommer verkligen inte att tacka mig om femton-tjugo år om jag är sjuklig eller för all del så upptagen av att göra det jag inte hann tidigare, när de vill ha hjälp med sina barnbarn.
Tänker jag tillbaka hur det var när jag var hemma på heltid - tja, jag hade alltid maten på bordet och hembakat bröd och kakor i frysen. Det var fint och undanplockat, jag hade tid att städa och tvätta. Sådant där vi faktiskt inte hinner om vi vill göra annat (till exempel att vara med barnen, eller att träna).
Självklart kommer man inte kunna ägna sig lika mycket åt sina barn om man jobbar än om man inte gör det. Men hemmaförälder som tror att man ALDRIG ser sina barn om man jobbar heltid måste inse att
1. Man får vardagen att fungera på¨annat sätt (till exempel genom att slänga ner mat i en slow cooker så att middagen är färdig när man kommer hem, göra en snabb renskav eller korta matlagningstiden på annat sätt).
2. Man prioriterar. Det innebär kanske att ett hem där båda föräldrarna är heltidsarbetande inte är lika rent och undanplockat som ett hem där en eller båda är hemmaförälder, och man kanske måste ta hand om ett tvättberg när ungarna har somnat på lördagskväll istället för att titta på Melodifestivalen. Men det är faktiskt också ok. -
Jag tycker ju då att personen du argumenterar med skriver både nyanserade och väldigt genomtänkta inlägg. Man har all rätt i världen att själv avgöra hur man anser att någon är en god förebild för sina barn eller inte.Anonym (Hemmamamman) skrev 2015-03-10 08:11:19 följande:För det första kan man ha ett helt jämställt förhållande trots att ena parten är hemmaman/fru. För det andra så finns det andra mål i livet än att jobba, hur blev arbetslivet ditt största mål?
För det tredje hoppas jag att du ger en mer nyanserad bild till dina barn. Jag svarar gärna på hur jag löser situationer eller resonerar kring annat men att känna att den andra parten i diskussionen vill platta till och tillintetgöra är ganska otrevligt.
Vill dina barn bli hemmafruar/män är det bara för dig att acceptera det och det finns inte så mycket du kan göra åt det. Mina föräldrar jobbade heltid och var måna om sina karriärer. Det har inte påverkat mig i huvud taget i mitt val av liv.
Du kanske borde sätta dig ner och fundera på varför det är så lite värt för dig att ta hand om dina egna barn. Varför är din karriär och din utbildning viktigare? Jag tycker också utbildning och jobb är viktigt men att ta en paus mitt i livet för att ägna mig åt barnen tycker jag inte är något negativt, varför skulle det vara det? Jag vet inte om det märks genom det jag skriver men jag är inte helt ignorant och outbildad heller.
Ska jag vara helt ärlig brukar det alltid bli såhär i diskussioner kring oss som har/tar oss råd att vara hemma med barnen. Handlar det egentligen om den svenska avundsjukan? Att jag fått den här fantastiska möjligheten och kan leva ett rätt soft liv.
Jag anser personligen inte att man kan ha en jämställd relation om den ena parten är hemma på heltid och försörjs av den andra. Det är min åsikt, den är genomtänkt och välgrundad. Du har din fulla rätt att inte hålla med mig - men oavsett är det inte riktat mot dig personligen.
Givetvis finns det andra mål i livet än att jobba och jag ser inte att det är vad anonym menar heller. Hen skriver inte heller att det är det största målet - utan att ett aktivt valt och givande yrkesliv är någon hen önskar sina barn, och därmed också väljer även för sig själv.
Du har själv en väldigt låg ton i dina inlägg - vad är det som säger att man anser att det är "lite värt" att ta hand om sina barn bara för att man inte väljer att vara hemmaförälder?
Jag anser - återigen, personligen - att man är en god förebild för mina barn genom att visa att även mamma kan jobba och bidra till den ekonomiska försörjningen av familjen, bidra till samhällsutvecklingen, ta ansvar för sitt eget framtida liv (=intjänad pension) etc.
