Anonym (Anonym)

Äldre 12 Apr 21:52

56 svar

Sambo inlagd på psyk

Hej!

Jag och min sambo har två barn tillsammans och han har under en längre period mått fruktansvärt dåligt. Han har försökt ta livet av sig två gånger.

Nu i helgen uppstod en händelse som fick mig att kontakta polis, och han är nu frivilligt inlagd på psyket. Det känns bra att veta att han tar emot hjälp, för jag har länge försökt påverka honom till det. Det känns skönt att veta var han är, för tidigare då han gått hemifrån har han varit borta utan att jag hört något från honom, som längst i två veckor.

Jag drar det tyngsta lasset hemma, jag fixar allting och han "kommer och går som han vill". Eftersom att jag vet att han mår så dåligt som han gör, så kan jag leva med det och försöka finnas där för honom. Jag klarar det vid vissa tillfällen, men ibland brister det och jag blir arg och irriterad över hans mående och hans beteende mot mig och barnen.

Jag var och hälsade på honom på psyk i helgen, men jag var inte den starka person jag vill se mig själv som i den här situationen, jag grät under hela besöket och var inte precis till stöd för honom. Jag känner att jag behöver stöd själv, och ärligt så behöver jag hjälp med barnen. De är oroliga, arga, bråkar mycket och det här har påverkat dom så mycket. Jag vill ha tillbaka min fina, och glada sambo. Jag vill ha en fin och lycklig familj. Jag vill finnas vid hans sida genom detta.

Men jag vet ingenting om hur länge han ska vara inlagd, vad planen är, om han får medicin osv.. Jag undrar, hur brukar kontakten se ut med anhöriga om en person ligger inne? Får man ha mobil? Han har inte svarat på sms. Samtalskontakt tillsammans? Jag skulle vilja prata med hans läkare.

Jag bryr mig så mycket och är mest orolig och mår dåligt när jag sitter här hemma med barnen och "väntar". Det är inte precis så att man lever som vanligt när den ena halvan av familjen är borta. Och jag saknar honom så.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-04-12 22:01
Jag undrar alltså från er som har erfarenhet, vad finns det för stöd för anhöriga att få? Jag menar, vi har ju ändå familj och barn tillsammans.

Finns det någon som varit med om liknande vill jag gärna prata.

Anonym (d)

Äldre 15 Apr 18:14

#41

Anonym (Anonym) skrev 2015-04-15 09:34:01 följande:

Det allra sjukaste i det här, är att när jag hörde av mig och skulle upp och hälsa på honom fick jag till svar att han är utskriven och på jobbet som vanligt. Allt detta utan att ha hört av sig till mig som sitter hemma med oro!?! Han är hos sina föräldrar i en kravlös miljö där han trivs mer än i sitt hem, han har familj och barn men beter sig själv som en barnunge.

Jag hade utan tvekan ringt hans läkare den dagen, men när han är utskriven finns det ju inte mycket mer att göra. Det är så synd att han var där frivilligt så att han kan gå så fort han känner sig lite bättre, jag vet att samma sak kommer att hända igen om han inte tar emot hjälp från utomstående.

Vad gör man!? :(

Acceptera faktumet att läkaren bedömt att han nu är för frisk för att vara inlagd på psyk?

Anonym (sjuk)

Äldre 15 Apr 18:18

#42

Din sambo verkar inte inse att han är sjuk. Innan han gör det finns det tyvärr inte mycket för dig att göra för att hjälpa honom.

Vad du ska göra härnäst är ju bara upp till dig att bestämma men om han har blivit våldsam och inte tagit emot hjälp så känner han väl ingen ånger heller och personligen skulle jag inte våga ha en sån man i närheten av mina barn.

Anonym (sjuk)

Äldre 15 Apr 18:19

#42

Din sambo verkar inte inse att han är sjuk. Innan han gör det finns det tyvärr inte mycket för dig att göra för att hjälpa honom.

Vad du ska göra härnäst är ju bara upp till dig att bestämma men om han har blivit våldsam och inte tagit emot hjälp så känner han väl ingen ånger heller och personligen skulle jag inte våga ha en sån man i närheten av mina barn.

