Jag är rädd för min man

Kan faktiskt inte säga direkt nu, för tätt inpå vad som gjorde att jag stannade. Men när "ens kille" står med kniven mot strupen på sig själv eller mot min hund så stannar man...När jag lämnade han i december så hota han med att ta livet av sig, men det har han ju inte gjort... Men visst rädslan att han skulle verkställa hoten fanns där. 

Mitt ex hotade också med att ta livet av sig.
Han gjorde det inte heller.
Och ärligt talat, jag skulle inte gråta om han gjorde det.

Samma känsla här ;)

Jag lämnade en man som knivhotade mig, han hade lika gärna kunnat döda mig den gången. Jag blev inte allvarligt skadad, men han hade misshandlat mig flera gånger tidigare också. Kniven fick mig att vakna upp, men andra offer kanske blir paralyserade, eller har inte kraft att lämna. 

Självbevarelsedriften borde ju vara att dra, och många gör det också. (Det är en myt att alla stannar). Men detta är komplicerade situationer, där många faktorer måste vägas in. Kvinnan kanske inte har någonstans att ta vägen, hon kanske inte tycker att hon är värd bättre, hon hoppas att han inte ska bli våldsam igen (fast det är ju bara en illusion, men vissa lever länge på det hoppet).

Självmordshot är också effektivt i början, för vem vill ha någons liv på sitt samvete? Men när jag väl gick så brydde jag mig inte längre om ifall han levde eller dog, jag t om nästan önskade att han dog. Då förlorade han alltså den "makten" över mig. Det tillsammans med knivhotet var vad som fick MIG att lämna. Men alla offer är olika och har olika förutsättningar.

Kan tillägga att han hotade flera gånger med självmord - både före och efter att jag hade gått - men han lever än och har en ny tjej nu...

Jag har försökt varna henne, men hon påstår att han är snäll mot henne. Jag hoppas att hon talar sanning OCH att hon inser allvaret och drar den dagen han kanske inte är det längre.

Hennes ord kan mycket väl stämma, för han var inte hotfull eller våldsam mot mig heller i början. Utan som i många andra fall, kom det smygande.

Jag har oxå tidigare levt i ett detruktivt förhållande med psykisk och fysisk misshandel under flera års tid, på daglig basis. När man lever i en sån relation blir man ofta så pass nertryckt, förövaren vill få det till att allt han gör är ditt fel, du är misslyckad och värdelös och förtjänar att bli misshandlad, han får dig att tro att alla andra oxå tycker det... till slut är ens självkänsla totalt körd i botten och man tror på vad han säger, man är nog så värdelös så man förtjänar att bli slagen. De vänner man tidigare hade har man inte lika mkt kontakt med, kanske inte heller sin familj. Man är helt själv med detta och har ingen att få stöd ifrån. Sen får de en att leva mellan hopp och förtivlan, de spelar på ens känslor. Ena dagen är han jätteelak, misshandlar dig och talar om hur dålig du är, sen ångrar de sig, lovar att bättra sig och att allt ska bli bra, när ens självkänsla = noll vill man tro det, det ska bli bra, vi ska göra det, men sen blir det samma sak igen. Han misshandlar, ångrar sig och lovar att fixa till allt. Mitt ex. fick mig att tro att har jag inte honom kommer ingen någonsinn vela ha mig, ibland sov jag på golvet för jag tyckte att jag förtjänade det, jag va ju ändå så "värdelös", jag var ju bara en hora, fitta, luder m.m. och ingen gillade mig, den enda jag hade var han, även fast jag försörjde honom + tog hand om hemmet och servade honom dygnet runt medan han var ute på kriminella saker med sina polare. Till slut tänkte jag att hellre själv resten av livet än att leva med honom, så efter mkt om och men lämnade jag. Det tog sen många år att bygga upp min självkänsla igen ch att våga lita på folk, skaffa nya vänner, nytt stabilt förhållande m.m. Vet att det är många som har svårt att förstå, men har man varit där så vet man.

Hej TS, kan tyvärr av egen erfarenhet säga att en man som slår kommer slå igen så länge du stannar. Vi är många tidigare nisshandlade som kan intyga det. Det börjar oftast med psykisk misshandel, han vill skrämma dig, trycka ner din självkänsla så han kan bestämma över dig. Han har redan slagit dig en gång, gå innan det e fötsent. Jag vet att det inte e lätt, har själv varit där i flera år och det blir aldrig bättre utan bara värre ju längre du stannar, vad han än säger eller hur mkt han än ångrar sig så har du redan sett hans dåliga sifa. Önskar dig lycka till.

Ts, först vill jag säga att du inte är ensam även om oftast känner så. Det finns otroliga kvinnor som har erfarenhet av att vara fast i ett farligt förhållande med en kontrollerande och aggressiv man. Det finns kvinnojourer som kan göra underverk. När du väl är hos dem så kontaktar du polis. Därefter får du hjälp och råd Ang hut du ska göra för att aldrig hamna hos din man igen.

Skrämseltaktik är vad din man sysslar med. Han får dig att gå på nålar,att kunna styra dig med bara en blick eller ettor. Det är så det slutar. Slagen kommer,det är bara en tidsfråga och har han gjort det en gång så lovar jag att det kommer ske många fler gånger om du inte lämnar.

Jag har aldrig levt i ett sådant förhållande men min pappa var den där aggressiva,misshandlande och kontrollerade mannen mot min mamma. Hennes räddning var att polisen och soc blev involverade. Mamma levde i många år med rädsla att han skulle dyka upp så hon fick beviljat extralås och kedjor på dörrar etc. Hon har varit fri från honom i 22 år nu.

Min mor säger att det är så svårt att lämna eftersom han ju visade sina bästa sidor också mellan slagen och våldtäkterna. Kvinnan blir så nedbruten och tackar och bockar när mannen erbjuder en liten smula. Det blir ett medberoende där du som kvinna inte vet hur du själv mår innan du sett vilket humör mannen är på.

Nej,det är inte lätt att lämna men det är ett måste om man vill överleva och dessutom innan det finns barn med i bilden. Jag önskar inget barn att må som jag och mina syskon mådde,att ständigt vara rädda och ha mardrömmar om sin egen pappa.

Gå nu innan det gått för långt. Innan du tappat dig själv totalt,innan du blir hans marionettdocka. Lycka till!

TS,
Det är så hemskt det du beskriver och ni andra också. Våldsmekanismerna är så svåra och starka. Att även om man sagt till sig själv/andra att om jag skulle ha en relation med en partner som slog mig skulle jag lämna oavsett vad hen sa/hotade med/gjorde. - Så kan man inte göra det. Oftast inte utan hjälp och stöd. Jag förstår att det är svårt att berätta för andra att man lever det liv man lever där man blir kränkt och utnyttjad av den som ska vara ens närmaste och mest omhändertagande person. Det är svårt att berätta. Och det är säkert svårt att fråga också även om man som vän misstänker. 

Jag är intresserad av att veta vad det är som gör det svårt att berätta för någon när man är utsatt för våld i relationen. Vad är man mest rädd för?

Har ni haft vänner/andra som frågat er? Hur tänkte ni då? Vad är en bra fråga?