Anonym (Anonym)

Äldre 12 Apr 21:52

56 svar

Sambo inlagd på psyk

Hej!

Jag och min sambo har två barn tillsammans och han har under en längre period mått fruktansvärt dåligt. Han har försökt ta livet av sig två gånger.

Nu i helgen uppstod en händelse som fick mig att kontakta polis, och han är nu frivilligt inlagd på psyket. Det känns bra att veta att han tar emot hjälp, för jag har länge försökt påverka honom till det. Det känns skönt att veta var han är, för tidigare då han gått hemifrån har han varit borta utan att jag hört något från honom, som längst i två veckor.

Jag drar det tyngsta lasset hemma, jag fixar allting och han "kommer och går som han vill". Eftersom att jag vet att han mår så dåligt som han gör, så kan jag leva med det och försöka finnas där för honom. Jag klarar det vid vissa tillfällen, men ibland brister det och jag blir arg och irriterad över hans mående och hans beteende mot mig och barnen.

Jag var och hälsade på honom på psyk i helgen, men jag var inte den starka person jag vill se mig själv som i den här situationen, jag grät under hela besöket och var inte precis till stöd för honom. Jag känner att jag behöver stöd själv, och ärligt så behöver jag hjälp med barnen. De är oroliga, arga, bråkar mycket och det här har påverkat dom så mycket. Jag vill ha tillbaka min fina, och glada sambo. Jag vill ha en fin och lycklig familj. Jag vill finnas vid hans sida genom detta.

Men jag vet ingenting om hur länge han ska vara inlagd, vad planen är, om han får medicin osv.. Jag undrar, hur brukar kontakten se ut med anhöriga om en person ligger inne? Får man ha mobil? Han har inte svarat på sms. Samtalskontakt tillsammans? Jag skulle vilja prata med hans läkare.

Jag bryr mig så mycket och är mest orolig och mår dåligt när jag sitter här hemma med barnen och "väntar". Det är inte precis så att man lever som vanligt när den ena halvan av familjen är borta. Och jag saknar honom så.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-04-12 22:01
Jag undrar alltså från er som har erfarenhet, vad finns det för stöd för anhöriga att få? Jag menar, vi har ju ändå familj och barn tillsammans.

Finns det någon som varit med om liknande vill jag gärna prata.

DickRex

Äldre 14 Apr 09:25

#11

Anonym (andas) skrev 2015-04-14 07:35:37 följande:

Det vore säkert enklast i praktiken.Men livet är ju oftast mer komplicerat än att bara ge upp någon för att denne är sjuk.Ska man göra detsamma med en som har cancer vilket också är jobbigt för hela familjen.Eller är det bara för att man är kockobello som man ska kasseras.Eller hur tänker du?

För det första så menar jag inte på något sätt att det handlar om att lite lättsamt bara "ge upp", och jag fattar också att livet kan vara mer eller mindre komplicerat. Men jag vet ju väldigt lite om just detta fall och vill inte säga något om sådant jag inte vet (så jag säger inte hur TS ska göra), utan jag vill bara resa den tabubelagda frågan om att det kanske inte alltid är så himla fel att hellre fly än illa fäkta.

Sedan tänker jag nog att det inte spelar någon roll vilken sjukdom (KOL, cancer, alkoholism) någon har (eller jobb, hobby, vänner eller läggning), utan det som spelar roll är hur det ser ut med historik och framtidsutsikter när man nyktert tittar på vad som finns i de olika vågskålarna. Eftersom du frågade om en person med cancer, så är det väl oftast så att en sådan diagnos sträcker sig över en begränsad tid framöver, och man kan nog dessutom tänka sig att den cancersjuke sällan själv (som i aktuellt fall) aktivt motarbetar en god situation för övriga familjen.

Läs inte det du tror att jag skriver mellan raderna. ...och försök förstå istället för att missförstå.

Anonym (andas)

Äldre 14 Apr 10:07

#12

DickRex skrev 2015-04-14 09:25:17 följande:

För det första så menar jag inte på något sätt att det handlar om att lite lättsamt bara "ge upp", och jag fattar också att livet kan vara mer eller mindre komplicerat. Men jag vet ju väldigt lite om just detta fall och vill inte säga något om sådant jag inte vet (så jag säger inte hur TS ska göra), utan jag vill bara resa den tabubelagda frågan om att det kanske inte alltid är så himla fel att hellre fly än illa fäkta.

