BF Januari 2016 :)

Det är en annan fråga, men nu är vi väl bara två som har bonusar i tråden- hur mycket hänsyn tar man till dem som föräldraledig? Nu är tanken att nioåringen inte ska vars på fritids mer, han känner sig färdig med det själv också. Elvaåringen är ju redan hemma morgon eftermiddag sedan ett år tillbaks.

Jag har sagt samma till sambon som syrran gjorde till sin man: är jag hemma och ska göra mat så fixar jag såklart till dem med. Men jag tänker inte bygga min vår kring deras skoltider, utan har jag planer eller lust med att sticka iväg med bebis så får de klara sig själva. Morgonen finns jag i sovrummet/ vardagsrummet men de ska vara självgående och inte springa och störa efter ev sömnlösa nätter. Det klarar de från sin mamma, hon har heller inte gått upp med dem sedan hennes lille kom. Det tyckte sambon var helt ok- men jag tror hans mamma förväntar sig att jag ska finnas mer för dem där hemma än så.

Ang pensionerade svärföräldrar så är det en jättebra idé! Nu är det bara min far som är pensionär och han äger inte ens en mobiltelefon och är inte kapabel att springa efter någon liten så han är inte aktuell.

Vad gäller engagemang så har vi lite internt bestämt att detta barn blir "min mammas". Sambons föräldrar är superengagerade i killarna vilket jag tjänar på- men jag är inte överens med min svärmor om hur man bäst uppfostrar barn, även om hon är genomsnäll så lan hon typ låta dem äta tårta tills de kräks. Och så tjuvröker hon inomhus.

Men det säger vi ju inte till dem förstås, men vi kommer använda min mamma i första hand som barnvakt, osv. Men hon har ju 10 år till pension så det får bli helger och kanske hämta ibland:)

Har du försökt prata med din sambo om det? Partners roll under graviditet och förlossningen är ju så mycket mer än det praktiska. Det går ju mest ut på att vara ett stöd, och om du känner dig ensam utan honom på kursen tycker jag gott att han kan följa med även om han inte "tycker det är något att ha". Även om han gått förr har han ju inte gått med dig och nu är det du som ska föda. Om han skall kunna vara ett bra stöd under förlossningen är det ju viktigt att ni diskuterat i förväg hur du vill ha stöttning.  

Min man följer med på allt om det inte krockar med dagistiderna för vår son. Om det känns ok går jag själv och om det inte gör det bokar vi om. Inköp och sådant är han väl sådär intresserad av  Det beror nog mycket på att det är jag som var hemma första tiden i början och det blir likadant nu, så han har nog svårare att tänka sig vad som behövs köpas. 

Vet hur det känns. Min man är inte överdrivet intresserad av bebisen i magen, inte ett dugg intresserad av inköp, förlossningen osv. Det är väldigt få gånger han känner på magen, och så har det varit de tidigare graviditeterna också. Förra gången upplevde jag att jag var helt "ensam", det var komplikationer under graviditeten, och han hade aldrig tid att följa med på kontroller, eller lyssna på mig när jag behövde prata. Han ställde inga frågor osv. heller. Däremot är han väldigt engagerad när barnet väl kommit. Jag tror att när det kommer till min man, så har han svårt att riktigt hitta sin roll under graviditeten. Han är heller inte den typen som är bra på att prata om känslor. Jag har accepterat att det är så (även om jag tycker det är skittrist), och får aktivt uppmana honom att känna på magen, prata med den lille killen därinne osv. 

Din stackare! Det är jobbigt och känslosamt att vara gravid. Kan du förklara för honom hur viktigt det är för dig att han är mer delaktig?

Om det är till någon tröst så har min man inte varot särskilt delaktig i mina graviditeter. Nu med tredje har han varit med på ultraljudet, thats it. Jag var t.o.m inne på förlossningen själv förra vecka. Ni tycker väl inte att det låter klokt men jag tycker det är helt okej. Jag tyckte att han gjorde mer nytta på jobbet. Jag vet att han kommer vara delaktig den dagen bebis tittar ut och han kommer vara en engagerad pappa resten av deras uppväxt.

Förlossningen men min man...haha...ja, första gången födde vi hemma (hans första, mitt tredje), då var han faktiskt "med på banan". Han fixade med praktiska saker, hämtade handdukar, kokade sax, servade mig, masserade mina ben osv och hittade sin "nisch"-utan instruktioner. Och var stolt över sin insats efteråt, berättade gärna för vänner och bekanta att han minsann varit "barnmorska".
När vi födde nästa barn på sjukhus satt han bara där. Behövde tydliga instruktioner för att överhuvudtaget göra något. Annars satt han bara. Sa ingenting, noll engagemang, förutom precis när huvudet föddes fram och jag _viskade_ "fy fan vad ont det gör" - "nejdå, du kan ju inte ge upp nu" sa han då. Hon föddes 15 sek senare. Tur för honom att jag  hade annat för mig, annars hade jag klappat till honom för den dumma kommentaren (Vem fanken ger upp när halva ungen är ute, och man får väl tycka att det gör lite ont med ett huvud mellan benen, eller?).... Sedan blev det komplikationer med dottern efter förlossningen, då somnade han. Och vaknade när vi skulle åka hem efter ett dygn, det gick inte att väcka honom tidigare. Han sa att han kände sig så "lost" i sjukhusmiljön och bara var i vägen ändå. Har försökt prata om hur vi ska göra den här gången, föda hemma eller på sjukhus, men han säger att det spelar ingen roll, upp till mig. Och så är diskussionen slut. Hade varit skönt att bolla lite tankar med honom.

Började packa bb-väskan nu men jösses det blir ju en hel bag. Och då känns det som jag ändå hållt mig till nödvändiga saker. Men tofflor äger jag inga så vad jag ska ha på fötterna efteråt vet jag inte.

Förresten har läst att många tagit med sig amningskudde och babynest till bb, kommer ni göra det? Man kan ju iofs slänga in det i bilen och hämta senare om det skulle vara så att man vill ha det. Kommer ni packa allt i en väska eller dela upp det viktigaste i en och sen resten i en annan och ha kvar i bilen tills grejerna behövs? Tidigare ggr har vi ju fått stanna som längst i nästan 2 veckor så då behövs ju en del. Men va sjutton. Vi har ju inte jättelångt så i värsta fall får ju mannen åka hem och hämta det som saknas. Kontrollfreak eller?

Mirakelspektakel - usch, lider med dig. Det är jättejobbigt när man känner att man är helt ensam.

Min man var väldigt delaktig i allting med första, sådär med andra och nu typ ingenting. Haha. Vet att han längtar lika mkt som jag efter den lille för han säger det ofta och pratar gärna om bebisen å sådär men han är aldrig med på bm-besök, all shopping har jag gjort själv (och det gör mig inget, för då kan jag köpa det jag tycker om ), vagnen var han med och bestämde. Han var med på kub-ultraljudet men inte rul för det var svårt att få ledigt. Hade mkt blödningar i början och vid sista blödningen i v 20 så sa jag inget, jag åkte till gyn själv och efter besöket ringde jag till mannen på jobbet. Han hade bara blivit jätteorolig och rädd och det blir bara jobbigt när han har 1 dryg timme hem. Låter väl också som jag har världens mest ointresserade make som varken följer med till bm eller är hemma halva tiden med barnet men han tar enormt ansvar för barnen den tiden han är hemma och när barnet är fött.

Sen ska du veta att jag får mina hormonbryt ibland här hemma och skriker att han inte bryr sig och gråter och har mig. Man är ju alltid lite extra känslig som gravid.
Men prata med din sambo/man och berätta om dina känslor.