Anonym (andas)

Äldre 15 Apr 18:22

#43

Anonym (d) skrev 2015-04-15 18:14:40 följande:

Acceptera faktumet att läkaren bedömt att han nu är för frisk för att vara inlagd på psyk?

det finns ju en viss platspolitik invävd i bedömningarna som läkarna gör.Och bara för att sambon inte tuggar fradga och är jagad av små gröna monster kan han ju må fruktansvärt dåligt.De är väl oftast inte de som gapar och skriker mest på avdelningarna som behöver mest hjälp snarare tvärtom.
Två självmordsförsök tycker jag är allvarligt och borde tas på mer allvar inte bara tack och hej synd nästa helg.

Anonym (vården)

Äldre 15 Apr 18:58

#44

Anonym (andas) skrev 2015-04-15 18:00:36 följande:

men samtidigt hur många är det inte som bollas fram och tillbaka inom psykiatrin.Att han mirakulöst har blivit frisk nu och kan jobba bedömer jag som rätt osannolikt.En eller två nätter på en avdelning gör ingen skillnad och nu verkar han ju ha fått lämna utan uppföljning.Men föräldrarna kan ju få ta hand om honom ett tag tills det blir dags för nästa endagsinläggning.

Ja, exakt så är det. Inläggning brukar vara ett par nätter och sen måste fortsättningen komma. Varför skulle avdelningen vara bättre än mamma och pappa i nuläget? TS vet ingenting om hur uppföljningen ser ut för sambon eftersom han håller henne utanför.

Det är ett jätteproblem att patienter och anhöriga söker gång på gång på akutmottagningar och dylikt, det leder till stort lidande i onödan. I det akuta fallet är det bra att söka akut, när det är uppföljning som behövs ska man ringa ansvariga personer dagtid, om inget görs kan ett skriftligt klagomål till ytterst ansvariga göra susen.
I värsta fall kan mängder av akutinläggningar leda till att någon anses för instabil för terapi, även att personer får tung medicinering i onödan.

OBS det är i slutändan psykvårdens fel att patienterna inte får en trygg uppföljning, det är jag helt med på. Men om vi återgår till TS har hon ingen nytta av försöka pressa fram en tvångsvård som inte kommer innebära vård, bara förvaring.

Anonym (...)

Äldre 16 Apr 07:03

#45

Anonym (Anonym) skrev 2015-04-15 09:27:43 följande:

Jag förstår hur ni båda menar. Mina nära säger åt mig att lämna honom och bara fokusera på mig och barnen efter det som hänt. Men den sjuka sidan av honom är inte den enda, de dagar vi har det bra är det fantastiskt och han är min dröm. Men det är just det, vad som väger tyngst.

När han inte är kapabel eller villig att tänka på barnens bästa, eller familjen, så finns det ju bara jag kvar som kan göra det. Och självklart går barnen före allting annat, jag vill inte att de ska uppleva mer av det här helvetet. Men hur vet man var gränsen går? När bestämmer man sig för att sätta ner foten och sätta stopp för allting? Det känns som att gränsen redan är passerad när han blir våldsam mot mig. Ändå ståt jag där med så stor förståelse och tänker att han behöver hjälp.

Jag tycker gränser går när han gjorde illa dig, och skrämde både dig och eran son. Att du fick ringa polisen. Ni ska inte behöva vara rädda.

Anonym (j)

Äldre 16 Apr 07:50

#46

Anonym (andas) skrev 2015-04-15 18:22:48 följande:

det finns ju en viss platspolitik invävd i bedömningarna som läkarna gör.Och bara för att sambon inte tuggar fradga och är jagad av små gröna monster kan han ju må fruktansvärt dåligt.De är väl oftast inte de som gapar och skriker mest på avdelningarna som behöver mest hjälp snarare tvärtom.
Två självmordsförsök tycker jag är allvarligt och borde tas på mer allvar inte bara tack och hej synd nästa helg.