Sedan tänker jag nog att det inte spelar någon roll vilken sjukdom (KOL, cancer, alkoholism) någon har (eller jobb, hobby, vänner eller läggning), utan det som spelar roll är hur det ser ut med historik och framtidsutsikter när man nyktert tittar på vad som finns i de olika vågskålarna. Eftersom du frågade om en person med cancer, så är det väl oftast så att en sådan diagnos sträcker sig över en begränsad tid framöver, och man kan nog dessutom tänka sig att den cancersjuke sällan själv (som i aktuellt fall) aktivt motarbetar en god situation för övriga familjen.

som sagt det är komplicerat om ts sambo motarbetar familjen vet jag inget om ej heller hans framtidsutsikter.Hans fall av sjukdom kan också bli ett kortvarig begränsad situation.Samtidigt kan det vara en väldig lång episod på samma sätt som en familj som drabbas av cancer kan gå med skräcken att den drabbande blir sjuk igen.Det känns som du vill döma ut direkt kanske på dina egna erfarenheter och premisser där de bästa hade varit att kapa direkt.

DickRex

Äldre 14 Apr 10:46

#13

Anonym (andas) skrev 2015-04-14 10:07:21 följande:

som sagt det är komplicerat om ts sambo motarbetar familjen vet jag inget om ej heller hans framtidsutsikter.Hans fall av sjukdom kan också bli ett kortvarig begränsad situation.Samtidigt kan det vara en väldig lång episod på samma sätt som en familj som drabbas av cancer kan gå med skräcken att den drabbande blir sjuk igen.Det känns som du vill döma ut direkt kanske på dina egna erfarenheter och premisser där de bästa hade varit att kapa direkt.

Vad du känner att jag vill det struntar jag i, men kan du inte skärpa till dig och läsa vad jag skriver? (och för övrigt så har jag ingen egen jättenära erfarenhet)

Bortsett från att jag menar att TS sambo motarbetar familjesituationen (genom självmordsförsök och att försvinna i två veckor) så
- uttalar jag mig INTE om deras situation
- säger jag INTE vad TS ska göra
- spekulerar INTE i just deras framtid

Jag säger bara att man bör titta nyktert på vad som ligger i de olika vågskålarna och faktiskt även beakta värdet av harmoni, sinnesro och frånvaron av en suicid oberäknelig pappa. Jag vill på ett lite generellare plan jämföra TS situation med föräldrar till barn med funktionshinder. De tillåts släppa "vårdnaden" om sina barn och låta dem flytta till ett gruppboende. Ingen människa är dömd till ett liv som vårdare bara för att man fött ett barn med funktionshinder, och det finns det förståelse för. På samma sätt anser jag att man inte är dömd till ett liv som vårdare för en vuxen människa bara för att man skaffat barn tillsammans. Med det som bakgrund (samt att vi vet väldigt lite om hela TS situation) säger jag sedan att jag inte kommer klandra TS om hon väljer att lämna sin sjuka sambo (om det är vad hon anser att hon behöver) för att kunna vara en fungerande och harmonisk mamma åt sina barn.

Med tanke på hur enveten du är med att vantolka vad jag skriver, och att du inte på något vis möter TS i hennes känsla av att vara nära att ge upp så skulle man kunna tro att du anser att det är TS livsuppgift att finnas vid sin sjuka sambos sida. Är det så?

Läs inte det du tror att jag skriver mellan raderna. ...och försök förstå istället för att missförstå.

Madmoiselle

Äldre 14 Apr 10:58

#14

DickRex skrev 2015-04-14 07:28:26 följande:

Det är starkt och fint av dig, men är det verkligen rätt mot dig och barnen att lägga så mycket tid och energi på en sjuk människa och samtidigt riskera ett jobbigt självmord? Kontroversiellt och provocerande kanske, men är det verkligen värt det? Är det din uppgift i livet att leva med en sjuk människa som inte kan ta föräldraansvar för dina barn? Uttrycket "bättre fly än illa fäkta" kanske måste övervägas i detta läget. Vissa kanske skulle anse det som fegt och lättvindligt men jag skulle nog kunna se det som rimligt och ansvarsfullt mot barnen. För är kontakten med pappan värd om man väger den mot din och barnens oro när han bara försvinner och försöker ta sitt liv? Jag skulle inte klandra dig om du lämnade honom.

