Jag är en person med starkt nationalistiska åsikter. Ställ era frågor!
Jag har läst kanske hälften av dina svar och undrar om en sak som jag inte riktigt förstår. Jag kan förstå det med att du vill ha svensk kultur i Sverige och att invandrare inte bör komma i stor mängd, från en för olik kultur eller så, så att de inte kan anpassa sig och får problem att assimileras in i kulturen. och att de som inte vill assimileras inte borde flytta hit. Men ibland skriver du om genetik också och det är där det blir svårt.
Tänk dig en person som är född i Sverige och adopterad från annat land, som din kompis. Han har ju bara den svenska kulturen och skulle förmodligen inte alls känna sig hemma i det land han blivit adopterad ifrån, varför borde han (och personer som honom) flytta tillbaka dit? De är ju svenskar rent kulturellt...
Så är det det kulturella som är viktigt eller är det det genetiska? Genetiskt är de flesta av oss mischmascher av all möjligt. Jag är född i Sverige, har vuxit upp här och ser svensk ut men när jag har gjort en koll på mitt ursprung med DNAtest så visar det att jag inte är svensk alls. Jag är till 60% finsk och sedan har jag lite brittiskt, lite tyskt, lite från något ryskt nomadfolk, lite mexikanskt och bulgariskt DNA... så, var passar man in då?
Har du själv gjort något DNAtest för att kolla ditt genetiska ursprung?
Min sista fråga är om skillnader i den svenska kulturen. Jag är norrlänning och känner mig inte mer hemma i Skåne eller i Stockholm än vad jag gör i tex Danmark eller Tyskland. Vad innebär det egentligen, bör vi försöka få Sverige mer "kulturellt likartat"?
När det gäller adopterade så är det ett intressant fenomen - för i nästan varje enskilt fall så är de uppvuxna med etniskt svenska föräldrar i en helt svensk kontext. De har liksom blivit isolerade från sin egna grupp. Min sydamerikanska vän har nästan bara etniskt svenska kompisar. De fungerar friktionsfritt i det svenska samhället rent kulturellt.
Nu är adopterade så få i sammanhanget så det är ju svårt att göra en god analys, men om vi antar att inte hade kommit några invandrare, men att vi ändå hade haft ett stadigt växande antal adoptioner från t.ex. Afrika eller Asien så skulle det på lång sikt (kanske efter flera generationer) riskera att ge oss en minoritetsgrupp som kommer att bidra till en splittring eller ett utanförskap och som kommer känna en annan tillhörighet än till det svenska folket. Det är absolut inte säkert, men jag utesluter det inte, och jag tycker faktiskt att det är onödigt att adoptera från andra världsdelar när det går att adoptera från Europa. Inte minst för att många adoptionsbarn får identitetskriser och dåligt självförtroende, jag känner tyvärr flera sådana. Jag känner ett annat adoptivbarn flyktigt, och han gör verkligen ingenting av sitt liv. Har aldrig haft ett jobb. I sin bitterhet skyller han på rasism, diskriminering och samhället istället för att ha någon som helst självkritik och ta tag i sitt liv. Andra adoptivbarn presterar dock mycket bra, ofta de från Sydkorea.
Adoptionen är dock ett väldigt litet problem i sammanhanget.
Jag har inte gjort ett DNA-test, men min far har gjort ett. Det säger bara det vi redan visste. Jag har svenskt blod så långt släktforskningen når på ena sidan, och svenskt/polskt blod på andra sidan. För övrigt verkar du vara en väldigt ovanlig blandning, men eftersom du är till stor del av europeisk härkomst så är det ju inga problem att du bor i Sverige.
På sista frågan delar jag inte din syn. Jag tänkte faktiskt på hur stort vårt land är när jag var på skånska sydkusten och tittade ut över havet: Att nästan 150 mil från här, uppe i Kiruna och Norrbotten, så kommer jag känna mig mer hemma än vad jag gör om jag bara åker några mil över sundet! Eller om jag åker 150 mil söderut, så kommer jag vara långt nere i Italien! Självklart uppstår lokala kulturer på olika platser runt om i Sverige, men alla de lokala kulturerna ingår i vår gemensamma, nationella kultur.