Nu har vi fullständigt råd att vara hemma och jag var hemmaförälder under fyra år (min make på deltid) och mina föräldradagar är dessutom sparade till nu när jag jobbar och kan behöva dem för extra ledighet med barnen. Det är inte där problemet ligger. För mig - personligen - är det viktigt att vara produktiv, jag är inte intresserad av ett "soft liv". Jag är stolt över att jag gör något annat av mig själv än att gå hemma, att jag använder min utbildning, att jag har ett givande jobb, fungerande vardag, och - faktiskt - inte lever på någon annan. Andra får välja annorlunda givetvis, liksom se sig själva som förebilder. Men de är det inte i MINA ögon. -
Jag anser inte att JAG är produktiv om jag är hemmaförälder på heltid. Det är inte så jag ser på produktion.Anonym (Hemmamamman) skrev 2015-03-10 10:38:17 följande:Nej jag frågade dig varför du tyckte att arbete och utbildning var så viktigt att du känner att det är ett måste snarare än att ta hand om dina barn. Jag utgår från att du prioriterar dina barn på alla sätt du kan som de flesta vettiga föräldrar faktiskt gör.
Jag förstår att livet som hemmaförälder inte passar alla och lägger inte in något negativt i att vara en arbetande förälder. Full respekt till de som tycker de kan jobba 100% och samtidigt bolla allt som hör familjelivet till. Däremot förstår jag inte viljan att skriva ner andras val. Jag har inga ambitioner att ta mig fram i arbetslivet, tjäna pengar eller på annat sätt utvecklas där. Jag har däremot förståelse för de som har de ambitionerna och tänker inte negga ner deras val, varför skulle jag?
Ja avundsjukekortet är lågt och dåligt men jag undrar ändå varför det ständigt ska ses ner på de som väljer att prioritera sina barn framför en eventuell jobbkarriär (eller bara jobb) som om det vore något dåligt. För vad du än säger har du faktiskt skrivit en del rätt negativa saker om att vara hemmemamma/pappa.
Det finns ett par relevanta frågeställningar;
1. Vad bidrar jag med skattemässigt?
2. Hur ska jag klara min pension?
3. Vad tar jag emot för bidrag?
Dvs ligger jag bara samhället till last eller bidrar jag på något sätt?K grrl skrev 2015-03-10 10:18:33 följande:Jag tycker ju då att personen du argumenterar med skriver både nyanserade och väldigt genomtänkta inlägg. Man har all rätt i världen att själv avgöra hur man anser att någon är en god förebild för sina barn eller inte.
Jag anser personligen inte att man kan ha en jämställd relation om den ena parten är hemma på heltid och försörjs av den andra. Det är min åsikt, den är genomtänkt och välgrundad. Du har din fulla rätt att inte hålla med mig - men oavsett är det inte riktat mot dig personligen.
Givetvis finns det andra mål i livet än att jobba och jag ser inte att det är vad anonym menar heller. Hen skriver inte heller att det är det största målet - utan att ett aktivt valt och givande yrkesliv är någon hen önskar sina barn, och därmed också väljer även för sig själv.
Du har själv en väldigt låg ton i dina inlägg - vad är det som säger att man anser att det är "lite värt" att ta hand om sina barn bara för att man inte väljer att vara hemmaförälder?
Jag anser - återigen, personligen - att man är en god förebild för mina barn genom att visa att även mamma kan jobba och bidra till den ekonomiska försörjningen av familjen, bidra till samhällsutvecklingen, ta ansvar för sitt eget framtida liv (=intjänad pension) etc.
Nu har vi fullständigt råd att vara hemma och jag var hemmaförälder under fyra år (min make på deltid) och mina föräldradagar är dessutom sparade till nu när jag jobbar och kan behöva dem för extra ledighet med barnen. Det är inte där problemet ligger. För mig - personligen - är det viktigt att vara produktiv, jag är inte intresserad av ett "soft liv". Jag är stolt över att jag gör något annat av mig själv än att gå hemma, att jag använder min utbildning, att jag har ett givande jobb, fungerande vardag, och - faktiskt - inte lever på någon annan. Andra får välja annorlunda givetvis, liksom se sig själva som förebilder. Men de är det inte i MINA ögon.Och jag tycker man kan vara "produktiv" på hemmaplan också, inte bara på ett jobb.
Jag tror också en del av problemet är det du skriver:
"Jag är stolt över att jag gör något annat av mig själv än att gå hemma, att jag använder min utbildning, att jag har ett givande jobb, fungerande vardag, och - faktiskt - inte lever på någon annan."
Jag gör definitivt väldigt mycket annat än "går hemma". Jag ser även livet med barnen och deras uppfostran och framtid som ett väldigt viktigt jobb. Och jag lever absolut inte på någon annan (men jag ser att man kan tro det från mitt första inlägg, mitt misstag att jag var otydlig där).