Anonym (andas)

Äldre 14 Apr 11:24

#15

DickRex skrev 2015-04-14 10:46:06 följande:

Vad du känner att jag vill det struntar jag i, men kan du inte skärpa till dig och läsa vad jag skriver? (och för övrigt så har jag ingen egen jättenära erfarenhet)

Bortsett från att jag menar att TS sambo motarbetar familjesituationen (genom självmordsförsök och att försvinna i två veckor) så
- uttalar jag mig INTE om deras situation
- säger jag INTE vad TS ska göra
- spekulerar INTE i just deras framtid

Jag säger bara att man bör titta nyktert på vad som ligger i de olika vågskålarna och faktiskt även beakta värdet av harmoni, sinnesro och frånvaron av en suicid oberäknelig pappa. Jag vill på ett lite generellare plan jämföra TS situation med föräldrar till barn med funktionshinder. De tillåts släppa "vårdnaden" om sina barn och låta dem flytta till ett gruppboende. Ingen människa är dömd till ett liv som vårdare bara för att man fött ett barn med funktionshinder, och det finns det förståelse för. På samma sätt anser jag att man inte är dömd till ett liv som vårdare för en vuxen människa bara för att man skaffat barn tillsammans. Med det som bakgrund (samt att vi vet väldigt lite om hela TS situation) säger jag sedan att jag inte kommer klandra TS om hon väljer att lämna sin sjuka sambo (om det är vad hon anser att hon behöver) för att kunna vara en fungerande och harmonisk mamma åt sina barn.

Med tanke på hur enveten du är med att vantolka vad jag skriver, och att du inte på något vis möter TS i hennes känsla av att vara nära att ge upp så skulle man kunna tro att du anser att det är TS livsuppgift att finnas vid sin sjuka sambos sida. Är det så?

då tolkar du det jag skriver lika dåligt som du beskyller mig för att tolka det du försöker få fram.Nu tror jag inte sambon kommer bli en livstidare på psyk eller leva på ett gruppboende med "bortlämnade" barn.
Det jag vill säga är att alla sjukdomar sliter på familjer sen finns det grader i helvetet då man måste stanna upp och fråga sig själv om det är värt det.

Anonym (...)

Äldre 14 Apr 15:21

#16

Anonym (andas) skrev 2015-04-14 07:35:37 följande:

Det vore säkert enklast i praktiken.Men livet är ju oftast mer komplicerat än att bara ge upp någon för att denne är sjuk.Ska man göra detsamma med en som har cancer vilket också är jobbigt för hela familjen.Eller är det bara för att man är kockobello som man ska kasseras.Eller hur tänker du?

Det är nog ingen som bara ger upp. Jag kämpade såååå länge med min förra sambo och hans mående. Men sonen blev större och märkte också av att pappa mådde dåligt, jag mådde jätte dåligt, alla mådde dåligt och till slut funkade det inte längre. Var rädd att hitta min sambo död varje gång jag låste upp dörren... Det var inte värt det till slut. Men nej enkelt var det inte.

Anonym (Hur gick det?)

Äldre 14 Apr 15:29

#17

Anonym (...) skrev 2015-04-14 15:21:53 följande:

Det är nog ingen som bara ger upp. Jag kämpade såååå länge med min förra sambo och hans mående. Men sonen blev större och märkte också av att pappa mådde dåligt, jag mådde jätte dåligt, alla mådde dåligt och till slut funkade det inte längre. Var rädd att hitta min sambo död varje gång jag låste upp dörren... Det var inte värt det till slut. Men nej enkelt var det inte.

Hur mår du och sonen idag? Lämnade du pappan och har ni i så fall någon kontakt idag?

Anonym (Hur gick det?)

Äldre 14 Apr 15:32

#18

En fråga till er som har sambos som är deprimerade eller mår dåligt psykiskt på annat sätt:
Misshandlar de er psykiskt och/eller fysiskt? Har de några missbruk som tex alkohol, droger, pengar (spel) eller sex?
Har hört att det händer att deprimerade män kan bli aggressiva och våldsamma också. Då menar jag de som verkligen är deprimerade, inte bara "lite nere".

Anonym (...)

Äldre 14 Apr 15:34

#19

Anonym (Hur gick det?) skrev 2015-04-14 15:29:11 följande:

Hur mår du och sonen idag? Lämnade du pappan och har ni i så fall någon kontakt idag?

Vi mår bra idag :) Jag lämnade hans pappa för 4 år sedan. Har bra kontakt med hans pappa, han träffar sonen under sina bra perioder så sonen slipper träffa honom när han har sina svackor. Han har färre svackor än för några år sen men dom kommer då och då.. Han förstod helt mitt beslut, var tvungen att göra det som var bäst för sonen men det var ett jobbigt beslut eftersom jag inte lämnade honom för att jag inte älskade honom, men hade jag stannat hade jag gått under.

Anonym (här)

Äldre 14 Apr 15:38

#20

gapet.se/

balansriks.se/

Sambo inlagd på psyk

INNEHÅLL