Exakt det är så jävla dåligt. Vi blev faktiskt hemskickade nu senast, då är inte det senaste självmordsförsöket särskilt längesedan, vilket resulterade i att han var död i några minuter. Blir helt förtvivlad. Är dessutom gravid (trots spiral, så det kan ju fortfarande gå snett), men funderar på abort fast jag är helt emot det och inte vill.

Läste att många psykavdelningar är fulla den här tiden. Platserna räcker inte ens till de mest sjuka. Så kan man ju inte ha det. Det är som att han, jag och barn inte är värda något.

Anonym (j)

Äldre 16 Apr 07:54

#47

Anonym (vården) skrev 2015-04-15 18:58:41 följande:

Ja, exakt så är det. Inläggning brukar vara ett par nätter och sen måste fortsättningen komma. Varför skulle avdelningen vara bättre än mamma och pappa i nuläget? TS vet ingenting om hur uppföljningen ser ut för sambon eftersom han håller henne utanför.

Det är ett jätteproblem att patienter och anhöriga söker gång på gång på akutmottagningar och dylikt, det leder till stort lidande i onödan. I det akuta fallet är det bra att söka akut, när det är uppföljning som behövs ska man ringa ansvariga personer dagtid, om inget görs kan ett skriftligt klagomål till ytterst ansvariga göra susen.
I värsta fall kan mängder av akutinläggningar leda till att någon anses för instabil för terapi, även att personer får tung medicinering i onödan.

OBS det är i slutändan psykvårdens fel att patienterna inte får en trygg uppföljning, det är jag helt med på. Men om vi återgår till TS har hon ingen nytta av försöka pressa fram en tvångsvård som inte kommer innebära vård, bara förvaring.

Detta är intressant, för som anhörig eller patient vet man inte detta! Och klaga till högre instanser osv, även när det är befogat klarar man inte av. Dessutom finns det en läkarkontakt som är direkt otrevlig mot sina patienter ibland skriker åt dem, i öppenvården här (finns inte alltid så många läkare inom psykiatri att välja på). Hon är överläkare. den personen som är hennes "chef" är aldrig tillgänglig och ringer inte tillbaka.

Ts man kommer inte att få tvångsvård. Så lätt är det inte att få.

Anonym (j)

Äldre 16 Apr 07:56

#48

Anonym (Anonym) skrev 2015-04-13 20:48:01 följande:

åh, jag skrev ett jätte långt svar till dig men lyckades trycka bort allt.

Jag har fortfarande inte hört något från honom, har ringt och skickat sms men han svarar inte. Har berättat på sms om vår dag, barnen och att jag tänker på honom. Ska försöka ringa och få tag på någon på hans avdelning att prata med imorgon,

Hur gamla är era barn? Våra är 2 & 4 så en kontakt på bup känns inte aktuellt.

Våra är lite äldre, de har haft bup-kontakt men tycker inte det har hjälpt dem.

Hur har det gått?

Anonym (j)

Äldre 16 Apr 08:03

#49

Anonym (Anonym) skrev 2015-04-13 20:59:20 följande:

Hur orkar man egentligen? Hur orkar du?
Har ni haft kontakt när din sambo legat inne och har ni "fixat det" tillsammans?

Nej, tyvärr har vår kontakt ofta sett dålig ut, i långa perioder när han mått sämre. Ofta har jag märkt att han "kommer tillbaka" efter ett tag (och efter utsättning av vissa mediciner som inte fungerar för honom.) Men det har ibland t.ex gått en hel höst utan att man hör av honom. Det positiva (om man nu kan säga så) är att han aldrig begär sekretess, inte ens när han är som surast eller mest trött på mig (det blir han alltid när han mår dåligt, då är jag helt ointressant, han kan även börja ha mer kontakt med andra människor, eller faktiskt också dra till sina föräldrar i några veckor.)

Jag orkar inte längre. Vet inte hur jag ska göra framöver. Problemet är också att vi kan inte prata om hans självmordsförsök t.ex, för det fixar han inte. Så det är verkligen ett bra tips att ta kontakt med andra du kan prata med om allt. (min klarar av att berätta om vad han gjorde och känslor kring det, men inte hur det var för oss).Han är fortfarande ofta likgiltig eller sur mot oss. Men han tänker fortfarande på självmord ibland, blir trots detta inte satt på samtal eller behandlingar (kö) eller inlagd (fullt).

