Sambo inlagd på psyk

Vi mår bra idag :) Jag lämnade hans pappa för 4 år sedan. Har bra kontakt med hans pappa, han träffar sonen under sina bra perioder så sonen slipper träffa honom när han har sina svackor. Han har färre svackor än för några år sen men dom kommer då och då.. Han förstod helt mitt beslut, var tvungen att göra det som var bäst för sonen men det var ett jobbigt beslut eftersom jag inte lämnade honom för att jag inte älskade honom, men hade jag stannat hade jag gått under.

En fråga till er som har sambos som är deprimerade eller mår dåligt psykiskt på annat sätt:
Misshandlar de er psykiskt och/eller fysiskt? Har de några missbruk som tex alkohol, droger, pengar (spel) eller sex?
Har hört att det händer att deprimerade män kan bli aggressiva och våldsamma också. Då menar jag de som verkligen är deprimerade, inte bara "lite nere".

Vad du känner att jag vill det struntar jag i, men kan du inte skärpa till dig och läsa vad jag skriver? (och för övrigt så har jag ingen egen jättenära erfarenhet)

Bortsett från att jag menar att TS sambo motarbetar familjesituationen (genom självmordsförsök och att försvinna i två veckor) så
- uttalar jag mig INTE om deras situation
- säger jag INTE vad TS ska göra
- spekulerar INTE i just deras framtid

Jag säger bara att man bör titta nyktert på vad som ligger i de olika vågskålarna och faktiskt även beakta värdet av harmoni, sinnesro och frånvaron av en suicid oberäknelig pappa. Jag vill på ett lite generellare plan jämföra TS situation med föräldrar till barn med funktionshinder. De tillåts släppa "vårdnaden" om sina barn och låta dem flytta till ett gruppboende. Ingen människa är dömd till ett liv som vårdare bara för att man fött ett barn med funktionshinder, och det finns det förståelse för. På samma sätt anser jag att man inte är dömd till ett liv som vårdare för en vuxen människa bara för att man skaffat barn tillsammans. Med det som bakgrund (samt att vi vet väldigt lite om hela TS situation) säger jag sedan att jag inte kommer klandra TS om hon väljer att lämna sin sjuka sambo (om det är vad hon anser att hon behöver) för att kunna vara en fungerande och harmonisk mamma åt sina barn.

Med tanke på hur enveten du är med att vantolka vad jag skriver, och att du inte på något vis möter TS i hennes känsla av att vara nära att ge upp så skulle man kunna tro att du anser att det är TS livsuppgift att finnas vid sin sjuka sambos sida. Är det så?

Men alltså du måste ju söka hjälp för egen del, nån samtalskontakt som kan avlasta dig o hjälpa dig att få rätsida på allt. Har du fått prata med hans läkare ännu?  Ska han kunna bo kvar hemma måste du ju få bli delaktig i vården o behandlingen av honom. Kanske tala med soc o nån på öppenpsyk också?

Ni som familj kan behöva stöd o avlastning, i såna här situationer kan dom kanske hjälpa till med det särskilt eftersom barn är inblandade. Fråga kostar ju ingenting iaf. Viktigt att du tar upp detta med det psykiska o nu senast även fysiska våldet.

Det allra sjukaste i det här, är att när jag hörde av mig och skulle upp och hälsa på honom fick jag till svar att han är utskriven och på jobbet som vanligt. Allt detta utan att ha hört av sig till mig som sitter hemma med oro!?! Han är hos sina föräldrar i en kravlös miljö där han trivs mer än i sitt hem, han har familj och barn men beter sig själv som en barnunge.

Jag hade utan tvekan ringt hans läkare den dagen, men när han är utskriven finns det ju inte mycket mer att göra. Det är så synd att han var där frivilligt så att han kan gå så fort han känner sig lite bättre, jag vet att samma sak kommer att hända igen om han inte tar emot hjälp från utomstående.

Vad gör man!? :(

Jag förstår hur ni båda menar. Mina nära säger åt mig att lämna honom och bara fokusera på mig och barnen efter det som hänt. Men den sjuka sidan av honom är inte den enda, de dagar vi har det bra är det fantastiskt och han är min dröm. Men det är just det, vad som väger tyngst.

När han inte är kapabel eller villig att tänka på barnens bästa, eller familjen, så finns det ju bara jag kvar som kan göra det. Och självklart går barnen före allting annat, jag vill inte att de ska uppleva mer av det här helvetet. Men hur vet man var gränsen går? När bestämmer man sig för att sätta ner foten och sätta stopp för allting? Det känns som att gränsen redan är passerad när han blir våldsam mot mig. Ändå ståt jag där med så stor förståelse och tänker att han behöver hjälp.

Hej!

Jag och min sambo har två barn tillsammans och han har under en längre period mått fruktansvärt dåligt. Han har försökt ta livet av sig två gånger.

Nu i helgen uppstod en händelse som fick mig att kontakta polis, och han är nu frivilligt inlagd på psyket. Det känns bra att veta att han tar emot hjälp, för jag har länge försökt påverka honom till det. Det känns skönt att veta var han är, för tidigare då han gått hemifrån har han varit borta utan att jag hört något från honom, som längst i två veckor.

Jag drar det tyngsta lasset hemma, jag fixar allting och han "kommer och går som han vill". Eftersom att jag vet att han mår så dåligt som han gör, så kan jag leva med det och försöka finnas där för honom. Jag klarar det vid vissa tillfällen, men ibland brister det och jag blir arg och irriterad över hans mående och hans beteende mot mig och barnen.

Jag var och hälsade på honom på psyk i helgen, men jag var inte den starka person jag vill se mig själv som i den här situationen, jag grät under hela besöket och var inte precis till stöd för honom. Jag känner att jag behöver stöd själv, och ärligt så behöver jag hjälp med barnen. De är oroliga, arga, bråkar mycket och det här har påverkat dom så mycket. Jag vill ha tillbaka min fina, och glada sambo. Jag vill ha en fin och lycklig familj. Jag vill finnas vid hans sida genom detta.

Men jag vet ingenting om hur länge han ska vara inlagd, vad planen är, om han får medicin osv.. Jag undrar, hur brukar kontakten se ut med anhöriga om en person ligger inne? Får man ha mobil? Han har inte svarat på sms. Samtalskontakt tillsammans? Jag skulle vilja prata med hans läkare.

Jag bryr mig så mycket och är mest orolig och mår dåligt när jag sitter här hemma med barnen och "väntar". Det är inte precis så att man lever som vanligt när den ena halvan av familjen är borta. Och jag saknar honom så.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-04-12 22:01
Jag undrar alltså från er som har erfarenhet, vad finns det för stöd för anhöriga att få? Jag menar, vi har ju ändå familj och barn tillsammans.

Finns det någon som varit med om liknande vill jag gärna prata.

Det allra sjukaste i det här, är att när jag hörde av mig och skulle upp och hälsa på honom fick jag till svar att han är utskriven och på jobbet som vanligt. Allt detta utan att ha hört av sig till mig som sitter hemma med oro!?! Han är hos sina föräldrar i en kravlös miljö där han trivs mer än i sitt hem, han har familj och barn men beter sig själv som en barnunge.

Jag hade utan tvekan ringt hans läkare den dagen, men när han är utskriven finns det ju inte mycket mer att göra. Det är så synd att han var där frivilligt så att han kan gå så fort han känner sig lite bättre, jag vet att samma sak kommer att hända igen om han inte tar emot hjälp från utomstående.

Vad gör man!? :(