Sambo inlagd på psyk

Jag har varit med om exakt samma händelser. Har han fått en diagnos?

Verkar han må bättre?
Min erfarenhet är att anhörigstöd inte ser så bra ut på sjukhusen, det ska finnas, men du måste nog be om det. I värsta fall ber de dig söka på din egen vårdcentral (detta störde mig jättemycket då det faktiskt  behövs lite gemensam planering med barn, man måste få veta vad som händer egentligen för att orka.)

Min sambo blev inte bättre, snarare är det på samma nivå. Vi har inte hittat rätt medicinering och ibland vill jag ge upp, för psykvården tar oss ofta inte på allvar, även då han är självmordsbenägen. Man klarar inte att höra sånt och ibland tänker jag att det hade varit bättre för barnen att bara bo med mig.

När man har depression tror jag att man inte orkar ta ansvar och det är därför din sambo gör sådär, men han behöver börja göra något trots detta. Är han tillräckligt okej för att gå hem borde han också minst umgås med barnen. Pratar han med barnen? 

Hej,
Jag har inte varit i din situation. Jag har viss erfarenhet av depression men inte lika allvarligt som din sambo.

Jag vet inte men du kanske an få hjälp via familjerådgivning (brukar finnas via landstinget)? Det är ju trots allt ett familjeproblem. Och barnen kanske kan få en kontakt på bup? Du kan också prova att höra av dig till din vårdcentral, kanske har de tips?

I övrigt är det helt omänskligt att kräva av dig själv att du ska vara stark genom det här. Naturligtvis är du ledsen, orolig och arg på situationen. Det vore konstigt annars. Och det låter som om du visst finns för honom! 

Du har min sympati, även om jag inte kan ge dig så mycket konkreta råd.

Jag har varit med om exakt samma händelser. Har han fått en diagnos?

Verkar han må bättre?
Min erfarenhet är att anhörigstöd inte ser så bra ut på sjukhusen, det ska finnas, men du måste nog be om det. I värsta fall ber de dig söka på din egen vårdcentral (detta störde mig jättemycket då det faktiskt  behövs lite gemensam planering med barn, man måste få veta vad som händer egentligen för att orka.)

Min sambo blev inte bättre, snarare är det på samma nivå. Vi har inte hittat rätt medicinering och ibland vill jag ge upp, för psykvården tar oss ofta inte på allvar, även då han är självmordsbenägen. Man klarar inte att höra sånt och ibland tänker jag att det hade varit bättre för barnen att bara bo med mig.

När man har depression tror jag att man inte orkar ta ansvar och det är därför din sambo gör sådär, men han behöver börja göra något trots detta. Är han tillräckligt okej för att gå hem borde han också minst umgås med barnen. Pratar han med barnen? 

Det är starkt och fint av dig, men är det verkligen rätt mot dig och barnen att lägga så mycket tid och energi på en sjuk människa och samtidigt riskera ett jobbigt självmord? Kontroversiellt och provocerande kanske, men är det verkligen värt det? Är det din uppgift i livet att leva med en sjuk människa som inte kan ta föräldraansvar för dina barn? Uttrycket "bättre fly än illa fäkta" kanske måste övervägas i detta läget. Vissa kanske skulle anse det som fegt och lättvindligt men jag skulle nog kunna se det som rimligt och ansvarsfullt mot barnen. För är kontakten med pappan värd om man väger den mot din och barnens oro när han bara försvinner och försöker ta sitt liv? Jag skulle inte klandra dig om du lämnade honom.