Anonym (j)

Äldre 16 Apr 08:04

#50

Anonym (...) skrev 2015-04-14 15:21:53 följande:

Det är nog ingen som bara ger upp. Jag kämpade såååå länge med min förra sambo och hans mående. Men sonen blev större och märkte också av att pappa mådde dåligt, jag mådde jätte dåligt, alla mådde dåligt och till slut funkade det inte längre. Var rädd att hitta min sambo död varje gång jag låste upp dörren... Det var inte värt det till slut. Men nej enkelt var det inte.

Är han död eller okej idag eller samma?

Anonym (Hur gick det?)

Äldre 16 Apr 08:37

#51

Anonym (vården) skrev 2015-04-15 17:15:36 följande:

Detta är ett riktigt dåligt råd, att TS ska se till NU att sambon ska få tvångsvård.
Han har varit inlagd på grund av självmordsrisk men det är uppenbarligen bedömt att risken inte är akut och nu är han så frisk att han kan jobba. Han söker sig självmant till en skyddad miljö hos sina föräldrar.
Om en VC-läkare skriver vårdintyg leder det till en bedömning på samma avdelning som just skrivit ut honom. Vad är nyttan med det?
Vissa här verkar tro att psykiatrin har makt och möjlighet att behandla vem som helst att bli helt välfungerande? Så är det inte, psykisk sjukdom är svår att behandla, det är ingens fel om en person inte tex klarar att vara en bra pappa och man några veckor efter utskrivning.

Det verkar som att TS tänker som en partner och familj om sin sambo och hans vård. Men det verkar som om sambon bara tänker på sig själv. Kanske är det vad han behöver, men att han inte ens låter hälsa var han är säger ändå att han inte alls räknar med sambon som resurs och barnen som ansvar. TS, försök sätta dina och barnens behov i centrum. Vänta dig inget från mannen, tänk hur du kan klara dig själv och vilka resurser du kan rekrytera.
Lycka till!

Du har missförstått mig. Jag menar inte att hon NU ska se till att han får tvångsvård. Utan OM han flyttar tillbaka och forsätter på samma sätt, att misshandla henna psykiskt och eller fysiskt, hota med självmord eller tom försöka ta självmord igen, försvinna utan att höra av sig osv. DÅ bör hon försöka se till att han får tvångsvård. Alternativet är att skiljas och lämna honom helt åt sitt öde.

Anonym (Viktigt)

Äldre 16 Apr 09:56

#52

Anonym (Hur gick det?) skrev 2015-04-16 08:37:07 följande:

Alternativet är att skiljas och lämna honom helt åt sitt öde.

Hans liv och öde är ytterst hans eget ansvar, tycker jag. Inte hennes. Han var ju iaf såpass frisk att han klarade av att åka hem till sina föräldrar o gå till jobbet sen, då klarar han av att ta itu med sig själv också. Om han vill.....

Anonym (Hur gick det?)

Äldre 16 Apr 11:42

#53

Anonym (Viktigt) skrev 2015-04-16 09:56:32 följande:

Hans liv och öde är ytterst hans eget ansvar, tycker jag. Inte hennes. Han var ju iaf såpass frisk att han klarade av att åka hem till sina föräldrar o gå till jobbet sen, då klarar han av att ta itu med sig själv också. Om han vill.....

Jag håller helt och fullt med dig.
Hon har endast ansvar för barnen. Inte för honom. Jag skulle ha lagt till att: Alternativet är att skiljas så att barnen får lungn och ro och trygghet. Det tycker jag är det bästa alternativet.

Anonym (andas)

Äldre 16 Apr 12:12

#54

Anonym (Viktigt) skrev 2015-04-16 09:56:32 följande:

Hans liv och öde är ytterst hans eget ansvar, tycker jag. Inte hennes. Han var ju iaf såpass frisk att han klarade av att åka hem till sina föräldrar o gå till jobbet sen, då klarar han av att ta itu med sig själv också. Om han vill.....

