Jag är rädd för min man

Så gjorde ett ex även till mig. Stod med kniven mot sin egen strupe och hotade att ta sitt liv om jag lämnade. Visade dessutom upp sin hemmagjorda strupsnara samt påbörjade självmordsbrev samt beskyllde mig för skulden att hans barn då skulle bli utan sin pappa. Fyfan så man levt.

Har varit i en liknande situation. Bara lämna.

Ps. Jag tog visst ett år på mig men hade jag haft någonstans att ta vägen, exempelvis föräldrar eller andra släktingar så hade jag säkert lämnat tidigare. Den kvällen jag flydde från den mannen minns jag än, det var vinter och kallt. Fick bara med mig ytterjacka, skor och plånbok+telefon. Så stack jag i panik. Visste inte just var jag skulle ta vägen men allt löste sig så småningom. Hittade en plats på ett kvinnohem.

Önskar innerligt att du kan ta dig ur denna misär du just nu befinner dig i.

Jag träffade mitt ex för två år sen. Tog internetdroger tillsammans, de var rus-mässigt som en blandning av kokain,amfetamin och MDMA. Allt var frid och fröjd, varje sommarkväll blev som en saga. Han började köpa in större mängder så vi kunde få extrapengar. Jag hade nämligen alltid drömt om att resa jorden runt, så han visste min svaga punkt. Blev såklart inte ett öre över när jag bröt upp med honom ett år senare. 
Vi använde nästan allt till oss själva tillslut. 100 000 kr rakt upp i näsan gick hela kalaset på. 
Han var även alkoholist, så när drogerna tände av mellan varven kom han ner på alkohol. Vi båda började tillslut att hallucinera i skumma banor. Bara det att han inte förstod att hans beteenden var konstiga. Och farliga. 
Han slog mig helt gul och blå några gånger. Han gillade mest att bara hota dock. Svartsjukan han kände var orealistisk och jag hade ingen talan. Han tryckte in mig olika i hörn och hade ögonen på hel-spänn. Något kisande, ungefär som en detektiv. Har aldrig varit otrogen eller ens i närheten (nu ska man förvisso aldrig misshandla NÅGON ändå!). 
Jag hade svårt att finna modet till att söka hjälp. Var livrädd att han skulle döda mig om han fick veta. Dessutom ville jag ha hans droger, kändes som att sälja sin själ till maktlösheten. Fick inte passera ytterdörren då han jämt skulle se var jag befann mig. Jag skrev "Lilla landet Vitryssland" på ett A4 och hängde upp det på kylskåpet. Som tur är fick jag gå på en släktträff (han visste att min far skulle hämta mig om jag inte svarade). Så hela släkten fick se mig med pupiller stora som månen och med ett slaget ansikte. Då bad jag om hjälp.
Genom den vägen blev det och vi har ingen kontakt nu. Skönt

Hej

Du kan prata med mig! Hör gärna av dig på min facebooksida : Sisterhood against domestic violence, den slutna gruppen!

Du ska gå därifrån! Du behöver inte vara rädd för det okända "därute"

Det kanske inte behöver betyda slutet för er om du inte vill det men kom ihåg att du finns inte där för att hjälpa honom. Du måste hjälpa dig själv först. Hans problem måste han ta tag i själv.

Hej FL! Jag tänkte ge er en liten uppdatering. Det tog mig 2 år efter att ha skrivit denna tråd, för att kunna lämna min man. Droppen var nog när han sa att han inte har något att leva för ifall han förlorar mig, så han hellre dödar oss allihopa och plockade fram en kökskniv.

Tack så mycket för ert stöd i denna tråd, men det var verkligen jobbigt psykiskt att lämna honom då det stadiet innebar en massa massa hot och psykisk terror, som nu lugnat ner mig.

Jag hoppas att någon som är i samma situation, inte gör samma misstag som jag och väntar. Det kommer inte bli bättre, så lika bra att ta itu med helvetet på en gång. Ibland kan jag fortfarande fälla tårar, över alla gånger jag känt sån rädsla. Och över alla år som gått till spillo av mitt liv. 

Hur kan någon vilja ha en annan människa så mycket att de hotar med att livet av sig om de blir lämnade..låter som de istället fortfarande är i behov av en mamma..aldrig blivit vuxna.

Starkt gjort. 

Vad jag vet så har han fått psykiatrisk hjälp så han är ''lugnare'' idag

Tack <3

Bra gjort! Starkt av dig att ta dig ur det.

Finns inget att tillägga på de orden. Det är så sanna ord. RIKTIGT bra formulerat. 

(Jag är själv en solskenshistoria, och det tar många år, men jag mår bra idag.)