Nu tolkar du "gå hemma" lite väl bokstavligt, jag menade det i ett bildligt avseende. -
Du sätter dig ju på väldigt höga hästar. För den stora majoriteten är det inte ens en möjlighet att vara hemma utan någon inkomst i överhuvudtaget. För de flesta är "stabilt hem" detsamma som att kunna försörja sig, och det innebär då också arbete.Anonym (Jag) skrev 2015-03-11 12:53:17 följande:
Jag tycker enligt din tidigare text att det låter som du sätter högt värde på att visa för dina barn att du jobbar?
"Jag vill lära mina barn orsak-verkan. Jobb = lön.
Inget jobb = inga pengar. "
"Jag tycker inte heller att man ska vara martyr inför sina barn, att de ska känna att jag gav upp mitt jobb för deras skull är inte okej för mig. "
Låter enligt mig som du värderar jobbet högt? = Inte lika högt som att vara hemma med barnen.
Inget konstigt med det. Men du prioriterar jobbet och att visa dina barn vikten av jobb, vikten av utbildning, vikten av pengar, värdet av att jobba och tjäna sina egna pengar.
Före att prioritera barnen och vara hemma med dom.
Jag prioriterar att vara hemma med barnen istället. Att visa dom kärlek, ödmjukhet, närhet, att få ha ett stressfritt liv, att lära dom prioritera människor inte pengar. Att lära dom att livet handlar inte jobb eller pengar (Det är ett nödvändigt ont för mig) Jag vill kunna lära dom i en lugn pedagogisk miljö hemma. Jag vill lära dom trygghet med att få ha ett stabilt hem, kunna pyssla i trädgården. Jag prioriterar att äta mat som tagit lång tid att laga, och ha tid att äta tillsammans, varje frukost lunch och middag och kvällsmat ihop. Att få sällskap, förståelse och kärlek i oändlighet hela dagarna för barnen. Och kan tillägga att mina barn är långt före andra barn när det gäller utveckling.
Ps: mina barn äter också långlagad mat, och får pyssla i trädgården. -
Alltså, att sätta sig på höga hästar är att vara högdragen. Och det är du i den här diskussionen.Anonym (Jag) skrev 2015-03-13 11:08:52 följande:
Du kan omöjligt veta om jag sätter mig själv på väldigt höga hästar?
Du vet inte vart jag kommer ifrån eller hur jag är uppväxt.
Samt har jag levt ett fattigt liv i många år, och insett att jobba är inte värt mödan inte i längden.
Familjen fanns där när pengar inte fanns, värme och kärlek och gemenskap det var allt man hade när pengar och mat inte fanns. (Detta var en tid innan jag fick barn)
Sen fick en närstående cancer och jag insåg att mitt liv ska inte handla om att jobba bort det för att kunna åka på resor, eller ha lyxbåtar eller göra annat. Mitt liv ska gå ut på att serva dom jag älskar. Att få spendera tid med dom jag älskar värderar jag högt. Livet är för kort för att enbart jobbas bort. Och att träffa mina barn bara några få timmar om dagen räcker inte.
Och jag hade hellre valt att leva på en extremt låg lön och vara fattig igen och ändå vara hemma. Än att vi båda föräldrar jobba och barnet fick sättas på dagis. Och våra liv handlade bara om att tjäna in pengar.
Jag tycker att ditt sätt att resonera är otroligt märkligt. Du vill lära dina barn värdet av att inte behöva bry sig om pengar, samtidigt som du har valt att leva på ett sätt som förutsätter
A) att man blir försörjd av någon annan, något som kräver relativt hög inkomst för den arbetande personen
B) har ackumulerat pengar man kan leva av, vilket också kräver relativt hög inkomst (alternativt ett arv eller lottovinst)
Det är en lyx att vara hemma. En annan sorts lyx än att ha fin bil, båt eller åka på utlandssemester, men lik förbannat en sorts lyx som kräver samma typ av ekonomiska förutsättningar. Och det är den lyxen du sitter och raljerar över? Så provocerande naivt!
Jag avser inte bilar, resor, märkeskläder, prylar och stort hus - utan att kunna försörja en familj så att de har mat på bordet, tryggat boende och hela kläder.
Våra bakgrunder är relativt lika baserat på det lilla du skriver och tänk att det har lett till så diametralt olika värderingar. Jag skulle ALDRIG utsätta mina barn för risken att hamna i den situation jag har varit i och som jag i och med mitt jobb ser barn och ungdomar i dagligen.