Men snälla dra inte upp vilja...,hjärnan är en kroppsdel det också som kan regera på många olika orsaker.Och hade psykisk ohälsa en mer biologisk inriktning än som det är nu skulle det lösa mycket.
Jag tror det finns en viss förnekelse inblandad och han kämpar emot allt vad det går med att inte vara sjuk och försöka verka normal genom att gå till jobbet.
Många män har extremt svårt att erkänna att de har psykiska problem tills det blir så illa att det går ännu värre.
Då gör ju vården ett stort signalfel när de signalerar "att det är väl inte något fel på dig" och skickar hem honom efter en natt.Efter två självmordsförsök tycker jag att man skulle reagera Jag blir förbannad när jag läser hur illa anhöriga och patienter blir behandlar när man bara blir utkastad.

Anonym (Hur gick det?)

Äldre 16 Apr 12:52

#55

Anonym (andas) skrev 2015-04-16 12:12:35 följande:

Men snälla dra inte upp vilja...,hjärnan är en kroppsdel det också som kan regera på många olika orsaker.Och hade psykisk ohälsa en mer biologisk inriktning än som det är nu skulle det lösa mycket.
Jag tror det finns en viss förnekelse inblandad och han kämpar emot allt vad det går med att inte vara sjuk och försöka verka normal genom att gå till jobbet.
Många män har extremt svårt att erkänna att de har psykiska problem tills det blir så illa att det går ännu värre.
Då gör ju vården ett stort signalfel när de signalerar "att det är väl inte något fel på dig" och skickar hem honom efter en natt.Efter två självmordsförsök tycker jag att man skulle reagera Jag blir förbannad när jag läser hur illa anhöriga och patienter blir behandlar när man bara blir utkastad.

Men då är det kanske en bra signal för honom att få veta att han är så pass sjuk att han skadar sin familj? För om han får komma hem igen till frun och barnen och härja så ger det fel signaler också. Då tycker han att han kan fortsätta utsätta dem för de hemskheter han håller på med. Om frun sätter ned foten och säger att, "om inte du ser till att få vård och sluta behandla oss illa så är du inte välkommen tillbaka". Kanske vore det en bra signal?
Och eftersom han ändå anklagar henne för att vara orsak till hans dåliga mående så borde han inte ha något emot att skiljas?
Men om han innerst inne vet att det han gör mot sin familj är vidrigt och om han trots allt bryr sig om dem och vill behålla dem, då kanske han förmår sig att söka hjälp frivilligt.

Det allra sämsta alternativet är att låta honom fortsätta komma och gå hemma och behandla frun och barnen illa. Det kommer i så fall bara att eskalera och sluta med att han begår något vidrigt, antingen mot sig själv eller, gud förbjude mot frun och barnen.

Anonym (andas)

Äldre 16 Apr 22:08

#56

Anonym (Hur gick det?) skrev 2015-04-16 12:52:26 följande:

Men då är det kanske en bra signal för honom att få veta att han är så pass sjuk att han skadar sin familj? För om han får komma hem igen till frun och barnen och härja så ger det fel signaler också. Då tycker han att han kan fortsätta utsätta dem för de hemskheter han håller på med. Om frun sätter ned foten och säger att, "om inte du ser till att få vård och sluta behandla oss illa så är du inte välkommen tillbaka". Kanske vore det en bra signal?
Och eftersom han ändå anklagar henne för att vara orsak till hans dåliga mående så borde han inte ha något emot att skiljas?
Men om han innerst inne vet att det han gör mot sin familj är vidrigt och om han trots allt bryr sig om dem och vill behålla dem, då kanske han förmår sig att söka hjälp frivilligt.

Det allra sämsta alternativet är att låta honom fortsätta komma och gå hemma och behandla frun och barnen illa. Det kommer i så fall bara att eskalera och sluta med att han begår något vidrigt, antingen mot sig själv eller, gud förbjude mot frun och barnen.

skev inte att kan skulle hem och härja.Han kan få bo hos sina föräldrar.
Angående signaler så var det menat till sjukvården som bara släpper ur patienter.

Sambo inlagd på psyk

INNEHÅLL